Bara mitt barn får leva

I lägenheten på Jakobsgatan 128 i Stockholm står en helt vanlig femtonårig flicka och stirrar ut genom fönstret i hennes rum. Det är en sån där mulen och regnig novemberdag. En sån där ovälkommen dag. Regndropparna smattrar mot fönsterrutan och varje smatter är startskottet i tävlingen om att vara först med att nå fönstrets nedre kant. På denna sidan glaset hålls samma slags tävling. Fast här är det inte regndroppar som tävlar om att komma först utan flickans salta tårar som tävlar om att komma längst.

De här tävlingarna är bara två av de tre som har hållits i flickans rum. Men hon som vann den tredje tävlingen skulle aldrig få sitt fulla pris. Hon skulle inte ens få behålla sin ära, för den skulle de ta, senare när de skulle döda henne. Hon skulle vara ett sånt där barn som inte skulle hinna kallas något annat än "fostret". Hon skulle vara ett sånt där ovälkommet barn. Hon kom först, men skulle aldrig komma längre än ett par månader.

Hon skulle aldrig ha kommit längre om hennes mamma inte hade ångrat sig. Trots att hon inte har möjlighet att ta hand om och uppfostra sitt barn tänker hon inte göra abort. Redan nu, då läkarna inte kallar henne något annat än "fostret", älskar hon henne över allt annat. Hon har redan gett henne ett namn, och det är det enda hon kommer ge henne. För hon har bestämt sig för att adoptera bort sin dotter. Bara mitt barn får leva, viskar hon tyst för sig själv.

Femton år senare, i en annan lägenhet på andra sidan Sverige sitter en flicka vid köksbordet och har just fått reda på att hennes föräldrar inte är hennes riktiga föräldrar. Hennes riktiga mamma bor i Stockholm berättas det, medan ingen vet något om hennes pappa. Flickan är i ett obeskrivligt chocktillstånd och hon är så förbannat arg på hennes fosterföräldrar som, efter att ha berättat den nu avslöjade hemligheten, skamsna sitter mitt emot henne. Men efter en stund tar flickan sig samman och berättar för dem hur mycket hon älskar dem, och att de i hennes ögon fortfarande är och för alltid kommer vara hennes mamma och pappa.

På kvällen samma mulna och regniga novemberdag skickar flickan, efter att ha fått numret, ett sms till sin riktiga mamma och frågar om hon vill träffa sin dotter. I samma meddelande berättar hon också om hur bra hennes liv är och hur obeskrivligt glad hon är över att få leva. Över att hennes mamma, till skillnad från så många andra, inte gjorde abort.

Författare:

Publicerat

Dela: