Berättelser från landet

Berättelser från landet


Morgnarna i morföräldrarnas stora och giktbrutna trevåningshus följer alltid samma mönster. Först uppe är mormor och husets herre, en liten vit vovve med en svart fläck mitt på ryggen. Det kan vara jobbigt att titta på honom där han vankar omkring blind, med röda, variga, rinnande ögon som två köttsår inbäddade i bomullsvadd. Argsint är han också, antagligen på grund av sitt handikapp som gjort honom så annorlunda mot andra hundar och som leder till att han ständigt snubblar och stöter i väggar, dörrar och möbler. Vassa, spetsiga, gula tänder glimmar under de rostbruna mustascherna som stinker av favvismaten: V-Gustavs burksardiner i tomatsås. Blir han retad gör han bjäbbande utfall till och med mot matte.
I papperen från kenneln är han döpt till ”Dot”.
- Konstigt det där. Namnet uttalas helt annorlunda mot hur det skrivs, grubblar mormor ofta. Till slut ändrar hon stavningen på eget bevåg till ”Dått”, för att det ska stämma överens med verkligheten.
Mormor inleder varje ny dag med att försöka få fyr i spisen med tidningspapper och de stickor hon kvällen innan karvat fram ur ett vedträ med hjälp av en späntkniv. Med fumliga fingrar är det inte alltid så lätt att få elden att ta sig. När det till slut lyckas åker kaffehurran på och sedan så står den där redo och puttrar precis hela dagen. Fast mormors kämpande med spisen ser inte vi andra, vi är fortfarande kvar på vinden där vi har våra sovplatser.
Efter mormor kommer moster Lisa. Stor, tung, dallrig. Hon har fortfarande de pastellfärgade, taggiga papiljotterna från igår i håret och den vita blusen utan ärmar, med knäppning i ryggen som hon bär alla årets dagar. Hon ska ta itu med frukosten. Snabbt på med skvalradion. Det blir som vanligt en irriterad stämning mellan mormor och Lisa. Mormor vill helst stå för musiken själv genom att sjunga och gnola, men alltid senare på dagen.
Tunga steg och metalliska ljud hörs utifrån, det är morfar som stiger ned från vinden. KLOINK !! Med en skräll släpper han ned den rostfria hinken med nattens kiss i farstun. Det hörs alltid när morfar är på väg, trots att han nästan aldrig säger någonting. När köksdörren slängs upp är det alltid med ett korthugget, militäriskt ”God morgon ” på läpparna. Inget mer. Han kliver på och lutar sig in under köksbänken för att fiska fram slaskspannen med gårdagens kaffesump och potatisskal som han sedan bär ut till sopbacken tillsammans med kisshinken. När det är avklarat börjar vedbärandet. Morfar släpar och knäar, pannan täcks av små svettstänk och det piper i luftrören. Allt för att vi ska kunna hålla stora huset varmt och kaffepannan kokande fram till kvällningen då morfar kommer hem från jobbet och kan göra nya släprundor. De klunsiga träklabbarna i vedboden nere på gården stoppas i en blå plastback från Arlamejerierna och langas sedan, med dova dunk, in i vedlåren under diskbänken.
Mestadels råder tystnad vid frukostbordet.
Mormor sitter på en kökstaburett och vippar lite grand. Sitsen är stoppad med mjuk och värmande skumgummi för mormor har ofta känning av blåskatarr och får inte bli kall om rumpan i onödan. Hon dricker kaffe med socker och grädde i små klunkar och petar i sig Skogaholmssmörgåsar. Lillfingret spretar rakt ut. Ibland gör hon morfar sällskap med havregrynsgröten.
Till höger i den blågröna, buktiga soffan tronar morfar som en buddhafigur. Lugnt och beslutsamt lassar han in gröt och limpa. Varje smul glider ned och avslutas med några rejäla duralexglas mjölk från Gunhilds och Arnes bondgård i närheten.
- Man ska äta upp ordentligt för man vet aldrig när man får nästa mål mat, brukar
morfar säga.
Till vänster, närmast transistorn, sitter Lisa och smaskar. Hon äter gärna på små asietter istället för på en normalstor tallrik. Från affären kommer hon hem med alla nya matvaror som dyker upp på butikshyllorna. Inget premiärkex, ingen ny spännande tubost, majonäs, dressing, sylt eller chokladbit undgår hennes dreglande ögon. Lisas brödskivor delas alltid upp i mindre bitar, men helst tar hon ett smörgåsrån eller digestivekex, som hon brer centimetertjockt med smör på. I detta trycks skurna ( inte hyvlade ) ostbitar fast. Överst placeras gärna något litet extra tillbehör, exempelvis en hoprullad bit medwurst eller några klickar sockrig marmelad.
Under bordet hukar hunden och nafsar i sig godbitar från mormors och Lisas händer.
Ibland fäller morfar och Lisa korta kommentarer om jobbet.
- Vad ska vi göra med Majsan ?
- Va´nu´rå ?
- Du vet mycket väl hur hon är. Springer och slaprar med Dagmar stup i kvarten istället för att sköta det hon ska.
- Ja…
- Bandet rullar på och det blir en massa knäckägg.
- Så farlit e´re väl inte.
- Åjo. Å sitter hon i lysen låter hon alla blodägg passera.
- Ja, men de´e´ju för att hon ser dåligt.
- Då får hon väl ta och skaffa sig ett par bättre glasögon då. Jag ska ta och säga åt henne idag.
- Sätt inte igång någe väsen nu. Ska det vara nödvändigt ?
- Det är inget väsen det är fråga om, men det går ju inte att packa ägg med lata människor. Rätt ska vara rätt, säger morfar barskt.
Lisaa grymtar något mellan tuggorna. Både hon och morfar jobbar sedan lanthandeln gått i konkurs, på hönsfarmen som ligger någon mil bort. Morfar som äggpackerichef och Lisa som äggplockerska. Morfar är nästan alltid på jobbet. Även på helgerna brukar han brumma iväg på moppen och titta till lokalerna, kanske laga någon maskin. Han är också nästan alltid indignerad på de anställdas slapphet och ointresse för hur det egentligen ska gå för företaget.
Lisa är också väldigt engagerad i sitt arbete men hon är nog ännu mer intresserad av att träffa människor och hon har vänner i de flesta stugorna på bygden. På fredagar och lördagar jobbar hon bakom disken i farbror Eriks diversehandel i grannsocknen. Där lär hon känna många människor.
- Det där har hon efter min syster Nelly, brukar mormor säga.
Nelly dog i något som kallades för danssjukan, i slutet av 1920-talet, när hon nyss hade fyllt 21 år.
- Det kom folk från hela Södermalm, ja från hela Stockholm, på begravningen. Människor vi aldrig sett, men som bölade och var vänner till Nelly. Lisa e´som hon.
Majsan är en av Lisas många väninnor. Lisa brukar få skjuts in till staden ibland när de är lediga från packeriet någon onsdag. När Lisa kommer hem då brukar hon vara på jättegott humör, lastad med kartonger med Napoleonbakelser från Schelins konditori. Det är klart att hon måste hålla på Majsan och Dagmar när morfar grumsar om lata fruntimmer.
- Tacka tusan för att de där bonnkärringarna inte tar i, de går ju bara till Sjöbacken för att snacka skit och få ihop en slant till frissan, flinar någon av de andra mostrarna när de är på helgbesök och den gamla vanliga klagolåten dyker upp.
Morfar och Lisa brukar lämna köksbordet samtidigt. Morfar med ett ljudligt:
- Tack så mycket ! Adjö Sigrid ! Plastpåsen med lunchsmörgåsar invirade i läskpapper dinglar i handen. I den andra håller han sirapsburken av glas, fylld med mjölk ända upp till locket. Stor och tung tågar han iväg ut. Medans han stökar i farstun i undervåningen med att bylsa på sig sitt grågröna galonfordral svingar sig Lisa upp på sin gamla Monark och trampar iväg uppför backen. När morfars mundering sitter som den ska går han för att hämta ut mopeden med sidofickor ur garaget. Han rör sig ungefär som astronauterna man ser på teve. Den svarttjärade, stora porten glider upp med ett gnissel och snart står morfar grensle över moppen.
När arbetsfolket kommit iväg passar mormor på att ta in den utkörda hunden och mata honom med sockerbitar medans hon bjuder sig själv på ännu en omgång kaffe vid köksbordet. De två undulaterna i sin bur på köksbänken ackompanjerar morgonfriden med sitt stillsamma, kuttrande småprat.
I sinom tid vidtar morgontoaletten. Vattnet på spisen har hunnit bli varmt och hälls upp i diskhon. Det finns också vatten i spisen, som man kommer åt genom en liten kran intill ugnsluckan. Varmvattenreservoaren kallar mormor denna heta källa. Vattnet där är lite grumligt och används mest till fotbaljan.
Mormor tar av sig på överkroppen, fäller ned axelbanden på underklänningen, lossar på bysthållaren och snör upp Spirellan. Löddret står snart högt. Öronen är mormor alltid särskilt noga med. Hon tvättar både in och utvändigt. Utan glasögon och våtblank i ansiktet ser mormor ut som en av Gunhilds grisar, alldeles rödbrusig. Efteråt klappar sig mormor torr med en ren bomullshandduk som hon hämtar från linneskåpet inne i salen. Hon trevar med handen efter glasögonen som hon lagt ifrån sig i köksskåpet över diskbänken.
När tvättningen är avklarad kommer turen till frisyren. Mormor har långt, flygigt, ljusbrunt hår, tunnare än mitt. Av så lite försöker så mycket göras. Under natten hålls håret på plats i två mikroflätor, ungefär lika tjocka som mitt lillfinger. Inte ens om det samlas i en enda hårlänk blir det annat än mycket tunt. Flätorna löses upp och reds ut. Gång på gång drar mormor kammen genom håret. Med halvböjda knän och bakåtsträckt hals låter hon härligheten svalla. Det hela ser lite struttigt ut. Testarna sprakar av något som heter statisk elektricitet och står snart åt alla håll. När allt är ordentligt genomluftat flätas håret ånyo och fästs upp med u-formade, vågiga nålar till en liten platt bulle i nacken. Därefter tar mormor fram sin locktång, en rostig manick med två ben. Hon öppnar spisluckan på glänt och kör in tången, rotar runt lite och lämnar den sedan i glödbädden. Mormor visslar för sig själv och sjunger litegrand. Efter en stund drar hon ut det upphettade redskapet och stoppar några sidor ur Strängnästidningen mellan skänklarna. De färgas snart bruna och en lukt av bränt tidningspapper sprider sig i köket. Jag snuffar i luften, det luktar gott. Mormor får tången att svalna genom att hålla i det ena handtaget och elegant snurra den runt, runt. När lagom temperatur uppnåtts sticks tången in i håret och nyps ihop. Resultatet blir krusiga hårvingar som faller fram över pannan. Mormor är stolt över sitt glesa, men långa hår och hon blir väldigt arg när någon av mostrarna föreslår att hon ska byta till en kort, modern klippning.
När mormor var liten hade hon också vitblont hår precis som jag. På en julgransplundring hade hon krupit in under trädet och somnat. Mormors mamma Selma hade sprungit runt och varit ifrån sig och letat och letat efter mormor. Till sist hade Morbror Skräddaren hittat henne tack vare det vita håret som lyste fram mellan grenarna. Det hade sett ut precis som en blomma mitt i skogen av barr. Efter det kallades mormor ofta för ”Vitsippan”.
- Si så där. Mormor avslutar med att trycka ned någon av sina lurkor på skulten.
Efter frukostdisken och lite mera kaffe börjar vi spana uppåt vägen efter postbilen, en brun Saab med ratten på fel sida. Ibland lägger sig brevbäraren sig på tutan. Då släpper vi allt och bara springer. Springer genom rummen och farstun, ned för trappen, ut på gården, fram till vägen och farbror Blom. Dått blir alltid lika arg på posten och bjäbbar så att sardinskrapet stänker från mustascherna. Är det en springdag hamnar han lätt framför fötterna på oss. Flera gånger har det hänt att mormor, och jag också, snubblat och stått på näsan. Mormors mössa har farit iväg och skorna i mockaskinn har flugit rakt upp i luften. Men fram kommer vi alltid för posten är det roligaste på hela dagen och den vill vi aldrig missa.
Vår svarta postlåda i plåt sitter uppspikad bredvid flera andra på en träställning vid vägkanten. Åke, Pelle och Hasse får också sin post i vår låda, så det kan bli ganska trångt ibland. Särskilt när Lisas tjocka kataloger kommer.
Är det utbetalningsdag står vi beredda nere på vägen för att möta postbilen. Länge, länge får vi vänta. Det beror på att vi faktiskt inte är de enda som vill kvittera ut pensionspengar. Fram och tillbaka, av och an vankar vi. Mormor har sin ljusbruna handväska under armen, där finns de saker man behöver för att Blom ska ge mormor pengar.
När det är vinter och kallt sitter vi inne i affär´n längst ned i huset och kikar ut mot vägen. Är det pensionsdagen är Pelle Pihl också med. Pelle är sjuttio år äldre än mig, han är född 1896 och har inga tänder alls i munnen, bara en skär, svampig tunga. Pelles kläder är säckiga och på huvudet har han en rutig keps.
Blom går inte alls att lita på vad gäller tider.
- Blir han inbjuden på kaffe i någon stuga så är han inte den som tackar nej, muttrar mormor.
- Uhum… Pelle bligar med runda ögon.
Pensionsdagen är bara en gång i månaden. Oftast går mormor och jag på postpass för att vi är utskickade av Lisa att sköta hennes paketärenden. Det är alltid något som saknas eller är fel i beställningarna från Haléns, Josefssons och Rowells.
- Har det kommit någon post ? är Lisas andra fråga när hon kommer hem efter jobbet och sätter sig vid matbordet. Det är nästan jämt brev eller paket som Lisa får slita upp. Paket med kläder.
- Konstigt, nu är det fel på storlekarna igen, säger Lisa när hon provar. Hon sneglar på klädrulorna hon kastat ifrån sig och ena mungipan dras ihop. En 38:a är inte en 38:a längre. Vi får skicka tillbaka det här…
Snart kommer det nya brev och småpaket med utbytta plagg.
- När ska den där fläskfian inse att hon drar 20-serien ? spottar Inger ur sig när hon tittar på när mormor och jag återigen gör oss i ordning för att passa posten.
Ibland är det som Lisa ska ha RESTNOTERAT, det betyder att man får en annan sak att sätta på sig. Det kan vara precis vad som helst. Små behåar eller skojiga mössor.
Morfar får alltid tunna, bruna kuvert med räkningar eller kanske brev från hemvärnet och skytteklubben. Aldrig paket. Mormor får pensionen och vykort i glada färger.
Blom har ett runt och flottigt ansikte som en ost och glasögon med guldbågar. Blom hör ihop med bilen. Jag har aldrig sett honom någon annanstans än bakom ratten. Han sitter nog fast i sätet på Saaben. Jag ser alltid till att hamna intill den nedvevade fönsterrutan för att kunna glutta in över kanten och se på allt spännande. Istället för lilla hyllan med lucka där andra stoppar handskar, kartor och solglasögon har postbilen en anordning fylld med papper och frimärken i blänkiga metallrullar. Det finns så mycket att titta på. Saker jag gärna skulle vilja ta på litegrand. På sommaren när det är varmt har Blom likadan svett i pannan som morfar när han bär ved. Blom har svett på överläppen också och stora mörka fläckar under armarna. När det är vinter och kallt sitter han inbylsad med öronlappar, halsduk och stickade vantar där fingrarna sticker fram. Det ryker ur munnen på både oss och honom. Mormor småpratar med Blom och Pelle Pihl lägger sig också i när han är med. Blom suckar väldigt mycket medans han plockar bland tidningshögar och avier. Lisas paket ligger alltid i baksätet och han är tvungen att vända sig ett halvt varv för att komma åt dem. Ibland är de så stora att de inte går ut genom fönstret utan han måste öppna bildörren för att mormor ska kunna ta emot dem.
- Ajöss med den, nu går vi och sätter på kaffe, säger mormor när postbilen kört sin väg och försvunnit nere i svängen. Hon greppar tidningsbunten och vankar in för att sortera upp posten.
Mormor går som en cowboy.
- Hon skulle inte passa till att fånga grisar nere hos Barbara, brukar pappa säga.
- Du måste ha haft en släng av engelska sjukan, morsan, säger någon av mostrarna.
Mormor berättar en massa om hur det var när hon var liten i Stockholm, men ingenting om någon engelsk sjuka. Till mat åt de kålrot och salt sill för när mormor var barn så var det krig, fast inte i Sverige. Folk odlade potatisar och kålrötter i parkerna. Så var det inte för morfar för han var en lantpojke och på landet finns det alltid mat att få tag på, därför var mormor jätteglad när hon fick flytta bort från Stockholm. Fast det var inte dåligt alltid, för sedan tog kriget slut och då kom det ny mat. En dag hade mormors pappa Per en påse med sig hem med röda, runda frukter som kallades för tomater.
- Det här måste vara extra sött och gott som har så fin färg ! berättar mormor att han sa innan han bet till i en av dem.
- Tvi vale !!, ut genom fönstret med hejdundrande fart for den. Mormor visar med armen hur det såg ut.
Solstrand, Karlsson och Pihl. Tre posthögar blir det. En Strängnästidning och två Folket. Nu ska det bli kaffe och lite mat. Vi äter alltid samma mat mitt på dagen, utom på söndagar förstås. Skivad falukorv, stekt ägg och gårdagens kokta kvällspotatis uppvärmd i en klick smör. Pelle följer med upp i köket varje dag. Han brukar sitta på Lisas plats i soffan. Snart är pratet igång vid bordet. Det handlar nästan alltid om människor från länge sedan, som har dött och som jag aldrig har sett. Fröknarna Agda och Viola talar mormor om nästan varje gång. Det var dit mormor fick komma och jobba som piga när hon var 15 år.
- En arbetskamrat till mamma på Tobaksmonopolet rekommenderade platsen och det var bara att tacka och ta emot, säger mormor.
Jag kan alla historierna utantill. Mormor fick sova i utdragssoffan i köket. Varje morgon fick hon ge fröknarna varma bullar och på helgen små plättar med sylt. Längre fram öppnade tanterna pensionat och sommarbarnsverksamhet. Bättre bemedlade från storstaden fick komma till landet några veckor och bada, titta på kossorna och så där. En av de små flickorna, lilla fröken Lohrens, brukar mormor härma: - Så och så vill jag ha det och därmed BASTA !! För så gör jag när jag är ensam med jungfrun.
Berättelserna tar aldrig slut. När jag ätit upp korven, stekpotatisen och ägget med solsidan nedåt och slickat i mig den sista ketchupen, fäller jag vaxduken åt sidan och glider ned under köksbordet. Jag lägger mig till rätta och lyssnar på mormors röst och Pelles hum och smask. Han låter nog så eftersom han inte har några tänder. Han tuggar nog med tungan. I halvdunklet under bordet är allt annorlunda än uppe i ljuset. Mormor och Pelle Pihl är avklippta från midjan och uppåt. Pelle har gråbruna byxor som är alldeles sträva när man känner försiktigt på dem. På fötterna, som är alldeles stilla har han träskor eller grova kängor. Mormors fötter rör sig och byter ställning hela tiden som hon pratar där uppe. Mest har hon ena foten ovanpå på den andra längst fram liksom. Skon är alldeles sliten där på ovansidan. Lädret putar ut som två små bullar på insidan av mormors fötter, det beror på frostknölarna. Det ser ut som om någon har stoppat två gråpäron i skorna, men det finns inga päron där, bara de röda knölarna. På sommaren bär mormor lätta, lediga snörskor och på vintern mockastövletter med kort skaft och dragkedja. Mockastövletterna är mest slitna. Ur skoskaften sticker mormors ben upp, i bruna strumpor. De sitter fast med vita klämmor i underbyxorna som går långt ned på låren och har samma färg som min pyjamas.
- Laxrosa kallas den, säger moster Bella. Längre upp, under kjolen ser det ut som en stor badboll mellan benen på mormor. När vi badar i tvättstugan förstår jag varför. Det är sjok av magen som liksom flikar sig ner mot benen och samlas upp i byxan.
Ibland går jag in i telefonrummet bredvid köket och leker med plastdjuren eller träklossarna. Jag har målat klossarna med vattenfärg därför att de ser så tråkiga ut, men efteråt blir man alldeles strimmig i handflatorna av att ta i dem. Jag ser alltid till att lämna draperiet ut mot mormor och Pelle Pihl fråndraget för efter ett tag börjar de alltid prata om spöken och så´nt, särskilt om det är en mörk höstdag. Det där är så otäckt att jag daskar händerna mot öronen för att slippa höra. Ändå hör jag och blir jätterädd för att röra mig i huset. Överallt finns spökena.
- En kväll när jag skulle gå ner i affä´rn så var det ett himlens liv där inne. Tusan hakar ! Bråk och skrik, möbler som for i golvet. Hade Lisa glömt radion på ? Förbaskade sätt. När jag gläntade på dörren blev det helt tyst och lugnt, som genom ett trollslag.
- Ähum.
- Det var krog här i huset före affä´rn. Det måste vara kroggästerna som lever rövare..
- …
- Å inne i salen, där finns det mycket underligt, det är det fler som säger, återtar mormor. Hon verkar bli uppjagad av sina egna ord.
- Vid tolvslaget på natten kan man få se en massa karlar i frack spela kort. En gång var det en liten pojke i sjömanskostym och lockigt hår som satt där på en stol och dinglade med benen. Vem var det ?
-.. Hmm, hmm…
Jag känner att mina små fjun i nacken står rakt ut. Jag vill inte höra mer. Inte om salen där jag är så mycket eftersom teven står där. Det är Lisa som har köpt den. Jag försöker sjunga lite grand för att slippa få veta mer, men det är tyst i köket nu. Jag kikar ut bakom draperiet. Mormor sitter och flätar sina fingrar framför sig på bordsskivan. Hon klipper med ögonlocken och stirrar ut mot landsvägen och björken uppåt backen, fast det känns som om hon tittar på något annat. Pelle hummar lite tyst. Undulaterna låter också lite grand.
- Nähäpp, det här duger inte. Mormor reser sig med ett ryck för att lägga in en pinne i spisen och samtidigt hälla upp tretår i kaffekopparna med blommönster. Efter påfyllningen kanske de börjar prata om annat ?
- När Nelly låg sjuk satt min bror Kurre och vakade. Plötsligt såg han en grå gumma stå nere vid fotänden av sängen och titta. Han kom sig inte för att säga något utan gick till pappa och frågade vem det var. ”Jaha, det är så dags. Det där är urmormor som kommer och hämtar oss Näslundare. Då är det slut nu då.” sa han till min bror. Mycket riktigt, några timmar senare var Nelly borta…

Skriven av: Carmen