Befrielse



Den första vintersnön föll över gården som var belägen ensligt och avlägset, invid skogskanten. Människorna, det lilla antal som bodde härute, hade bråda tider. Hugga ved, spinna lintråd och se över förråden inför vintern: Allt detta och lite till sysselsatte de boende på gården.
Nu talade sonen med stor allvarstyngd till husbonden vars namn var Axel.
- Vintern blir nog svår det här året.
- Ja, det tror jag.
- Lill-Mor har inte haft tid nog att tvaga våra kläder innan isen lagt sig på sjön.
- Hon har redan beklagat sig över detta. Gå tillbaka till arbetet innan jag ilsknar till.
- Men, vi behöver nog tala igenom det här.
- Inget har blivit bättre av att tala. Nu gör du som jag säger.
Sonen vågade inte röja vad han kände inför husbonden. Han hade uppnått en ålder av nästan 20 år, fick allt värre bekymmer med husbondens bemötande av honom. Axel hade alltid varit tvär och grinig mot honom, den enda sonen. Inte hjälpte det att beklaga sig hos Lill-Mor heller, det hade sonen tidigt fått erfara. Axel hade stort inflytande över Lill-Mor. Hon hade ingen egentlig talan och fogade sig alltid efter maken. Sonen föraktade henne för hennes foglighet men tyckte på samma gång lite synd om henne, hon var ju så ömkansvärd.
Plötsligt halkade sonen på en hal fläck. Ont gjorde det, men han kämpade emot smärtan och reste sig långsamt.
–Den här gången gick det bra, tänkte han. Nästa gång kan det bli värre.
Lill-Mor närmade sig med bestämda steg. Sonen undrade om han borde varna henne så att inte även hon råkade halka, men det såg ut att gå bra.
-Ack, ack, eldveden har nästan tagit slut och snart står vi helt utan. Kan du gå och leta mer i skogen?
-Men det vet du ju, att nu är all ved som finns i naturen genomsur. Veden i naturen är obrukbar tills nästa säsong.
-Ja,ja, men kanske kan du vara tursam och finna lite torr ved i någon skreva.
-Jag får väl ge mig iväg och leta då.
-Men vänta till gryningen, då blir det tid att leta hela dagen, då du har dagsljus.
-Det kan du ha rätt i, svarade sonen.
Det blev småningom kväll, dagens arbete skulle snart vara slut. Lill-Mor hade fullt upp med med middagsbestyr. Middagen hon serverade var densamma så gott som varenda kväll. En frugal soppa på rötter och avkok från köttben.
När de samlades till middag och hade fullbordat aftonbönen åt de långsamt under tystnad. Sonen retade sig på Axel som han tyckte var både ful och dum. Mest irriterad blev han på Axels burdusa attityd och vana att alltid vara den dominerande i familjen. Sonen ansåg att Axel inte utnyttjade gårdens möjligheter optimalt. Axel var helt enkelt för gammaldags, han bet sig fast i gamla traditioner och blev en belastning för driften av gården, enligt Sonens åsikt.
-Sitt inte och peta i maten. Ät som en karl för jävulen, sa Axel plötsligt med hög röst.
Sonen fann för gott att inte svara, inte den här gången…

Nästa dag vaknade de som vanligt vid 4.30 tiden och påbörjade ytterligare en ny dag. Redan vid morgonmålet grälade Axel på de övriga i gruppen. Sonen tyckte att Axel gått för långt. Sonens rättmätiga vrede eldades på av den äldres kritiska grälande. Till slut brast det för sonen. Hans hand sökte kniven på bordet. Greppet hårdnade kring knivens skaft och han reste sig till anfall mot den äldre Axel. Han karvade ett djupt sår på Axels överarm. Axels ansikte vred sig av smärtan och han föll ner på knä. Sonen utnyttjade övertaget till att hämta ett rep, han erfor en befriande känsla.
-Äntligen, nu är jag som har makten över mitt liv, tänkte han när han beslutsamt gick mot platsen där Axel fallit ihop. Han band den gamle Axel till händer och fötter. Först därefter släppte han fram den oroliga Lill-Mor, som fick plåstra om mannen. Sonen överlade snabbt med sig själv och kom fram till beslutet att låsa fast den gamle Axel ute i fäboden. När han mödosamt hade fullbordat detta återvände han till mangårdsbyggnaden. Lill-Mor tittade storögt på ynglingen som kom tillbaka. Anade hon inte ett leende på ynglingen?
-Jadu Lill-Mor, nu är det du och jag som bestämmer här på gården, sa han högtidligt.
-Åhh, en stor förändring, men jag håller på dig, sa kvinnan.
-Det är bra det, fick hon till svar.
Dagarna gick, snart hade Sonen och Lill-Mor hittat en rutin som passade dem båda. De trivdes och hade nästan aldrig några meningsskiljaktigheter. Axel hade fjättrats vid en balk i fäboden och fick en kopp buljong morgon och middag.

Vårkvartalet kom tidigt det året. Sonen och kvinnan hade det bättre ställt än på många år, de hade skött gården och bruket framgångsrikt. Sonen ville inte gärna erkänna det för sig själv, men han hade börjat fatta tycke för kvinnan han levde med så nära. Vid vissa tillfällen hade han även känt en erotisk dragning till kvinnan, något han nästan skämdes för. De talade fortfarande inte så mycket vid kvällsvarden, lunchen intog de på respektive plats där de hade arbete för tillfället. Ofta bestod lunchen av en enkel macka och dryck.
En lördagskväll när de satt vid middagsbordet sa Lill-Mor att hon hade något att berätta.
-Jag är inte din riktiga mor, hördu.
-Men vad säger du? Inte min mor?
-Nej, din mor dog i barnsäng. Jag råkade passera här i andra ärenden strax efteråt.
Sonen tog lite tid att tänka efter, plötsligt spred sig ett leende i ansiktet…
-Då är ju Lill-Mor lovlig, och jag som trodde jag hade blivit sjuk eller nå´t.
-Jo, jag har nog märkt hur det varit ställt, sa Lill-Mor.
De njöt av efterrätten i tystnad tills de började tala igen.
-Det här betyder väl att vi snart kan gifta oss?
-Ja, jag har redan talat med kyrkans män, erkände Lill-Mor.
-Åh älskling äntligen, sa sonen.


Epilog:
De fick ett långt och bra gemensamt liv, med många goda år och lyckade skördar.
Axel tillbringade tiden i sitt fängelse ända in på ålderdomen, då han inte längre utgjorde någon fara för andra.
Ingen visste sonens riktiga namn, så han antog namnet Adolf eftersom det ansågs passande vid den här tiden.

Författare:

Publicerat

Dela: