Begravningen

Alla i släkten gick med dystra steg och miner mot kistan förutom en äldre herre med ett nöjt flin på läpparna.

Bröderna till den bortgångne blev direkt fientliga och grymtade till.

Men flinet blev bredare och jag tyckte mig höra ett litet fnitter komma från hans smala läppar.

Det var som ett förnöjsamt läte han bjöd på när han flanerade iväg till kistan med bröstet höjt framåt stolt som en tupp.

När bröderna mönstrade honom ordentligt såg det vem det var.

Sonen till den bortgångne hade kommit för att sörja.

Med de fanns ingen sorg i honom bara ett befriande leende som var smittsamt att titta på.

Bröderna trevade med orden och fick fram ”Beklagar sorgen”

Prästen ville sedan att någon av den bortgångnes barn skulle säga någonting om honom.

Och den gemytlige äldre herren ställde sig upp och började tala med en ljus illvillig röst.

Han harklade sig och sade - Min fader är på ett bättre ställe nu, samtidigt som han tittade nedåt.

Men då han skulle fortsätta berätta om helvetet och hur grymt det var såg han alla kärleksfulla blickar som verkligen älskade hans far.

Och då slog det honom hur fantastiskt det var att tro på jultomten som liten.

Författare:

Publicerat

Dela: