Berättelsen om kråkornas förrädare

En liten pojke på sex år satt helt ensam på golvet och grät.

Tårarna bara sprutade ner för kinden på han och näsan var hel fuktig.

-Jag orkar inge mer av det här sade pojken.

Röster hördes utifrån rummet och närmade sig honom allt mer.

-Vi kan se dig och vi kommer ta dig, du kommer aldrig härifrån levande sade en röst som rörde på sig genom rummet.

Adam blundade och tänkte på det starkaste och ljusaste minnet han någonsin haft, sedan då öppnade han ögonen.

Framför honom stod en stor svart kråka med en näbb som var lika stor som en fullvuxen hand.

-Följ oss Adam, kom med oss så ska du bli fri sade kråkan och lämnade rummet med detsamma.

























Skolan var den dåligaste platsen man kunde vara på.
Varje dag kämpade Adam med att ta sig upp och gå till skolan.
Dom flesta gångerna räckte det med att Adam bara befann sig nära skolan så fick han rysningar i hela kroppen.
Allting slutade med att han vägrade gå till skolan. Dagarna flöt på och ingenting hände.
Timmarna tickade och minuterna gick, men ändå gick Adam aldrig till skolan.

En morgon vaknade han av att alarmet ringde, han tittade snabbt på klockan,
fan jag har försovit mig tänkte han och blev lite ilsken.
Adam skyndade sig upp ur sin säng och slängde på sig gamla smutsiga kläder som han hittade under sängen.
Han skyndade sig ner för darrande trappan som ledde honom raka vägen till ytterdörren.
Adam satt på sig sin jacka och knöt sina skor och sprang till busshållplatsen.
Han vet inte vad det är som gör att nästan varje människa han stöter på vill prata med honom,
han vet inte vad det är som gör att tanter, gubbar, damer, herrar kvinnor,
och män alltid vill prata med honom och just då känner han sig som att han skulle va någon slags förtrogen som man ska rådfråga det slår aldrig fel.
Bussen kom åkandes och började bromsa in framför honom.
Han steg på och slog sig ner på en plats.
Han svettades och tog fram sin näsduk som han torkade sig i pannan med och han kände hur bussen
sakta började rulla igång.
Medan det gamla torget passerade fönstret så tänkte Adam på sin pappa som han inte vet någonting om.
Just då fick han syn på en vanlig vägskylt men det var något lurt med den skylten för det kände Adam direkt när han fick syn på den.
Skylten var full med gröna symboler så det blev ganska svårt för honom att se vad det var för symboler.
Men när han började titta lite noggrannare på skylten så ändrades symbolerna till grönt klotter.
Adam vände blicken från skylten och tänkte neutralt att han bara var morgontrött.
Bussen stannade in med ett gnisslande ljud och dörrarna öppnades.
Adam var precis påväg att kliva av när han såg att busschauffören började komma närmare honom.
-Vänta Adam! ropade ilskna chauffören medan han gick ifatt honom.
Adam stanna upp och kände hur axlarna stelnade till och han fick knappt fram ett ljud.
-Hur kan du veta vad jag heter frågade Adam frustrerat? Chauffören la sin hand på Adams axel.
-Ingefära grabben ingen av dom andra på bussen kan se mig.
Vill du veta exakt varför jag har kommit till dig? Adam stod still och var helt tyst.
Han fick en känsla av att det var nått som inte stämde med chauffören.
-Släpp mig för fan din jävla idiot vrålade Adam ilsket utav frustration.
Han slog till chauffören med en sån kraft så chauffören flög baklänges med en vålt rätt in genom bussens dörrar.
Adam hånlog mot chauffören och rättade till sin väska och började gå iväg långsamt.
Morgonen kan inte bli värre tänkte han för sig själv.
Mobilen började att ringa. Adam svarade.
Det var hans lärare Mr Alford som ringde.
Adam svarade lite förvånat och frågade vad han ville, men Mr Alford ville endast bjuda på en kopp te, han undrade om inte Adam kunde komma på en gång.
Adam hade alltid tyckt om Mr Alford men han tyckte att det var konstigt att han hörde av sig just nu fast dom inte hade setts på flera år.
Adam började sakta gå mot Mr Alfords hus. Området han passerade var skrämmande kände han. Det låg skräp nästan överallt.
Gatorna var sprängfyllda med klotter, och det flög stora svarta fåglar i en stor cirkel på himmelen ovanför honom men han fick syn på Mr Alfords hus.
Han kom precis och stod utanför Mr Alfords entre.
Entren var riktigt gammal och det var fullt med mossa på ytterväggarna.
Det som fångade Adams uppmärksamhet var några tecken som var renskrapade på den där dörren.
Han knackade på dörren och den öppnades.
Innanför dörrkanten stod Mr Alford med ett stort leende.
-Nämen. Hej Adam det var inte igår skrattade han samtidigt som han torkade bort en glädjetår i vänstra hörnet av ögat.
-Hej Alford sa Adam ganska vänligt utav sig.
-Men vad står du där för kom in så får du en varm kopp te utbrast Mr Alford vänligt.
Mr Alford lämnade honom ensam på entren och just då valde Adam att följa med Mr Alford in.
Dörren stod på glänt och adam kliv in sakta.
Han gick in genom dörren och fick se saker han aldrig hade sett.
Han tog av sig skorna och la dom snyggt på skostället som stod i hörnet.
Hallen var stor så det blev ganska svårt att veta vart han skulle någonstans.
Väggarna var av blåaktig sten, och i hallen låg en lång matta.
På väggen hängde det en stor tavla med ett gammalt fotografi.
Det var en bild av Mr Alford och hans bror.
Adam såg nått som lyste lägst in i hallen och han gick efter för att se var det var men det var ljuset från en brasa som Mr Alford precis hade tänt.
-Snart är teet klart, sade Mr Alford och satt genast på en kastrull.
Adam blev stående och började se sig omkring.
-Var så god, det är serverat sade Mr Alford och satt sig ner i sin stol med sin kopp.
-Jag måste faktist gå nu avbröt Adam nervöst och stälde ifrån sig koppen.
Alford rynkade på vänstra ögonbrynet och reste sig upp ur stolen och skyndade sig fram till Adam. Alford tog tag i den vänstra handleden på honom.
-Du ska ingenstans din lilla pojke. Morrade han med en massa saliv som ran nerifrån munnen på honom.
Adam kämpade emot men just då öppnades dörren vid entren med en smäll.
Det var en lång man som stod där.
Han hade en lång svart rock och silverfärgade glasögon på sig.
Han klev längre in i hallen och tog av sig glasögonen och plockade upp ett pergament papper som han räckte till Alford.
-Jag ser att du har fångat pojken min gamla vän.
Utbrast mannen.
-Det var inte igår minsan skrattande Alford med glädje gropar i hela ansiktet.
-Här e de sa Mr Alford högljudt och gjorde halt fram till tavlan som hängde på väggen.
I själva verket hade Adam en sinnerlig känsla utav att bara han och Alford kunde se dörren som gick igenom väggen men han var inte säker det kan också bara vara en känsla.
Mannen kom fram till väggen och gick igenom den och försvann lika fort som en fisk skulle göra om man skulle försöka fånga den.
Mr alford tog ett närmare steg mot dörren och knuffade in Adam.

Fallet ifrån känslorna och verklighetens existens.
Solens strålar lyste igenom fönstret in till rummet där Adam låg.
Han började kisade med ögonen och försökte att öppna dom det men det gick inte.
Så reste sig upp på huk och såg sig omkring. Han låg i en vit skinnande
säng och rummet som han befann sig i var alldeles sprängvitt.
Det hördes ett ljud av tunga fotsteg och sedan öppnades dörren med ett gnisslande.
Det var Mr alford som stod i dörr öppningen.
-Jasså Jag ser att du har vaknat till dig, hur mår du? sade han samtidigt som han plockade upp en penna ifrån fickan som han satt bakom örat.
Adam låg tyst i sängen och sa inget
Mr Alfort gick sakta mot sängen och satt sig på sängkanten.
-jag vet hur svårt det här är för dig Adam men du måste lära dig att kunna släppa taget om saker så som jag har behövt gjort sade Mr Alford.
-Vet du något om min pappa undrade Adam med en nedstämd ton av fruktan av att han skulle svara nej.
-Adam du ska inte fråga sånt som du redan vet svaret på.
Jag kände din pappa riktigt bra ja det gjorde jag faktiskt men det är inget som jag vill gå in på just nu sade Alford.
Mr Alford tog tag i sin penna som var bakom örat och kastade den hårt mot väggen.
Han gick och hämtade den trasiga pennan och tog ut en liten lapp som låg gömd i den.
-Adam innan du läser det här så vill jag verkligen att du ska lägga det här på minnet:
Din far har alltid älskat dig och kommer alltid att göra det också och han skrev det här brevet dagen innan han tillfånga togs av statsmänniskorna.
Adam tittade upp mot Alford med sina ögon som doldes av tårar som rann ner för kinden.
Mr Alford la sakta pappret på sängen och reste sig upp och lämnade rummet sakta.
Adam ryste i hela kroppen och fick aldrig ett bra grepp om brevet.
Hela hans hand var bort donnad och kall svettig.
Han kände i pannan hur en droppe svett sakta åkte ner för näsan och landade på brevet.
Texten var skriven i röttbläck som säkert hade blivit skrivet av en fjäderspetspenna.
Men han stopade ner det i fickan tillslut och valde att inte läsa brevet.
Adam klev upp ur sängen och strusade omkring i rummet.
Hans kläder som han hade haft på sig låg på golvet så adam reste sig efter dom och tog på sig dom.
Han valde att gå sakta mot dörren och lämnade rummet med detsamma.
Adam såg det där, där var den just nu den stora svarta kråkan som han hade träffat när han var liten pojke.
Kråkan flög iväg och satt sig lägst upp i ett gammal brun ek träd och stirrade ner på han.
Adam gick närmare eken för eken befann sig på en stor kulle.
Han gick närmare och närmare och valde att sätta sig ner och sedan så lutade han sig med ryggen mot ekens stam det var just då det hände, det var just då allting började.

Ekens stamm öppnade sig som en dörr på mitten och adam passetrade dörren och när han väl gjorcde det så kom han ut och befann sig precis utanför sitt egnahus fast han stod utanför fönstert och såg Ylva sittandes i köket med två stycken andra män som hader några slagst svarta skynken på sig. Medans adam stod och iaktog vad som höll på att hända där inne så komm det en kråka flygandes och landade precis breved Anton och det var Mr Alford. - ursäkta om jag är sen min vän men såhär dags är det mycket saker som jag måste ta tag i men jag skyndade mig så gott jag bara kunde. Mr alford var klädd i någon slags svart folkdräkt med en hatt som var full i svarta fjädrar och han höll samtidigt i en lång svart käpp som hade silvriga ändar i toppen och i slutet. - jag tror inte att din mamma vet att vi är här så det är nog bäst att du använder dig utav den här nu Anton för ditt eget bästa. Mr aford plockade fram en tomm glasflaska och räckte fram den till anton. - Vad är det här för något och vad skulle jag kunna använda mig utav den till frågade adam - jo adam du ska dricka drycken sm finns där inne och i dina ögon så ser flaskan hel tomm ut men i mina ögon så är den helt fylld med en vätska men dukan inte se den men du kan bara känna den när du dricker så jag vill att du dricker det där nu så ska du få se vad som kommer att hända. Anton lättade på kjorken som hållde flask burken stängt och så tog han sakta ett par klunkar tills flaskan var hel tomm och adam kunde se hur världen krymte och krymte. Mr alford lättade på tonen - nu är du en kråka min vän sa mr alford med ett leende på läpparna. -En vad är jag en kråka stammade adam. -Vi har inte tid för dina löjliga frågor just nu adam, jag vill att du flyger till fönsteret utanför ditt rum och ö.ppnar fönstert lätt och sen så ska du flyga lätt in i ditt rum och framtill väggen brevid din säng till du finner en symbol. När du väl har funnit symbolen så behöver du bara ölägga handen på den så kommer väggen att öppna ett litet rum där det ligger ett pergamnet brev som jag vill att du ska hämta till mig. - gör som jag säger till dig nu! Sa mr alford, adam lättade på vingarna och började flyga högre och högre tills han nuddade fönster kanten



Fortsättning kommer om den här novellen bli omtyckt!
-Alexander Mats Jari Lundberg

Författare:

Publicerat

Dela: