Bävan

Det var lördag förmiddag, klockan var ungefär halv tolv och jag hade nyligen fyllt 9 år. Jag satt i köket med min syster, Maja, när vår mamma, Caroline, ropade från övervåningen. Hon frågade om vi var redo att gå. Det var svårt att höra vad hon sa för att köksfläkten var på högsta hastighet eftersom vi hade gräddat pannkakor lite tidigare. Det gör vi varje lördag, så mamma ville få bort oset från pannkakorna ut ur köket. Jag svarade att jag var redo, men min syster, som var ungefär 4 år gammal, höll på att rita en teckning av vår hund som hon tyckte så mycket om. Han hette Bosse. Så jag svarade att vi var redo om 10 minuter, så hon skulle hinna rita klart.
Cirka 20 minuter senare stod vi i farstun redo att gå, vi skulle till affären. Vi gick alltid till affären på lördagar, jag, min syster och min mamma, medan pappa var i skogen och högg ved. Jag gillade att gå till affären, man hejade på folk, såg de mysiga skyltfönstren längs gågatan, och hade man tur så köpte mamma en påse godis till mig och min syster. En sådan där påse med både sura och salta godisbitar, så båda skulle gilla det. Jag var mer förtjust i de salta och min syster i de sura. Mamma låste dörren efter oss och vi satte kurs mot affären, det var en fin dag. Det var ofta härligt väder i början på maj, solen gassade och man kunde knappt se ett moln på himlen, bara ett par små moln längre bort på himlen. Min syster tyckte att ena molnet såg ut som hennes nalle som hon hade hemma och sa att hon önskade att man kunde sitta på molnen, för de såg så mjuka och gosiga ut. Det blåste lite lätt, inte så mycket att det blev kallt, bara lite grann så att luften på något sätt kändes friskare. Jag hade bara shorts och t-shirt på mig, mamma tyckte att jag borde tagit med mig en tröja, men jag sa att jag bara skulle bli för varm i så fall. På fötterna hade jag mina nya tennisskor som jag fått i födelsedagspresent, jag hade önskat mig dem jätte länge, så jag stoltserade glatt runt i dem. Ända sedan jag såg dem i den där häftiga reklamen på tv där en kille i tennislandslaget har på sig dem när han spelar. Jag tyckte de var de snyggaste skorna i hela världen och berättade att jag aldrig skulle vilja ha ett par andra. Nu hade vi gått en bit och kom precis fram till den stora allén där det växte stora björkar som var högre än de flesta husen i staden. Jag frågade mamma vad det var för träd och hon svarade att de var björkar och att vissa kunde bli uppåt hundra år gamla. Jag förstod inte hur ett träd kunde bli så gammalt, men tyckte samtidigt att det var fascinerande att de kunde åldras så länge, till och med äldre än farfar minns jag att jag tänkte. Man kunde se små gröna löv på träden, de var inte riktigt så stora som andra löv, men man kunde se att de växte för var dag. Jag gillade att se de växa för då började sommaren närma sig, det visste jag. Precis då frågade min syster när man kunde börja bada i sjön, hon hade fått en baddräkt i julklapp som hon ville använda. Mamma svarade att när löven på träden har växt ut helt så skulle vi cykla ner till sjön och bada. Jag älskade att bada, de hade nyligen byggt en flytbrygga en bit ut i sjön och dit kunde man simma och öva olika hoppvarianter. Förra sommaren lärde jag mig att dyka både fram och baklänges, jag funderade på vad jag skulle öva på för nya hopp i år.
Vi hade precis gått igenom allén och var ungefär halvvägs till butiken, nu gick man förbi ett litet café, sen gick man förbi en bank och sen var det bara ungefär hundra meter kvar till affären. Man kunde skymta caféet nu, dit gick vi hela familjen ibland på söndagar och drack saft och åt kanelbulle. Fast mamma och pappa drack kaffe, jag ville också dricka kaffe, men mamma sa bara att jag inte skulle gilla det. Jag gav mig aldrig och sa övertygande till henne att jag minsann skulle gilla det minst lika mycket som henne och pappa. En söndag fick hon och pappa nog och beställde en kopp kaffe till mig, jag kände mig jätte nöjd och tog direkt en liten klunk. Det smakade jätte illa tyckte jag, nästan värre än den gången jag hade tagit en snus ur min pappas snusdosa utan att säga nåt. Jag sa däremot att det var rätt gott, men att jag inte var så sugen längre, men de sa, "nej nu får du allt dricka upp ditt kaffe". Jag pinade i mig kaffet med stolthet, plus sju sockerbitar och lite mjölk för att göra det lättare. Jag erkände aldrig hur konstigt det smakade och stod fast vid att jag tyckte det var just, rätt gott. Men hädan efter så sa jag att jag lika gärna kunde ta ett glas saft för enkelhetens skull. När vi gått förbi caféet och spatserat en bit till så passerade vi banken, men något var inte som vanligt den här dagen. Utanför banken stod två polisbilar, det var avspärrat med någon blåvit tejp och folk stod runtom banken och tittade näpet och skräckinjagande på vad som skedde. Det kändes jätte konstigt, det började kännas obehagligt och jag greps av någon konstig ångest. Mamma tog upp min syster och jag ställde mig precis intill henne. Ut ur banken kom nu två polismän och en man i kanske 30 års-åldern med halvlångt hår och skägg. Sådant skägg som pappa brukar få på semestern när han säger att han inte behöver raka sig. Mannen hade svarta jeans och en grå tröja med luva, fast han hade inte luvan över huvudet. Han hade handbojor på sig och polismännen gick på varsin sida av honom och höll honom hårt i armarna. Jag tyckte det var lite otäckt, men jag var samtidigt inte rädd, jag kände mest någon konstig form av nedstämdhet och ånger. En annan polisman öppnade en dörr till en av polisbilarna och de två polismännen så åt mannen att sätta sig i baksätet. Jag tyckte jag kände igen mannen, men kunde inte komma på varifrån. Hade jag sett honom tidigare? tänkte jag. När mannen satt sig i bilen stängde en av polismännen dörren och kontrollerade att den var låst. Jag kunde se honom tydligt genom glasrutan, han såg deprimerad ut. Det var någonting med honom, något som fick mig att fortsätta blicka efter honom. Och då, helt plötsligt, uppmärksammade mannen i bilen att jag stirrade på honom. Han besvarade min blick, det kändes underligt att ha ögonkontakt med honom. Fast han såg inte farlig ut, han såg bara ledsen ut. Vi fortsatte att hålla ögonkontakt. Ju längre vi höll ögonkontakt desto mer ledsen och ångerfull började jag känna mig av någon anledning, som att jag kände ett behov av försoning. Bilen med mannen åkte iväg och jag vände mig mot min mamma och syster. Men de var borta, jag greps av panik, var befann de sig? Vart hade de tagit vägen? Drömmer jag? Jag blundade hårt med ögonen för att se om detta var en dröm, om jag helt plötsligt skulle vakna upp i min säng. När jag öppnade ögonen stod jag inte längre vid banken. Jag satt i baksätet på en bil och i framsätet satt två vuxna män iklädda uniform. Jag kände ånger, och inget mer än ånger.

Författare:

Publicerat

Dela: