Bekräftelse?

Öronbedövande musik fyller mitt sinne. Jag vacklar till, söker efter ett känt ansikte utan att lyckas. På golvet ligger ett sönderslaget glas, någon måste ha trampat i skärvorna för det finns blodspår runtomkring. Fyllan bedövade säkert smärtan så att den skadade personen inte kände glasbitarna tryckas in i fotsulan där de skapade köttsår.

För att dämpa nervositeten trycker jag vinglaset mot mina läppar, låter den röda vätskan rinna ner i min strupe. Ingen som jag känner syns till och vinet blir min hjälp för att våga prata med nya ansikten. Någon måste fylla på mitt glas ideligen för jag dricker klunk efter klunk men glaset förblir hela tiden fullt. Efterhand, då den röda vätskan har börjar verka, infinner sig lugnet och jag glömmer av att jag vistas bland okända människor. Mammas förmanande tal om att inte dricka och ta det lugnt låg till en början och gnagde i bakhuvudet men nu har den klara vätskan suddat bort de ordentliga tankarna och hennes tal har seglat iväg och glömts bort.

Det var i morse jag blev tillfrågad om att komma på fest. Jag såg aldrig de elaka flinen och blickarna som byttes bakom min rygg. Jag såg bara Johanna, en möjlighet, ljuset vid tunnelns slut, en öppning i fasaden som innan varit hård som granit. Mitt hjärta dansade tango när ordet ja lämnade mina läppar. Från att i förmiddags varit en osäker, impopulär tjej har jag förvandlats till en prinsessa. Den nya situationen gör mig sprudlande och jag känner mig med alkoholens hjälp stensäker och sexig. Jag dansar som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra och är lycklig över att jag har fått in en fot i glaskulan, de populäras värld.
Pojkar vars händer jag aldrig trodde skulle röra min kropp finns där nu överallt. Deras ögon inspekterar mig från topp till tå och jag njuter av uppmärksamheten. En kille som jag har skymtat någon gång har precis placerat sin hand på mitt lår. Jag känner att det spritter till i min kropp och jag söker hans blick.
Innan jag hinner tänka något mer känner jag hans våta läppar tryckas mot mina, jag känner en våg av illamående men sväljer den och besvarar motvilligt kyssen. Tankarna virvlar runt; ”skall det vara så här”. ”Skall det inte finnas något mer?” Jag tänker på alla kärleksromaner som jag har läst. ”Inte har det någonsin gått till så här? Vart är passionen och de förälskade blickarna?” Jag sväljer mina tankar. ”Han vet, han är erfaren”, tänker jag i rädsla för att inte själv kunna dölja min oerfarenhet.

Han tar min hand, leder in mig i ett mörkt rum. Omtöcknad försöker jag registrera vad som händer, men allt accelererar i en okontrollerad fart. Jag landar i en säng och hans ivriga läppar fortsätter att finnas där överallt. Lämnar fuktiga avtryck som bränner på min hud. Jag hör hans andetag och känner hans spritdoftande andedräkt sticka mig i näsan.
Jag upptäcker plötsligt hans händer innanför mina trosor och inser att mina byxor inte längre sitter på mina ben. Jag vill säga nej. Skrika högt att jag inte vill. Det skall inte gå till så här säger hela mitt medvetande, men tankarna lyckas inte nå ut till mina läppar. Nejet som jag vill säga vågar jag aldrig yttra. Jag ser mig själv i ett utomstående perspektiv. Jag äcklas av mig själv och scenerna som äger rum skenar runt i repris i mitt huvud. En tår faller på min kind och jag känner att trycket och tyngden från hans kropp lättar ifrån mig. Han försvinner bort en stund och återvänder sedan, placerar en kyss på min mun för att sedan snabbt försvinna ut genom dörren. Jag känner illamåendet stiga, magen vänder sig och jag kräks rätt ut på golvet. Den fräna doften och smaken av spya bränner mig i näsa och mun. Kinderna är våta och en smärta ligger i mitt underliv. Jag hittar mina kläder och kastar mig ut i vinterkylan.

Den fem kilometer långa promenaden hem bidrar till domnande ben som bränner olidligt i den varma duschen hemma i badrummet. Jag skrubbar min kropp, försöker tvätta bort lukten och illamåendet. Jag kurar ihop mig i fosterställning och gungar oroligt i min säng.
Med täcket hårt virat runt min kropp når äntligen tankarna mina läppar. ”Nej, nej, nej”, viskar jag ut i mörkret.

Jag trycker glaset mot mina läppar, låter den klara vätskan rinna ner i min strupe. Fyller mitt vattenglas gång på gång och låter vattnet blandas upp med vinet i min magsäck. Mammas förmanande tal uppenbarar sig i huvudet och jag trycker glaset hårt mot läpparna. Musiken från stereon tränger in i mina öron och bedövar mitt sinne. En bild med spåret som lämnades kvar i sängen i form av en blodfläck har etsat sig fast i mitt huvud. Jag sluter ögonen och andningen bli tyngre. Bilden kvarstår, det är morgon.

Skriven av: Emelie