Beroende

”Det är inte naturligt”, förklarade hon sammanbitet. Med sina strålar omfamnade solen hennes ansikte, som antog en varm nyans inte alltför olik de kringströdda löven som präglade gräset. Hennes ögon smalnade, som en lärares sekunden innan han mot klassens bråkstake avlossar en salva avhyvling. ”Du måste sluta. Det…”, hon suckade, diskret och försynt, så pass att det nästan gick mig obemärkt förbi. Hennes blick vandrade mellan mig och trädet som tornade sig upp bakom oss och det var kalt och naket frånsett ett fåtal löv som inväntade sitt oundvikliga fall, tills hon fastnade med blicken på trädet som om hon inväntade rådgivning.
Medan jag väntade förflyttade jag min sportväska från bänken till marken, och på vägen upp fattade jag tag i ett löv. Om än torrt och livlöst höll det sig kvar på livhanken med sitt mångfärgade yttre. Om det inte vore för dess oförmåga att färga av sig på min hand, skulle jag misstänka att en konstnär först målat ett lager i orange åtföljt av röda penseldrag i slumpmässiga riktningar. För mig var leken med lövet ett spel för galleriet, med den andra handen trevade jag skamlöst efter påsen i jackfickan, kramade varsamt åt pulverpåsen; helt sonika för att försäkra mig om att den var kvar. Tanken slog mig hur patetiskt det var, men tanken försvann i samma ögonblick den skapades, och lämnade inga spår efter sig, istället fortsatte jag krama påsen och med tummen och pekfingret förflyttade jag innehållet från ena sidan till den andra.

Min hand började skaka och avflagnade flingor av det bräckliga lövet föll mellan mina fingrar likt aska. Jag höjde blicken och mötte hennes, som låg spänd på min hand. En vag antydan till rynkor skymtades i hennes panna, och med huvudet lutat en aning åt sidan, gick hon från en disciplinerande lärare till en ödmjuk och orolig förälder och sade: ”Det är just det där jag pratar om. Du kan inte ta dig ur det. Du är nedsänkt i betong och ju mer du brukar desto snabbare stelnar det”, hon vred sig på bänken och flyttade ett snäpp närmare mig. ”Det är ett beroende. Allt är frid och fröjd nu, jag förstår det…”, hon suckade och sänkte rösten en oktav, som för att betona tyngden i avslutningen. ”Tills dagarna förefaller sig vara ouppnåeliga och det du älskar tonas ut i bakgrunden.” Hon vände bort blicken och flätade osäkert samman fingrarna. ”Jag vet. Jag har varit där.”
Med nedsänkt huvud, som en skyldig valp, instämde jag genom att nicka i en lång och utdragen rörelse, som för mig kändes som ultrarapid.
Förläget skrockade jag och strök bort obefintligt smuts från byxbenet, och höjde blicken mot henne. Det var inte meningen att stamma men orden fastnade en efter en i halsen innan de kom fram. ”Du behöver inte oroa dig.”, sade jag till slut och gjorde mitt allra yttersta för att inge förtroende. ”Det är inget allvarligt, det…”
”Det är inte naturligt!”, utbrast hon och greppade bestämt tag i ryggstödet, vars trä vred och jämrade sig under hennes hand.
De följande minuterna var jag vagt medveten om ett sorl av prat från henne, men med handen om påsen i fickan förmådde jag inte lyssna på varken ljudet av hennes röst än mindre hennes omisskännliga snyftande. Det var som om jag hade industriella hörselkåpor som stängde ute världens klagosång.

”Det börjar gå ut över din familj, dina vänner, och din ekonomi. Du är alltid…där; och alla dina pengar spenderar du på det där vita jävla pulvret och annat skit. Kom tillbaka till oss.”, klargjorde hon och det sista jag såg var hur en tunn hinna av vatten lades över hennes ögon och hur hon pressade tillbaka det med ögonlocken.

Blodådrorna reste sig som väldiga bergskedjor, som från handryggen löpte över båda armarna och tonade bort vid axelns mitt. Om jag spände armen uppenbarade sig ett träd av ådror på underarmen och jag strök fingret över dem, som om de var gitarrsträngar.
Sedan samtalet i parken har en julafton passerat, en alla hjärtans dag, och valborgsmässoafton var i annalkande. Jag önskar jag hade möjligheten, anständigheten, att berätta hur jag och min familj delade skrattsalvor vid bordet och hur huset doftade av kanel och matos, hur min sexåriga kusins anlete blev försatt i skräck vid åsynen av jultomten vilket skulle föranleda en genomgående jargong av kramar och dämpade skratt och delade blickar bland de vuxna som sa: ”Åh, men vad söt hon är.”, men jag var inte där.


Svettig och utmattad låste jag upp dörren och steg in i lägenheten, sparkade av mig skorna och klampade klumpigt över tröskeln till köket, när tanken slog mig att jag inte kunde erinra senaste gången ett bekant ansikte vistades inom dessa väggar, eller något ansikte alls förutom mitt eget för den delen. Vilket betonades trefaldigt av de oräkneliga speglar som präglade samtliga väggar i lägenheten, så pass många att jag inte kunde erinra mig vilken färg som doldes bakom dem. Tanken gjorde mig nedstämd och för några sekunder började jag överväga en ny ”aktivitet” men den ödesdigert naiva tankegången avbröts av att skåpet ovanför kylskåpet kallade på mig. För mig var den i klar kontrast med de andra skåpen, likt hur de föremål i tecknade filmer karaktärerna använder sig utav utmärker sig markant i jämförelse med bakgrunden. Den var mer klar och inbjudande. Jag ville öppna den och bara den. För mig, i den stunden, var de andra skåpen irrelevanta. Nej, transparenta; inget mer än rekvisita.
Som barn brukade min syster håna mig, tämligen oskyldigt, på grund av mitt nästintill omänskligt oavlåtliga behov av att vara organiserad. Den oförvitliga talangen stannade kvar hos mig och kan synas i hur jag i exakta doser indelat pulvret i påsar. Min första tanke var att placera dem ovanpå köksfläkten, där de var synliga och nära till hands, men min omedgörliga lust att dela med mig fick mig att förvara dem i skåpet ovanför kylskåpet, som var för högt upp för att ha vardagliga ting och för litet för att någon skulle få för sig att snoka.
Jag sträckte ena handen upp till skåpet och tog ut en påse med pulver vitt som nyfallen snö. Bröstet kändes som en baslåda, min kropp var spänd och utmattad, och blodådrorna pulserade; det var bråttom. Linnet var så pass åtsittande att det började kännas som sandpapper mot huden. Innan jag började tillreda pulvret, beslutade jag att använda en del av min återstående kraft till att kasta av mig linnet. Per automatik fäste jag blicken i hörnet av köket på spegeln som med hjälp av resterande speglar i rummet innehöll min kropp ur samtliga profiler. Förvånansvärt hjälpte det föga och obehaget växte.


Den oroliga känslan styrde mig runt i rummet, vankade fram och tillbaka längs diskbänken, och baslådan i mitt bröst var i tilltagande. Kristaller började etableras på min panna och jag kände hur en kylande rännil av svett rann längs ryggraden. Utan att stanna i mitt vankande plockade jag upp påsen från bordet och masserade den i handen, fortsatt varsamt som om jag masserade en valp.
Jag kände av en plötslig tillstymmelse till osäkerhet som bubblade i magen som tog fart och spred ut sig i bröstet som en löpeld; en ilska som spände i käkarna, men ändå såg jag till, om än omedvetet, att påsen var i tryggt förvar, och som om påsen var av kungligt blod höll jag ut handen som en piedestal.

”Jag borde inte. Jag behöver det inte.”, sade jag och hoppades på att det för mig skulle låta övertygande, men när orden lämnat munnen var de ryckiga och misstrogna som om de i själva verket yttrats av en korrumperad politiker, vilket fick mig att skaka på huvudet i förtret. Jag fyllde lungorna till max och blåste ut och upprepade det två, kanske tre, gånger.
Jag försökte yttra orden igen, men vad som kom ut var dämpat brus, som ljudet från en gammal TV med uppkopplingsproblem avger med en filt över sig.
”Du kan sluta imorgon.”, sa jag.
”Du bör sluta idag.”, fortsatte jag.
”Din kropp agerar med kraften av tusen soldater.”
”Du klarar dig bra utan. Så många andra gör det, likaså kan du.”
”Tre minuter kvar innan din kropp stänger porten.”
Jag instämde av och till för mig själv åtföljt av ett ryckigt skakande på huvudet. Jag hörde vad jag sa, om än tämligen otydligt genom bruset uppfattade jag orden och lyckades pussla ihop meningen, men samtliga meningar var för mig omtumlande och fick mig enbart att öka takten i mitt frenetiska vankande.

”Två och en halv minut kvar.”
”Tänk naturligt!”, hörde jag en röst ropa, en som inte var min egen.
”Nej…Nej. Nej!”, utbrast jag.
Jag lät handen klia hjässan, och hörde hur naglarna rispade upp hårsäckarna, men det var ett dovt läte, som om mina öron var inåtvända.
Ett ljudligt plingande fyllde lägenheten, studsade mot dess väggar och lyckades för några sekunder överrösta mina ord. Ett ögonblick stannade jag upp och slängde en blick mot ytterdörren, men skakade av mig ljudet och fortsatte vanka fram och tillbaka.
Jag tog djupa andetag, lutade handen mot kylen som stöd, och slöt ögonlocken tills bruset tonades bort och lugnet infann sig. Fem, sex, sju minuter passerade.
När jag öppnade ögonlocken stod hon där med bara ett streck till mun och ögon berövade på allt hopp.

”Gör det bara. Jag orkar inte längre.”, sade hon uttryckslöst och lutade sig nonchalant mot dörrkarmen som ledde in till köket. Förutom att hennes nävar var slutna föreföll hon vara obrydd.
Jag försökte nicka utan minsta tillstymmelse till nöjdhet, men jag kände hur det drog i smilbanden och det fanns ingenting inom mig som kunde få det att upphöra.

Med en kemists försiktighet klippte jag upp påsen och placerade den på bordet, öppnade skåpdörren och plockade fram min specialbeställda shaker, vilken jag fyllde med exakt två deciliter vatten. Med påsen i ena handen vände jag på mig och mötte hennes blick som fortsatt var uttryckslös, och jag besvarade med ett förläget leende som sade: ”Förlåt, men jag måste.”
Det är rekommenderat att proteinet bör tas inom trettio minuter efter ett träningspass, och en minut återstod. Framför mig såg jag ett tidtagarur som hoppade över tio sekunder för varje gång jag blinkade. Stressen var påtaglig och oundviklig, likt ett skadskjutet rådjur i en inhängnad av försmäktade tigrar.
”Allt du tänker på är gymmet. Ditt nya hem är gymmet och inom dess väggar finner du din familj som är dina ”träningspolare”. Du var på gymmet under hela jävla julafton. Vi väntade på dig.”, hyste hon likgiltigt alltmedan armarna korsades och därmed avslöjade att de sista orden blivit utdelade.

Innan jag skakade behållaren lät jag klumpen bryta ytspänningen och gunga lojt likt en förtöjd båt, och lät det därefter skölja min hals. Ögonblicket behållaren var tom spred sig ett brett leende över mitt ansikte och en oövervinneligt lugn övertog min kropp och mitt liv blev återigen fulländat. Jag föreställde mig hur proteinet samlades i magsäcken, som ett vägskäl, där de välorganiserat begav sig mot sina destinationer för att låta sig absorberas av muskelvävnaden.

”Den tjugofjärde var det bänkpress. Jag kunde omöjligen missa det.”, sade jag med en klar övertygande stämma och drämde behållaren mot diskbänken åtföljt av ett hämningslöst krigsvrål.

Författare:

Publicerat

Dela: