Barmhärtighetens natt.




Det är som vanligt. Klockan tickar på andra sidan bordet. Jag har den alltid mitt emot mig. Tiden. Den går och går. Ingen stoppar den. Jag hånskrattar när klockan blir sex och jag tänker på alla som har ett arbete som måste skynda sig hemåt i rusningstrafiken. Men jag blir rädd för mitt eget skratt för jag hör det så sällan. Min egen röst är främmande. Jag har för längesen slutat prata med mig själv. Det är en bluff, det där med att det skulle hjälpa. Tro mig! Man känner sig bara ännu mer utsatt. Visst fanns det en tid då jag kunde ha skaffat mig en livskamrat. Men det är för längesen för att ens ta upp.Tanken. Det är det enda jag har. Och drömmen såklart. Den ska vi aldrig förneka. Drömmen om att bli färglagd. Om ni bara visste hur totalt jävla grå jag är. Jag kan inte annat än småle över hur patetisk jag måste se ut från erat håll. Om jag ens syns. Så här går min tid. Dag in och ut. Visst äter jag ibland. Men inte mycket och inte ofta. Och innan jag somnar varje natt, skakande av mörkrädsla, ber jag alltid att den barmhärtiga samariten ska komma och hämta mig och ge mig hjälp. Men, jag börjar förlora det hoppet också. Jag funderar på att skaffa en teve. En färgglad prick i mitt hem. Men den skulle inte passa in. Inte för en sån som mig. Klockan segar sig fram. Det är sant. När man blir äldre går tiden snabbare. Men när man närmar sig döden går den bara segare och segare fram. Precis som blodet. Tills det koagulerar och stannar. Klockan blir tolv. Jag vet med mig att jag borde sova nu. Annars kommer jag inte orka upp imorgon. Men i bakhuvudet ligger tanken att jag har ju ändå inget att orka upp till. Så jag gör det ödesdigra beslutet. Jag tar på mig min malätna rock. Den är verkligen maläten, det är inte något jag bara säger för att verka tragisk. Jag tvekar. Mitt liv rinner förbi mig på en hundradels sekund. Jag går ut genom dörren. Jag låser inte. Då finns det en chans att någon bryter sig in. Då måste man ta mig någon annanstans. Desperat.
Mitt huvudord. Mina steg ekar i trappen. Ett tecken på att jag finns. För visst har tanken slagit mig. Att jag är död. Men jag har alltid blivit lika besviken då mitt ansikte syns i spegeln. Ute syns det inte en själ. Mitt hjärta bultar snabbare. Jag börjar gå. Vet inte om det är höger eller vänster. Jag har aldrig lärt mig såna oviktiga saker. Jag passerar bänkar som kärlekspar en gång har suttit på, träd som barn en gång har lekt i och papperkorgar fulla med godispapper som barn har slängt efter att ha ätit up godiset som de fått efter tjatande på sina föräldrar. Och allt detta ska upprepas imorgon. Jag tittar rakt fram. Jag vill inte frestas av tanken att ta upp något från en papperskorg bara för att få känna mig mänsklig. Hålla i något som en annan männsika har hållit i. Jag vrider mig som på nålar. Men avstår. Jag har tiden på min sida. Jag fortsätter gå. Det är då jag ser det. Som av en hjärtattack drar jag ett djupt andetag som om det var mitt sista. En människa kommer gående. Det ser ut som en man. En man. En man. Jag vill vara någon annan. En färgglad person. Inte någon i malätna kläder. Jag ber till Gud att han ska vilja våldta mig ändå. Herre Gud, ser du hur gärna jag vill ha mänsklig kontakt nu? Jag märker att jag inte har andats på säkert trettio sekunder. Jag drar in ett pyttelitet andetag. Jag vill inte riskera att luften tar slut innan han har passerat mig. han är bara tjugo meter ifrån mig nu. Han har ansiktet sänkt. om tjugo meter kommer han slita av mig mina kläder. Jag kommer få känna mig mänsklig. Mitt hjärta bultar. Han är fem meter ifrån mig. Då stannar han plötsligt. Jag kan inte röra mig. jag stannar också. En meter emellan oss. Emellan två helt annorlunda världar. Han tittar upp. Han stirrar in i mina ögon. Jag blir bländad. Jag måste kisa. Jag väntar. Vi står så i något som känns som tio minuter för mig. Sen så tar han ett kliv framåt. Vad är det han vill? Men jag är inte rädd. Jag är hänförd. Han lyfter sin ena hand rakt upp i luften. Jag ser hans knogar lysas upp i skenet av en gatulampa. De är blodiga. Jag blundar. Jag anar vad som ska ske.
Sekunden efter det har det hänt. En smärta så stor att jag inte kan stå upprätt. Jag faller ner på marken. Jag tar mig för kinden. Det är blod. Riktigt blod. Jag känner tårar komma, men inte av smärtan utan av lyckan. Att ha haft mänsklig kontakt. En hand har rört vid min kind. Be honom att slå igen tänker jag för mig själv. Men jag understår mig inte att göra en sån sak. Jag tittar upp. Mannen tittar på sin hand, bestört och tittar sen på mig. Han springer därifrån. Jag ser upp på stjärnorna som lyser i den kalla vinternatten. Min andedräkt glider runt som rök omkring mig. Jag ler.
Jag orkar inte gå hem inatt. Jag ligger kvar. Jag känner inte den obarmhärtiga kylan som omsluter min kropp. Jag vet inte om det tar tio minuter eller en timme. Men jag somnar. Jag sover hela natten. Nästa morgon vaknar jag inte. Den barmhärtiga samariten hade äntligen kommit.

Författare:

Publicerat

Dela: