Belägring

snabbt betraktade han hennes kropp innan han gömde blicken i dokumenten framför sig, 'gå iväg' vräste han. Veckor hade nu gått sedan han skickade efter förstärkningar, för varje dag som gick fruktade han att alltmer att de var lämnade ensamma här... Med en suck sköt han stolen bakom sig, ställde sig upp och granskade sitt rum som inte var en vacker syn längre, böcker låg hopbuntande i högar, en vägg hade ett gigantiskt hål som gapade ut mot fiendens läger. Han tog upp sin rostiga kikare, han klämde den hårt, det var det enda minnet han hade kvar från sin far. Han borstade av sin smutsiga uniform, sneglade lite lätt på sin gradbeteckning. 'Kapten...' sa han tyst för sig själv, 'Kapten över Kungens Lejon, de finaste det finns' sa han med en stolt röst. 'Nu återstår endast femhundra av dessa fina elitsoldater, tappra män som sett mer strider, elände och död under det senaste året än många skulle kunnat upplevt under tio livstider....' Hans hjärta led med dem, ty han visste att deras, och hans dagar var räknade men han planerade att inte ge upp utan en ordentlig strid. Rödavita tält fyllde hans vy, han räknade dem till minst tvåtusen, vilket betyder en styrka på minst åttatusen mannar starka, 'åttatusen, femhundra... det låter inte bra min vän' sa han till sin kikare innan han tryckte den mot sitt vänsteröga. Han kände att den enda han kunde lita på var kikaren, som visade sanningen, inga baktankar. Han sökte med kikaren över horisonten, sökte efter något spår av förstärkningar... men varje dag samma resultat. Han kliade sig oroligt över pannan, negativa tankar började strömma in i skallen, desperat drog han upp kikaren igen, sökte efter något, vad som helst, och där, utkommande från skogen skymtade han en r yttare, en av sina egna! I glädje skrek han till, han vet inte vad men tydligen högt nog att locka till sig andra. Barmin, hans lojalaste man, störtade in genom dörren, 'Vad har hänt, kapten, är du skadad, svara mig!' efter honom följde en handfull soldater, alla med sina svärd i högsta hugg, spanade igenom rummet tills de såg sin kapten stå där med ett leende på sina läppar. De förde irriterat, vissa lättat tillbaka sina svärd i dess skida, därefter lämnade de rummet raskt. Barmin stannade däremot, han frågade vad som stog på, varefter Arctus gav kikaren till honom, han förde den mot ena ögat och väntade på att Arctus skulle vissa vart. Arctus pekade segervisst mot skogen men Barmin kunde inget se. Arctus tog kikaren snabbt ifrån honom, letade intensivt efter ryttaren som han visste att han hade sett, det var ingen vanföreställning, nej han höll inte på att bli galen, 'jag såg ha n...' viskade han tyst för sig själv. Inte långt ifrån var ryttare hade kommit ut såg han ett följe utav femtio män, den rödvita fanan hade de med sig, vajade i vinden som en nagel i hans öga. 'De måste ha tagit vår ryttare till fånga' påpekad han till Barmin med en uppgiven röst. Han beodrade Barmin att göra redo hans häst och samla tolv man. Han antog att Barmin besvarade hans order med ett 'Ja, kapten' men han var försjunken i sina egna tankar redan. En räddningskampanj är förmodligen vad de förväntar sig, hmm, han lät de långa och smutsiga naglarna skära så smått igenom skägget. 'Det är dags att ändra på det här' mumlade han för sig själv samtidigt som han sa till vakten som var utposterad utanför hans dörr att hämta Barmin igen, och en barberare. Det dröjde ett tag innan Barmin knackade på dörren och steg in, han höjde sina ögonbryn när han såg att sin kapten höll på att bli rakad. 'Varför ? Vi har inte tid med såna här bestyr' sa han med en frågande blick. 'Min vän, sätt dig ner. Jag tror, nej jag vet att vi måste likt en kniv rengöra vårat ansikte. För håller du inte med, vårat ansikte är vårat anseende utåt, och när ansiktet är smutsigt måste det rengöras, ibland hjälper inte vatten utan då måste man använda en kniv'. 'Jag förstår inte vad du menar, Kapten, vad har rakning med våran situation att göra, du mår bra hoppas jag ?'
Arctus satte sig bryskt upp. 'Vi är kniven, Algadonerna är skägget, smutsen i vårat ansikte!'
Barmin: 'Jag förstår fortfarande inte vad du menar, vad har de med skägg att göra?'
Arctus: 'Var tyst då och lyssna istället för att ställa dumma frågor. Vad förväntar sig Saldim att vi ska göra tror du ? Joo rida ut med en liten trupp och föra tillbaka fångarna. Det är dags för oss att ta första steget, att börja dansen. Om två timmar, när skymningen lägger sig ska 50 man med mig själv i spetsen rida ut för att göra precis det de förväntar sig...'
Barmin: 'Men detta är idioti, varför gå i deras fälla'
Arctus: 'Därför att det är våran fälla och inte deras, haha, du ska leda resten av mannarna i ett direkt anfall mot deras bas. Jag har räknat på det och om ni rider utan rustning, två man på varje häst så kan ni överrumpla dem, vi hade väl 268 hästar kvar?'
Barmin: 'Nej, vi var tvugna att slakta tre hästar igår'
Arctus: 'Varför?'
Barmin: 'Två av dem åt vi, den tredje hade blivit halt... så vi slaktade han med'
Arctus 'Förbaskat, aja nöden har ingen lag, 265 blir det då, ta 215 hästar till det stora anfallet så tar vi resten, det går inte jämt upp men det löser vi'

Efter att ha gått igenom planen som var rätt simpel egentligen men det hängde på en väldans mycket tur. Att över 450 mannar tillsammans med hästar ska kunna gå obemärkt in i deras bas är väl inget man kan räkna med och därför var räddningspatrullen tvungen att skapa så mycket oreda som möjligt. Arctus funderade på om man inte kunde använda de soldater som inte fick plats på hästrygg på något sätt. Att ha två räddningstrupper vore onödigt och skulle förmodligen skapa misstänksamhet, så det skulle nog inte funka. Kanske kunde man med hjälp av mörkret gömma kavalleriet. Bygga en ridå som matchar skogen, man skulle ju kunna anfalla med skoggen i ryggen så ser de inte oss förräns det är försent. Skulle mycket väl kunna funka, bara det inte är fullmåne som lyser upp terrängen.

Skriven av: Joakim Johansson