Bara hon och havet

Det salta lukten från havet fyllde hennes näborrar, fyllde hennes lugnor med underbart friskt lukt.
Håret fladdrade med vinden.
Hennes ögon var slutna och hon kände bara vågorna mot sina ben.
Det underbara kalla vattnet som fick henne att glömma alla beskymmer, det fanns bara hon och havet, allt annat var uteslutet.
- Jag älskar det, viskade hon. Det ska aldrig ta slut!
Hon började gå i sanden fortfarande med vattnet plaskande emot sig.
Det var tomt och dödsytyst.
Fast vem annan än hon skulle komma hit mitt i natten?
Bara hon, för hon älskade känslan.
Hemma fanns snygge Marcus med sin nya flickvän Sandra.
Dem ville hon inte träffa, inte ville hon att de skulle bo hos henne ne vecka, gå på samma trappa, ta samma hiss, sova i samma rum och äta av HENNES tallrikar.
Hon ville inte vara med om något sådan.
Hon ville vara fri, ute i havets ända.
Hon satte händerna åt sidorna och låtsades att hon flög, över Maarcus huvud.
Inget skulle gå fel för henne.
- Kom in, väste någon.
Hon stirrade på Sandra, hennes rival.
- Marcus saknar efter dig, log Sandra. Det var väl synd, tycker inte du det?
Men hennes hjärta sjöng av glädje.
- Skulle jag tycka det va fel? sa hon med sin tysta tunna röst.
Sandra hånlog.
- Ja, kanske för inte en sån flicka som du, sa hon. Du vill bara ha killar, du är otrogen hela jäkla tiden!
Hennes hjärta for i två delar.
Det hade bara hänt en gång, tänkte hon ynkligt. Men det hade inte hjälpts, killen hon hatade och killen hon en gång älskade hade lämnat henne.
Och nu kom Sandra och sa att killen hon älskade älskade henne också.
- Tack Sandra, viskade hon. Det måste vara svårt för dig att förstå, men du verkade föörstå ändå hur mycket jag älskar honom... Nu ska jag gå in och förklara mina känslor åt honom också, tack, Sandra.
Sandra flinade brett.
-Har du inte förstått en sak? frågade hon. Jag är inte alls glad för din skull!
Hon förtod ingenting, vad pratade Sandra om?
- Men, till vilket pris.....
- Jag tänker inte låta dig leva med Marcus, sa Sandra vasst. Jag ÄLSKAR honom! Du ska INTE hindra något mellan oss!
Sandra talade dämpat men hon ryckte tillbaks ändå.
- V- vad ska du göra? frågade hon vettskrämt.
Sandra såg sogsen ut och hon såg att Sandra grät.
- Som sagt kan jag inte låta dig leva, så här! sa hon.
Sandra tog ett fast grepp om henne och drog henne utåt mot de kraftfulla vågorna.
- Låt bli! skrek hon, men det lät bara som en hög suck i natens mörkar. Låt bli! Hjälp!
Sandra log skadeglatt:
-Ingen i hela helvetet kan höra dig!
Hon skakade av rädsla när hon märkte hur kallt det var.
Vad tänkte Sandra göra? Dänga en sten i huvudet på henne eller knivmörda henne?
Sandra band fast hennes händer.
-Nu så, sa hon mjukt. Med kläderna på och ett fast grepp om händerna lär du inte överleva länge!
Plötsligt förstod hon vad Sandra tänkte göra, dränka henne.
Som en fallande sten drogs hon mott bottnet och hörde Sandra gå därifrån.
Ett leeende spreds sig på hennes läppar.
Det var kallt och vågorna förde henne hela tiden djupare.
Men hon log, av hela siitt hjärta kände hon lättnad.
Tänkte du, Sandra knäppgöken dränka mig i havet? tänkte hon. ett hav som jag älskar? På fyra minuter hinner jag nog få bort det här dumma repet, så jag kan försonas med Marcus igen.
Men det var svårt, plötsligt slogs hon av en hemsk och kall tanke.
Tänk om Sandra hade sagt så för att distrahera henne eller få henne att lite på henne?
Hon hade redan lossat repen och dragit av sig jackan, men hon var inte säker på ifall hon ville gå upp.
Har jag brustet hjärta vill jag helst dö i den delen jag älskar, tänkte hon.
Men plötsligt, bara av sig själv, drogs hon upp.
Hon gick med bestämde kliv mot stranden där sex gestalter kom springande mot henne.
Mamma, pappa, Marcus, Sally, Ginger och Sandra.
- Det kan inte vara sant! hörde hon Sandra mumla.
Men det spelade ingen roll vad Sandra sa, för nu låg hon ihopkurrad i sin älskade Marcus famn.
En tår rann nedför hans kind och landade på henne hår.
Hon hörde hur han mumlade:
- Jag älskar dig, Laura.

Författare:

Publicerat

Dela: