Publicerat
Kategori: Novell

BARNHEMMET-MAMMAN OCH DÖDEN-2

BARNHEMMET-MAMMAN OCH DÖDEN-2

Fotsättning från Barnhemmet-Mamman och döden

Kapitel 5

Ibland tyckte man att allt vara en mardröm som man inte vaknade upp ur. Ur detta kaos föddes en låtsas vän som hette Kullabytti. Denna vän kom att bli en stor sak i Bo:s liv. För han var mycket vis och visste nästan allt som fanns på jorden.
En dag när barnen skulle vila, låg Bo och tänkte på detta med att kanske hans mamma fanns där ute någonstans.
Kullabytti sa.
- Du kan ju inte ge dig av ut där, du vet ju inte ett dugg om stan.
- Jag kan fråga mig fram, svarade Bo.
- Detta är något alldeles tokigt och farligt för man vet ju inte vad som kommer att hända med dig.
Bo svarade med ett leende.
- Jag vet i alla fall en sak att de kommer inte att sakna mig det minsta, kanske mina kamrater här. Men du måste förstå att finns det en chans att min älskade mamma lever måste jag ta den.
- Hur ska du kunna klara detta, sa Kullabytti?
- När vi är ute och leker innan middagen då har jag en stor tid på mig att kunna fly här ifrån.
Det kändes som att fly från detta fängelse, där alla barnen var så väldigt dumma allt enligt personalen och inte minst föreståndarinnan.

Jag får ta det lite lugnt så jag inte gör något som de ser. För då åker jag väl på en massa konstiga saker. Jag undrar om någon har försökt att fly här ifrån innan.
- Att planera saker kändes lite bättre för kanske det fanns en minsta liten chans att min mamma lever då skulle jag bli så glad att jag visste inte vad jag gjorde, sa Bo.

Det gick en vecka och nu eller aldrig skulle Bo ta till flykten. En sjuåring som hade varit på barnhemmet i ett år, skulle utforska världen och hitta den person som hade betytt det mesta i hans liv. Det gick väldigt bra att smita därifrån när barnen hade fri utgång som det hette. Han gick ut på Gamla Norrvägen, den ledde ner till staden. Husen verkade lite högre än han hade förväntat sig.
Han titta på en skylt och läste sig fram till Centrum. Vägen svängde av och ny såg han för första gången den stora domkyrkan med de två spirorna i skyn.
Han satte kosan åt det hållet och var nu inne på Linnégatan som sträckte sig fram till domkyrkan. Han tittade på denna stora kyrka och förundrades över den.
Han gick så småningom förbi den och ironiskt sett gick han då förbi är hans mamma arbetade på Smålandsposten, tidningen i Växjö. Men han hade inte en aning om detta.
Bo:s mamma var förbjuden att ta kontakt med sin son. Breven som skickades lästes men Bo fick dem aldrig.

Järnvägsstationen låg lite längre ner och han kände lite igen järnvägsstationer, för det var där han somnade på en bänk i väntan på sin mamma. Han tittade igenom väntsalen.
Men ingen mamma.
- Var är hon?
Kullabytti tog till orda.
- Hon kan ju vara var som helst förstår du väl.
- Men tänk om jag ser henne och hon kommer emot mig då dör jag av lycka.
- Jag vet att du tycker väldigt mycket om din mamma, sa Kullabytti.
- Jag älskar henne över allt annat.
Tårarna började rinna nerför kinderna och ångesten tog vid och det blev svårt att andas.
Folk titta lite konstigt att en sådan liten parvel gick där och grät. Det kom fram en tant och frågade:
- Vad är din mamma, lille vän? Bo svarade:
- Det är ju det jag inte vet och jag letar efter henne. Jag har inte sett henne på så länge och jag saknar henne så.
Tanten klappade Bo på huvudet och sa.
- Du ska se att det ordar sig att du får träffa din mamma igen.
Han gick vidare i en stad där kunde lika väl ha hamnat i New York. Det var så väldigt stort tyckte han. Storgatan som gick igenom stan, där det var mycket folk och bilar som ständigt körde igenom där tycktes aldrig ta slut. Han gick förbi fyra biografer för han förstod det genom att det var stora foton utanför som satt i glasade tavlor liksom.

- Jag hittar henne aldrig, sa Bo.
- Det är inte lätt när vi inte vet var hon är, sa Kullabytti.
Bo började faktiskt ångra att han hade gett sig ut på det här äventyret. Men han ville ju så gärna få reda på om hans mamma levde.
Just då tog en man tag i honom.
- Jaså det är här du är! En storvuxen man tittade strängt i ögonen på Bo.
Han undrade vilken det här var. Men det kröp fram att Barnhemmet hade män som barnen inte fick se, för de visste att så småningom kanske någon flydde. De var anställda för att hämta in barnen om detta skulle ske.
Föreståndarinnan såg ut som ett åskmoln och det nästan blixtrade i hennes ögon.
- Just det, det är så du vill ge tillbaka vad vi har gjort för dig under hela din tid här.
- Jag ville bara veta om mina mamma är död eller inte.!
Bo var i upplösningstillstånd och visste inte ut eller in.
Nu blir det så att du inte får gå ut på en månad utan du stannat inne. Du ska heller inte få något gott när vi bjuder på det.
- Det där äpplet kan du ändå behålla, tänkte Bo.
Du ska få en liten lapp där det tydligt ses att du är en rymmare. För det tolererar vi inte här.
Bo han tänkte att det är ju värdelöst allting. Och som inte det var nog så var det linjen i dag. Tvättningen, skrubbning, finaste kläder, så fina som barnhemmet kunde ta fram.
När vi stod där så kom det fyra människor in. Två kvinnor och två män. Det var två par som tittade på oss. De gick runt och spanade in hur vi var. En del av barnen var upprörda för att de inte ville med någon. En del ville absolut att några “föräldrar” skulle ta med dem.
Denna gång blev det en flicka som hette Emma och hon var faktiskt lycklig över att hon fick ett hem och att hon blev ett fosterbarn.
När det hela var över så fick vi ta av oss kläderna för dessa fick vi bara ha när det var linjen.

Bo han låg i sin säng och funderade på varför det hade blivit så här.
Alla redan tyckes han tro att det var något lurt med det. Det måste vara ett troll som har gjort så att jag har fått den här oturen.
Kullabytti tog till orda:
- Det kanske var så att din far drack kanske lite för mycket?
- Ja, jag vet jag har hört honom komma hem och låsa in sig i storrummet. Och nåde den som störde honom. - Men han var aldrig elak mot mig, sa Bo
- Det är ju väldigt konstigt att han inte sa något när de kom och hämtade dig.
Det blev hårda dagar för Bo, städa golv och diska på grund av rymningen.
För att statuera ett exempel så fick de andra barnen titta på när Bo stod i en klänning och diskade. Vilket var väldigt kränkande.
- Bo tänkte att de som skulle hämta mig, kanske inte ville ha mig. Det var nog bäst så.
De kan inte bli mina föräldrar!
Men just då så kom föreståndarinnan och sa.
- Du ska åka snart härifrån. Du ska hämtas av några föräldrar.
Hon gick bara och såg väldigt sträng ut.
Bo han kom ihåg hur det gick till.
Mina potentiella föräldrar gjorde upp affären så att säga, medan linjen upplöstes.
Denna gång var det jag en mycket blond och blåögd pojke som skulle fortsätta sitt liv hos människor jag inte alls kände.
Erik kom och sa:
- Din lyckans ost! Tänk att du har fått föräldrar som vill ha dig.
- Det måste väl vara väldigt roligt?
Jag tittade på Erik och sa.
- Hur kan du tycka att det skulle vara roligt att hamna hos människor som inte du alls känner.
Erik sa:
- Du kommer att lära känna dem och de verkade väldigt trevliga. Tänk om jag kunde få det här.
- Det är ingen som vill ha en pojke med mörkt hår.
Erik han gick bort och var mycket ledsen. Hade jag kunnat byta att Erik kunde ta min plats hade jag gjort det. Men han stod där och tittade sig omkring och visste inte riktigt vad ödet hade i sitt sköte.



























TREDJE DELEN

Det som tar år att bygga upp
Kan bli förstört på några sekunder






































KAPITEL 6

För att liksom överleva på något märkligt vis så började min låtsaskompis Kullabytti berätta väldigt intressanta historier. Han sa att han såg en blond pojke med blå ögon sitta på trappen till ett fint hus. Hans mamma kom just ut genom dörren och det syntes att hon älskade pojken mer än allt på denna jord. I sin tur såg man väldigt tydligt att pojken tyckte att hon var den mest vackraste, godaste, snällaste, förståndigaste, kärleksfulla, förstående och alltid lika glada mamman. Han var den lyckligaste i världen.
Han fick sjunga och spela för människor och han tyckte att världen var så snäll emot honom. De satte upp honom på ett bord och lät honom joddla, det var riktigt underbart att höra hur människor tyckte detta var enastående.
- Viska aldrig skiljas du och jag sa mamman.
Pojken svarade.
- Jag kan inte få en bättre mamma någonsin.
Att bara höra hennes röst gjorde att pojken blev lugn och rygg och somnade i hennes famn.
- Du är mitt kärleksbarn, sa mamman.
- Med ditt vackra blonda hår och dina vackra blå ögon kommer du att förtrolla många flickor.
Pojken hade inte hört detta utan han sov så tryggt i sin mammas famn.

Han försökte varje kväll spela upp detta inom sig, men tyvärr så tog mardrömmarna över. De slet och de drog i honom. De hämtade honom och han hade ingen väg att fly undan. Bilen tog tag i hans armar och slet in honom i bilen. Träden som svischade förbi blev till ett stort staket där ingen kunde komma ut. Han skrek i sömnen
- Ni får inte ta mig, ni får inte röva bort mig!
Varje morgon vaknade han genomsvett för drömmarna hade varit så våldsamma.
Till slut blev det svårt att somna ändå han hade Kullabyttis berättelse om sin vackra och härliga mamma. Bo började känna lite panik även om det var tryggt där inne.
Det var då han upptäckte mannen i den svarta rocken. Han kom honom väldigt nära och han hade en svart lång kappa och en hatt som var väldigt lång. Man såg inte hans ansikte för den var vänt åt ett annat håll. Bo blev livrädd och undrade vad det är var.
Han kunde inte säga detta för de hade inte trott honom ändå.

Sommaren var väldigt varm och vi mådde inte precis bra på barnhemmet.
Vi fick inte åka och bada i någon sjö, utan det som vi fick var karbad.
Det fanns en flicka som hette Ann- Christin som fantiserade mycket om att hon skulle bli en rik flicka när hon blev stor. Hennes mamma hade sagt det till henne. När vi stod på linjen den sommaren, så kom det ovanligt mycket folk. Så vi var tvungna att stå på linjen flera gånger i veckan. En gång så kom det in ett par och tittade på oss barn. De gick förbi Ann-Christin som ropade alldeles högt:
- Mamma har du kommit för att hämta hem mig?
Damen blev förskräckt och sa:
- Nej, lilla vän jag är inte din mamma!
Man Ann-Christin fortsatte att hävda att hon var hennes mamma.
- Du känner väl igen mig, det är jag som är Ann-Christin, titta noga så ser du det.
Kvinnan försökte på alla möjligaste mån ta det som det regnar. Men det var svårt när Ann-Christin skrek med full hals:
- Jaså, du vill inte ha mig hemma! Jag duger inte, eller hur?
Nu kom föreståndarinnan och tog Ann-Christin till ett annat rum, men vi barn hörde hur hon skrek:
- Varför känner hon inte igen mig? Jag vet att det är min mamma!
Hur det var med den saken vet väl ingen egentligen. Men det var väldigt signifikativt hur vi barn kunde se det. Vi önskade så mycket att det till slut blev verklighet.
Att längta så efter sin mamma, kan man inte beskriva utan det gjorde så ont i hela kroppen. Det fanns ingen förståelse för hur hon kände det. Utan de tyckte bara att hon var riktigt konstig. Tänk att längta så att hjärtat spricker att allt man känner vill ut och liksom grabba tag i någon som kunde hjälpa en. Men vi var så låste och vi kände oss så värdelösa, som det påpekades varje dag att vi var.

Ann-Christin pratade vi med några dagar senare och hon påstod att kvinnan som var där var hennes mamma.
- Hon vill inte se mig, sa hon. Hon hade en annan man nu såg jag, det var inte min pappa.
Vi bestämde att vi inte skulle säga något på flera dagar. När föreståndarinnan sa något åt oss, så svarade vi inte.
Hon blev väldigt irriterad och som vanligt skrek hon:
- Ni är så hemska så det går inte att förklara! Ni är aldrig nöjda med något!
Tänk ni får mat och husrum och behöver inte betala något. Ni bara hjälper till här med disken och ni städar lite. Detta är nästan att man kan kalla för ett hem för lata ungar!
Om ni inte slutar upp med dumheterna så ska ni inte få någon efterrätt!
Ni ska få stå i skamvrån med klänningar ni som är pojkar och byxor ni som är flickor.
Så blev det, vi stod där dag ut och dag in. Men hon skulle inte få oss på fall.
Men tyvärr kunde inte alla hålla det utan en pojke sprang där ifrån gråtande och så upplöstes det hela.


Än en gång skulle han slitas ifrån sin trygghet som hade fått av barnen på barnhemmet.
Nu slog de av benen på honom ännu en gång.
Dagen när jag skulle åka från Barnhemmet, kom Elsa föreståndarinnan och
skulle säga några väl valda ord to mig.
- Bo, du har varit en snäll liten grabb, men du kan bli mycket bättre.
- Jag vet att du inte tycker om mig och så ska det vara.
- Jag är inte din mamma, jag är här för att lära dig att veta hut.
- Det har du nytta av i livet.
- Adjö då Bo och fundera bara på detta så blir du en hederlig pojke.
Hon gick där ifrån och inte ville jag krama henne, för hon var helt enkelt för elak.
Annars blev det kramkalas när jag kramade alla de andra.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, för hur det än hade varit här på Barnhemmet så hade jag en slags trygghet i barnen.
Lilla Ingalill sa:
- Vi kommer att sakna dig.
- Jag svarade med att jag kommer att sakna allihopa och hoppas att alla skulle ha det bra.
“Föräldrarna” tog mig i handen och traskade vägen ner. Medan Ragnar mannen på gården, tog min väska

Bo hade aldrig sett en stad, utan det han hade sett det var Barnhemmet och gården där de lekte på och när han rymde.
Han förundrades över att allt var så stort och att det var så mycket människor.
Rälsbussen hade kommit in och de satte sig och färden började mot Rydaholm.

Bo tänkte tillbaka på alla barnen som nu satt och åt och föreståndarinnan var där naturligtvis och hackade på dem.
Han tittade ut genom det stora fönstret och såg landskapet vina förbi.
Erik han hade varit så väldigt ledsen att Bo skulle åka. De hade ju blivit väldigt goda vänner.
- Vad kommer nu att hända.
- Är det verkligen så att mamma är död.
- När jag frågade Ella om min nya förälder sa hon bara.
- Vi pratar om något roligare tycker jag.
Mardrömmen tog tag i honom, paniken spred sig som en löpeld genom hans själ.
Han kunde inte förstå hur och varför han satt här med nya föräldrar.
Han bad tyst för sig själv.
- Om jag nu har gjort något dumt Herre.
Kan du inte förlåta mig, jag är inte så elak, jag vill vara snäll.
- Vad ska jag göra för att få tillbaka mamma?
- Finns det något jag kan göra?
Han bad så hårt så knogarna blev vita. Ändå fick han inget svar.
Svaret liksom bara ekade i huvudet.
- Du har varit elak!
- Du ska straffas!
- Sådana som du borde spärras in!
- Hur kan man bara vara snäll mot en sådan, snorunge!
- Det här kommer du aldrig ifrån!
Denna enorma känsloyttring gjorde att Bo somnande på bänken i rälsbussen.
Till och med i drömmarnas värld, tog ödet tog i honom. Han kände sig jagad.
Jagad av alla. En brottsling som alla skulle få fast. Bespotta honom!
- Ta och lås in honom, för han är livsfarlig!
Sedan gled Bo in i en slummer som var nästan livsviktig, för han kände sig så ensam.
Ensam i hela världen. Inte en vän, just nu. Erik var på Barnhemmet.
Tryggheten bara blåstes undan. Ensamhetens spöke, tog tag i honom på riktigt.

Framme i Lökaryd Smålands Rydaholm, var det en gård, där man körde upp på en stor allé. Det var en typisk Smålands gård på femtiotalet. Ella och Ragnar Arvidsson, hade varit och hämtat Bo på barnhemmet. De hade haft sommarbarn innan. Men inget fosterbarn. Nu hade de tagit hit honom för att han skulle få det bättre än han hade det innan. Hans mor var enligt myndigheterna inte lämplig som en mor. De hade också påpekat väldigt noga att de inte fick yppa något om Bo:s bakgrund och om deras föräldrar. Det var mycket bättre att Bo inte fick veta, varför han togs från sina föräldrar. En konsekvens som blev förödande för Bo. För inte trodde de väl att ett barn hade några känslor. Det var ju ett litet barn, men dem kan väl inte känna något?
För Bo kändes detta att han hade hamnat långt borta som man kan från sitt eget hem.
- Vart har de fört mig, tänkte Bo.
- Så långt bort jag nästan kan komma.
Den natten var väldigt svårt för Bo. Han kunde inte förstå det här.
- Varför är jag här?
- Vad har jag ställt till med?
- Kan jag någonsin bli fri ifrån detta?
Hans panik gjorde att han såg en man i en hög hatt och hade en svart kappa på sig.
Han var vänd med ansiktet ifrån honom. Så han såg inte vem det var.
Detta upprepades varje natt sedan han kom till Lökaryd.
Bara detta var ett trauma, han visste inte riktigt om det var så att han hade blivit tokig.
Inte kunde han säga det till Ella eller Ragnar.
- Nej, det vågar jag inte, då kanske allt blir ändå värre än vad det är.

Dagarna gick och Bo skulle börja i skolan i Rydaholm. En skola som låg mitt i samhället.
En taxi hämtade barnen och också Bo, till skolan.
Det var upprop i skolan och fröken sa det ena namnet och efter det andra och var de bodde.
Det lät liksom:
- Sandra, ja, jag bor i Upplid.
- Evert, ja, jag bor i Rydaholm.
När Bo fick höra sitt namn, sa han:
- Ja, jag bor i Hullingsved Vislanda.
- Så kan det väl inte vara, sa fröken?
En av barnen i klassen ropade till fröken:
- Bosse han är ett fosterbarn och bor i Lökaryd!
Känslan av att man vill sjunka genom golvet spred sig över Bo:s anlete.
Det var en väldigt obehaglig känsla. Han var där men ändå fanns han inte.
Som en pojke som kunde vara i ifrån planeten Mars.
Den dagen var överstökad och Bo skulle med taxin till Lökaryd. Där träffade han Evert
som bodde bara en liten bit ifrån där Bo bodde.
De började prata och Evert han sa:
- Kan du inte du komma över till mig i dag så kan vi väl hitta på något?
Bo svarade:
- Visst det kan jag göra.
Medan taxin körde på den smala grusvägen, tänkte han tillbaka på den grusväg som ledde till Hullingsved där han bodde innan.
Han kom ihåg så väl att hans mamma brukade cykla till Vislanda och Bo fick följa med.
Han åkte på pakethållaren och var så envis att inte stiga av när hans mamma fick gå för att backarna var för jobbiga.
Han kom ihåg sin mamma, så var den vackraste i världen för honom. Hon var så snäll mot honom och han älskade henne över allt i världen. Tiden liksom stod still i taxin när han tänkte på sin mamma.
- Var är hon nu?
- Är hon i himmelen?
Dessa frågor fyllde hans huvud och plötsligt ryckte han till när Evert skulle ut från taxin.
- Vi ses senare sa Evert.
Bo han bara höjde lite på handen.
När han kom hem till Ella och Ragnar var de nyfikna hur det hade gått.
- Det var väl inte så farligt, sa Bo.
Men det var väl inte hela sanningen. Det var svårt att göra så barnen förstod varför jag var här.
- Vad hade mina föräldrar hittat på?
- Eller hade dem gett bort mig?
- Jag ska bort till Evert en stund, om jag får?
- Visst, får du det, Sa Ella.
Rummet där Bo sov var egentligen också Ella och Ragnars sovrum.
Sängen stod vid deras vänstra sida och tagelmadrassen, var väl så där.
- Ingen i världen kan förstå hur ledsen jag är?
- Jag vill bara gråta, men tårarna har tagit slut.
- Det känns så hemskt och det värker i magen och i bröstet på mig.
Bo, somnade till lite för han kände sig trött. Dagen hade hittills varit väldigt jobbig för mötet med klasskamrater och fröken satt i huvudet på honom.
Inte för att Bo hade svårt för det, nej då inte alls. Det var han som skrev sitt namn på svarta tavlan utav alla i klassen. Bo är ju inte så lång med efternamnet var lite längre.
- Du kan skriva ditt efternamn om du kan, sa fröken.
Bo han skrev Johansson med lite av stolthet. För visst var det fantastiskt att han kunde göra något som inte de andra kunde.

Dagarna gick väldigt långsamt och Bo stod i ett hörn på skolgården för sig själv.
Ett fosterbarn var inte så högt i standard. Utan dem var ju lite av skolans avskräde.
Just när Bo tänkte på dessa besvärligheter kom en flicka fram, söt var hon också.
Hon frågade rakt ut.
- Jag har hört att du kan joddla. Kan du det?
Bo tittade på henne och undrade vad hon hade hört det.
- Ja, det kan jag svarade Bo.
Flickan tittade liksom, jaha, vad händer nu?
- Menar du att jag ska joddla nu, här på stället?
- Det klart annars vet jag väl inte att du kan joddla, dumsnut.
Bo han tog mod till sig och började joddla. Han hade kunnat joddla sen han var tre år.
Flickan spärrade upp ögonen och sprang direkt in till fröken och skvallrade.
När rasten var slut tog lärarinnan Bo till ett annat rum och hon frågade lite försiktigt.
- Är det sant att du joddla?
- Ja, det kan jag.
- Det kan både du och jag ha nytta av, för jag är nämligen utbildad musiklärarinna.
Det stod ett piano där inne och Bo tänkte att det var nog meningen att vi skulle ta det här rummet, genom att pianot stod där.
- Vilken låt vill du joddla till?
- Alice Babs: Ekorr´n satt i granen. Eller: När solen går upp.
- Jaha sa hon, det vet jag inte hur de går.
Bo han sjöng lite på Ekorr´n satt i granen. Till slut hittade fröken den tonart Bo sjöng i och så spelade de ihop.
Lärarinnan blev till sig av glädje och nästan skrek ut.
- Det var det värsta vilken sångröst du har Bo!
Tror du att du kan sjunga den för klassen?
- Jag vet inte, sa Bo.
- Jo, men gör det så blir det väldigt överraskade.
Sagt och gjort så gick dem till skolrummet och fröken deklarerade att Bo skulle sjunga.
Ögon var som tallrikar på barnen. Inte kunde han sjunga, ett barnhemsbarn och fosterbarn!
Bo ställde sig vid orgeln och fröken spelade upp och Bo sjöng för fulla muggar.
Efter sången applåderade alla i klassen och skrek nästan.
- Visst var han duktig, sa fröken.
Alla så nästan unisont.
- Jaaaa…















FJÄRDE DELEN

Att skriva fri vers,
är som att spela tennis utan nät.

Bo Grapenskog





































Kapitel 7

Tiden som fosterbarn var ju inte precis vad man hade längtat efter i livet.
Man saknade sin mamma så oerhört att man skulle göra vad som helst för att bara kunna se henne. Osäkerheten var väldigt stor och man undrade vad som skulle hända.
En dag när Bo hade varit där som fosterbarn i ungefär två år, såg han en bil komma uppför allén.
- Det måste vara en taxi, tänkte Bo, för här kommer det inga andra bilar.
Det klart att det var med stor spänningen taxin närmade sig gården.
När den köra förbi det fönster där Bo stod, sprang han ut på gården.
- Han tänkte att tänk om det är några andra som ska hämta honom igen!
Bilen en svart förlängd Mercedes stod där nu och blänkte i solen.
När dörren öppnades, tittade Bo så att nästan ögonen trillade ut från hans huvud. För ut kommer nämligen hans mamma.
- Det måste vara ett spöke som kommer och hälsa på mig som min mamma!
Skräcken var så väldigt stor att Bo skakade över hela kroppen. Detta kunde inte vara sant!
När Bo:s mamma närmade sig honom var han stel av skräck.
- Hej, Bosse sa hans mamma!
När Bo:s mamma kramade om honom, kände han på sin mamma och hon var riktig, inte något spöke. Då släppte all spänning i honom och hans mamma och Bo, stod där länge och väl och kramade varandra.
Bo han grät hejdlöst och hans mamma försökte trösta honom.
Mellan tårarna sa gan:
- Har jag inte dödat dig? De har ju satt mig i ett fängelse för att jag har gjort något alldeles förfärligt!
Vi stod länge och väl och kramades och Bo kramade sin mamma så att hon nästan gick sönder. Tårarna rann nu på både Bo och hans mamma.
- Vad är det du säger, har du inte läst att mina brev som jag har skrivit?
- Vilka brev, sa Bo.
- Jag har skickat massor av brev under åren.
- Jag har då inte sett till några, sa Bo.

Bo tittade på sin fostermamma och undrade vart alla breven hade tagit vägen. Fostermannan blev väldigt nervös och till slut sa hon:
- Vi var inte tillåtna att visa dig din mammas brev för barnavårdsnämnden. Men jag har dem kvar.
Bo förstod inget av det här, men om sanningen ska fram så var det så att Bo:s mamma var en dålig mor enligt barnavårdsnämnden. Så hon skulle inte ha något att göra med Bo. För om hon fick det skulle hon ha en väldigt dålig inflytande på en så ung människa. Därför var det mycket viktigt att hålla bort all kontakt med denna människa. Detta stod i ett brev som mina fosterföräldrar hade fått. De hade också poängterat att moralen hos Bo:s mamma var så dålig att detta skulle göra en så ung pojke mycket förvirrad.
Sensmoralen var att Bo:s mamma var för modern och man får inte klä sig i färgglada klänningar och man får absolut inte gå på bio.

Det stod väldigt tydligt också att hon hade nekat en vaccination som Bo skulle ha enligt myndigheterna. En väninna till Bo:s mamma hade en dotter som fick vad de kallade för ”fallandesjukan” i dag hade de säkert kallat det för epilepsi. Som visade sig sen när vaccinet hade testats att den förorsakade detta sjukdomstillstånd. Det gick så långt att barnavårdsnämnden skulle ta till polisiära åtgärder om hon inte gav sitt tillstånd till detta. Men Bo:s mamma sa hårdnackat nej och stod inte högt i deras kurs.

Att få se sin mamma i livet var ett mirakel. Det går inte att beskriva den känslan att Bo inte hade gjort sin mamma illa. Den mamman han älskade över allt annat. Bo satt och tittade på sin mamma, som pratade glatt så som hon alltid gjorde. Den speciella rösten kunde han känna igen om så det hade gått tusen år.
- Nu ska jag få följa med min mamma, tänkte Bo. Vilken härlig dröm efter alla mardrömmar.
Bo hade fantiserat om hur i alla världen han hade gjort för att ha gjort sin mamma illa. Eller var det så att han inte betydde något för dem där människorna precis som de hade gjort på barnhemmet.
På barnhemmet, där fanns ingen kärlek från personalen, den enda kärleken som fanns det var mellan barnen. De satt i samma båt och försökte att ro denna båt som var fullastad med känslor. Det hjälpte inte att man öste ur båten med alla dessa tårar. För den fylldes åter igen till bredden.

Efter maten frågade Bo sin mamma:
- När ska vi åka och vad ska jag ha med mig?
- Nu är det så Bo, att tyvärr kan inte du följa med, för papperna är inte färdiga.
- Vadå för papper, sa Bo med förtvivlan i rösten.
- Vi har lämnat in papperna till en domstol som ska se till att jag kan komma och hämta dig.
- När blir det, frågade Bo
- Jag vet inte riktigt, men så länge kan det inte ta.
Hela Bo:s värld rasade samman åter igen. Han kände ett tryck över bröstet och kände att snart kommer tårarna. Bo:s mamma fick trösta honom och det klart att detta kändes hemskt. Nu när hon äntligen fick träffa sin älskade pojke.

Kapitel 8

Avskedet var fruktansvärt när Bo såg sin mamma köra bort med taxin. Han kunde inte förstå hur hon kunde lämna honom där. Nu eftersom hon hade fått tillstånd att besöka honom. Bo var ledsen i många dar och Kullabytti blev liksom ett bollplank.
- Du kan inte förvänta dig att hon kan göra det här med en gång, sa Kullabytti.
- Ja, men jag vill ju så gärna följa med henne.
- Det klart att du vill men hon måste vara mer förberedd för att ta emot dig.
- Nu när jag inte har dödat min mamma, varför är jag då här?
- En bra fråga sa Kullabytti. Den frågan är jättesvår att besvara.
Bo satt i sina tankar och fantiserade om hur det skulle vara att komma till sin mamma igen. Det skulle vara som att komma till himmelen.
- Om jag sträcker ut mina händer mot himmelen så kanske hör Gud mig och gör så att jag få komma med mina mamma?
Det klart att det hade tänkt en gnista hos honom. Det var ju inte helt svart, men det klart att det var fruktansvärt jobbigt att se sin mamma köra iväg och inte själv får sitta i taxin.
Detta upprepades månad efter månad. Och varje gång var denna situation fruktansvärd.
Bo:s pappa lade sig emot att Bo:s mamma skulle få vårdanden om honom. Så detta fördröjde det naturligtvis. Han var mycket besviken att hon hade lämnat honom.
Detta var också ett bryderi i Bo:s sinne.
- Varför kommer han inte och hälsa på mig, undrade Bo i sin förtvivlan?
- Älskar han inte mig? Tycker han att jag är det värsta som har hänt honom.
Han hade hört hur sin mamma berättade för sina fosterföräldrar att Bo:s pappa var väldigt uppriven över att hon hade fått besöka honom. Enligt henne hade han kastat ut massor av skräp emot henne. Hur dålig mor hon var och vilken äktenskapsbrytare hon var.
- Men ändå kunde han väl hälsa på mig! Vad hade jag gjort honom?
Bo grät sig till söms många gånger och försökte att dölja sina snytningar. Han lärde sig att gråta när fosterföräldrarna hade somnat. Det kändes mycket bra, det var liksom att själen blev sköljd av rent vatten. Men det tog på krafterna och somnade riktigt utmattad.

Bo:s mamma kom med nya byxor och annat, hon köpte skidor, skridskor. Detta gjorde inte fosterföräldrarna. De var väldigt snåla men också att snålheten bedrar visheten.
De nya byxorna fick inte Bo ha, utan de låg i byrån så länge att när han skulle ha dem så var de för små. Skridskorna som Bo hade haft var sådana här med krokar, de så ut som spiskrokar. Detta var väldigt pinsamt när Bo skulle åka skridskor i skolan.
Men det blev ju mycket bättre genom att hans mamma köpte en massa saker till honom.
Man måste också ponera att fosterföräldrarna fick pengar för att ha Bo där.

Matsäcken han hade med sig var väl inte av högsta klass. Ändå fanns det ju mycket pålägg att ta till. En dag så fick Bo fläskflott på hans mackor. Han ville inte visa dem för de andra klasskamraterna. Han satt där länge och väl. För på den tiden fanns det inga mat bespisningar. Utan man hade matsäck med sig.
Till slut tog Bo upp sina smörgåsar och var alldeles svettig av förfäran vad de andra skulle säga. Till sin stora förvåning, sa Olle från Upplid.
- Va, har du flottmackor!?
- Det som är det bästa i hela världen!
- Ska vi byta, sa Olle?
Bo trodde inte att det var sant. För Olles mackor bestod av skinka och ägg.
Så det var inget att tänka på, utan Bo gav sina mackor till Olle, som åt dem med ett sådant frenesi och Bo hade inte sett på maken.

Bo fick så småningom kamrater i Lökaryd. En av dem dog för han hade dåliga njurar.
Bo kunde inte förstå att en sådan ung människa kunde bara tyna bort.
Begravningen var väldigt påfrestande för alla. Men Bo han tänkte ge honom en present av vad det han kunde. Så han sjöng först i kyrkan och sedan vid graven.
I kyrkan sjöng han: Blott en dag ett ögonblick i sänder.
Vid graven blev det. Tryggare kan ingen vara.
Bo han sjöng så det ekande bland gravstenarna. Och han såg alla som grät men han uppfylldes av någon slags andlighet och tycktes se Fred Modin stå där framför honom.
En fantastisk upplevelse. När han hade slutat sjunga så försvann Fred liksom på ett moln och det blev mindre och mindre. Till slut fanns det inget kvar.
Bo var väldigt nyfiken av sig och frågade prästen:
- Varför ska vi dö? Varför tar Gud upp sådana här unga människor.
Han hade inget bra svar på det där. Utan det blev som präster säger.
Guds vägar äro outgrundliga.

Tankarna gick mycket efter detta till de frågor man ställer sig varför saker och ting är som de är. Han ställde sig många gånger frågan:
- Är det många som är i min situation, som är fosterbarn?
Där han var fanns det bara han som var ett fosterbarn. Kärleken var väldigt svår att förstå. För att krama Bo var nästan hopplöst. För han kröp in i sig själv och kunde inte ta emot det.
Hanns kommentar blev:
- Det är bara min mamma som får krama mig.
Den han också kunde krama var gårdens häst. Han var alltid ute innan han gick till skolan och hälsade på henne. Hon gnäggade till när han kom. Detta var ett substitut
Att få kärlek av en häst när man inte kunde få det av människor.
En gång så låg hon ner och Bo lade sig på henne. Han gungade lätt i hennes andning och detta kändes väldigt skönt. Han drömde sig bort att han kom hem och alla mottog honom med öppna famnen. Han såg gång på gång en slags himmel där han och hans mor skulle springa på de öppna fälten med alla blommorna.
- Tänk att bara få vara där en minut och se vad hon gjorde.
- Inget i hela världen skulle vara bättre.
- Tänk att alla barn här i Lökaryd har sina mammor. Varför skulle detta hända just mig?
Nu ville hästen stiga upp och då måste Bo sonika stiga upp med.
Dagarna fylldes av denna enorma längtan. Varje dag satt Bo och väntade att hans mamma skulle komma. Han visste att hon skulle komma ett visst datum. Men hon hade sagt att få vi papperna i ordning så kommer jag med en gång. Han brukade sitta på mjölkbordet som det hette och blickade bort mot vägen. Men tyvärr så kom det ingen taxi.
´
Det blev värre och värre denna enorma längtan och naturligtvis tanken varför han inte fick följa med. Den oron spred sig och han hade inget annat i huvudet. Bo läste mycket och var mycket inspirerad av Huckleberry Finn och tänkte kanske han kunde vara som han. Han kunde kanske rymma där ifrån.
- Men vart ligger Växjö?
- Hur kommer man dit?
- Man kan väl inte ta taxi dit.
Hans mamma hade berättat att hon hade tagit tåget till Smålands Rydaholm och där ifrån tog hon taxi till Lökaryd.
- Varför ska man ha det så svårt, sa Bo för sig själv?
- Vad har jag gjort för att jag har hamnat här?
- Vilka är det som bestämmer att jag måste stanna hos människor som inte är mina föräldrar?
Tankarna virvlade i Bo:s huvud. Han försökte på alla vis glömma det här.
Men det var helt omöjligt.
Inte ens en spännande bok kunde få honom att inte tänka på resan till Växjö och att han skulle få vara med sin mamma.




Kapitel 8

Efter ha väntat i åratal på att mamman skulle komma med det där brevet.
Men varje gång sa hon att det är snart på gång.
Där stod Bo och var så glad när hon kom, men blev väldigt ledsen när hon for.
När Bo var tolv år kom det en taxi uppför allén och Bo:s hjärta slog volter.
För hans mamma skulle inte komma i dag.
Taxin kom upp på gården och Bo:s mamma rusar ut mot honom och nästan skriker:
- Nu är papperna färdiga!
- Du får åka hem med mig i dag.
Bo trodde inte sin öron, han var liksom i sjunde himmelen. Han blev nästan chockad.
Han sprang till Evert sin kamrat där för han hade glömt sin klocka som han hade fått av sin mamma.
- Jag tog av mig den när vi tvättade oss, sa Bo.

Han sprang så fort han kunde och nöp sig i armen. Så han inte drömde.
- Hej, Evert, nu ska jag åka med min mamma!
- Vart ska du, frågade Evert?
- Vi ska till stan och det är Växjö!
Bo:s fosterföräldrar trodde inte riktigt på hans mamma utan ringde upp barnavårdsnämnden och undrade om papperna var riktiga.
De fick till svar att Bo:s mamma hade fått vårdnaden om Bo och hans två bröder.
Då kom det upp något från fosterföräldrarna.
- Du behöver väl inte Bo, han kan vara här och vi kan adoptera honom.
- Vad vill du göra, frågade Bo:s mamma honom.
- Jag vill åka med dig till Växjö!
Det blev så och det fanns nog inget som var mer härligt att få sitta vid sin mamma som han älskade så högt. När tåget kom in på Växjö station trodde inte Bo sina ögon.
Så väldigt stort allt var. Det var lite skillnad emot byn Lökaryd.

Den första tiden var så underbar att Bo inte kunde tro att det var sant. Och han fick massor av kompisar och livet var fantastiskt i alla fall.
Men sen kom smällen.
En kväll frågade Bo, vilken sida sitter blindtarmen?
Hans mamma svarade.
- På höger sida.
Nästa dag var sotarna där och sotade för Bo:s bröder var sotare eller som man nu säger skorstensfejare. Och hans mamma bjöd dem på kaffe.
Evert hans bror sa till Bo.
- Det var värst vad du är blek.
Sedan signade Bo ner och de körde honom till lasarettet och det konstaterades att han hade en inflammerad blindtarm.
Han sövdes med eter och efter operationen hade han väldigt ont. Men efter tre dagar så var han hemma igen.




Han började känna sig väldigt konstig. Han tittade på sig själv i spegeln och utbrast:
- Jag kan inte andas!
Ilfart till lasarettet, där det konstaterades att det inte fanns något fel med Bo.
Bo:s mamma sprang till så många läkare det fanns. De sa:
- Det är bara nerverna.
Att det “bara” var nerverna var nog bland det värsta man kan tänka sig.
Läkarna visste inte var det var. Ibland var Bo underbeskyddad, ibland var han överbeskyddad.
Efter tre år så kom det en dansk läkare och Bo blev undersökt och han sa:
- Du lider av något som heter panikångest.
Bo tyckte det var skönt att det fanns något namn på denna djävulska sjukdom.
Läkaren fortsatte:
- Du ska inte tro att du är tokig för det är du inte. Utan det är så att du har haft en traumatisk upplevelse som ett barnhemsbarn. Därför reagerar hjärtan så här.
- Finns det någon man kan göra, frågade Bo:s Mamma?
- Ja, man kan dämpa dessa toppar med medicin.
Bo fick den ena medicinen efter den andra. Alla var sådana preparat att man blev beroende av dem. Så Bo gick omkring med dessa piller i fickan, för han trodde om han fick ett anfall så hade han i alla fall dem.
Det var något psykologiskt. Men anfallen kom ändå, upp till tre gånger om dagen.

- Jag kan inte andas!
Paniken kom och Bo visste inte vart han skulle ta vägen! Skulle han dit eller skulle han hit? Hjärtat bultade så Bo trodde det skulle hoppa ut ur bröstet. Han blev vimmelkantig
Och såg dimmigt och trodde att nu dör han.
- Jag dör, skrek han!
- Jag dör!
Slängde sig på golvet skrek igen att han dör.
Svetten bara lackade över hela kroppen, allt var över på ungefär tre minuter.
Dessa tre minuter är de längsta minuterna som finns. Bo tyckte att dessa minuter var timmar.
Efter anfallet blev han som en påse makaroner, väldigt lealös. Och paniken att ett annat anfall skulle komma.
Detta kändes i timmar efteråt.
När han kom till fattningen igen, snurrade tankarna runt att när kommer nästa anfall?
Bo fick mer medicin, mer piller som gjorde honom beroende. Han var ganska så smal när han kom till Växjö. Men av dessa mediciner som han åt gick han upp i vikt. Han kände sig nästan alltid hungrig.

Under den tiden kom mannen i den svarta rocken och blev väldigt tydlig.
Men han visade inte sitt ansikte.
Bo talade om för sin mamma om denna man i den svarta rocken.
Det underliga var att hon hade en dam som var i svart och hennes mamma hade också haft en svart dam.
- Vad är detta frågade Bo?
- Jag har inte en aning sa Bo:s mamma.
- Är det detta som är förbannelsen sa Bo?
- Det hoppas jag verkligen inte att det är sa mamman.

Så visst längst inne trodde Bo att han var tokig. Läkaren hade sagt att han inte var det.
- Men i himmelens namn detta kan ju inte vara riktigt, undrade Bo?
Dessa enorma urladdningar var något som skrämde honom så mycket att livet var ett helvete. Men ändå fanns där en gnista av livslust. Musiken gjorde att han kunna åtminstone känna sig som en halv människa.
Men den traumatiska upplevelsen fanns där som en ryggsäck. Det värsta var att vänta på nästa anfall. Det kom som en blixt från en klar himmel och hade inga som helst förtecken.
Att åka buss var helt omöjligt för om ett anfall kom då skulle Bo skrämma ihjäl passagerarna. På ett tåg var det bättre för då kunde han springa till toaletten, om den nu inte var upptagen vill säga.

Känslan var att det var väldigt orättvist att Bo hade inte behövt ha det så här.
Livet kunde ha blivit väldigt bra med hans gåvor. Utan nu blev det ett kämpande för att bara överleva. Att tänka varje sekund, när kommer anfallen. Att vid varje andnings-
tillfälle tycka att man inte kunde andas. Dessa människor som skickade bort Bo kunde inte förstå naturligtvis att man gjorde honom en enorm björntjänst. Men varför de egentligen skickade bort honom står skrivit i stjärnorna.
Det klart att det inte är rätt att förstöra en människas liv på det här sättet. Varför var man så grym att man inte talade om att Bo:s mamma levde, varför skulle han gå i hela två år och fantisera att han hade gjort sin mamma väldigt illa.
Tyvärr är det ju inte bara Bo som har blivit utsatt för detta, utan det är många flickor och pojkar som har blivit tagen av de sociala myndigheterna.
Man får hoppas på att detta inte kommer att upprepas men tyvärr ser man i dag tendenser på att socialen gör otroliga misstag. Det är lustigt att man inte lär sig.

Så livet har varit ett kämpande, en frustration av dess like och livet hade naturligtvis sett mycket annorlunda ut om inte detta hade skett. Det är inte bara en förlorad barndom utan det är ett förlorat liv.
Så jag önskar mina bröder och systrar som har upplevt detta, att på något sätt kämpa vidare. Jag vet att många inte orkade med det och därför inte är med oss. Men hur man än ser det så är livet en gåva.

Bo:s fortsatte liv ska han berätta i en annan bok, där det tycks vara så att det är konstigt att han lever i dag. Men musiken, skrivandet, diktandet har hållit honom kvar på jorden. Han vet att änglarna har hjälpt honom och att hans barnatro finns fortfarande kvar. Men han glömmer aldrig denna oförsonlighet tills den dag han dör.




LÅT INTE NÅGOT BARN GÅ KÄRLEKSLÖS

Låt inte något barn gå kärlekslös utan ge det allt du har
För vi måste kunna känna empati och ha lite ansvar
Barnen är det bästa vi har och låt dem inte få lida
Det finns många i dagens värld som lever på livets skuggsida

Kärleken är så viktig för ett barn och deras fortsatta liv
Är det då konstigt om de inte får det, resultatet man blir aggressiv
Det finns för många barn som lider oerhört på denna jord
Men nyanserna är många från våld till en massa glåpord

Ett litet hjärta är mycket känslig och kan brista helt itu
Så låt dina känslor servera dessa barn med kärlekens ragu
Kan någon förstå varför det är på detta vis runt vår värld
Medan andra lever lyxliv och vältrar sig i livets flärd

Tankarna går till dessa barn som inte får någon kärlek alls
För många tittar bort, de går inte att ta in denna hemska vals
Men ändå borde vi kunna göra något mer än smulorna på bordet
Här skulle kärleken få sitta i högsätet och vara honnörsordet

Så med dessa ord hoppas jag att ni får en bra dag i alla dagar och att vi möts i nästa bok.





COPYRIGHT © Bo Grapenskog

Skriven av: Bograpen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren