Beroendet


Novell av: Carina Hellman 2018
Vrede och gråt blandas inom mig, jag tänder cigaretten med skakande händer och försöker irriterat dricka mitt kaffe som hunnit bli kallt. Det börjar bli sent och tankarna far fram och tillbaka inom mig, jag skakar lätt av återhållen gråt. Jag orkar inte ens bry mig om att det finns människor kvar på caféet som sitter vid de andra borden och sneglar försynt på mig. Bryr mig inte om tårarna som rinner nerför kinderna och droppar på mina skakande händer. Tankarna för mig till vårt senaste samtal vi hade här på caféet tidigare på morgonen. Vi satt här och talade om kärlek, förhoppningar och våra rädslor, förhoppningar som har smulats sönder i ett enda smärtsamt andetag. Jag föser undan en blond hårslinga från mina ögon som är lika blå som Johans. Rättar till klänningen som letat sig lite för högt upp på mina kraftiga lår. Sorgset ser jag mig om i cafés där bord, stolar och cafégäster trängs vid de små borden. Atmosfären är som vanligt hemtrevlig och trygg. Väggarna har ljusblå tapeter med små vita blommor och överallt är fullt av tavlor och gamla svartvita fotografier. Vid den ena väggen löper en lång trähylla där kaffebryggaren trängs med tepåsar, bullar, kakor och en vacker blå kanna full av mjölk. Lite längre in står en köpmannabänk med en ålderdomlig kassaapparat på och en blomkruka med vita blommor bredvid. Plötsligt blir doften av kaffe och nybakade bullar påtaglig och ett häftigt illamående väller upp inom mig.
Vårt bråk började här i morse på ”vårt café” efter att vi gått en långpromenad. Vi satt och pratade om livet och framtiden över varsin rykande varm kopp kaffe. Tillsammans försökte vi lösa problem och skrattade åt tokiga lösningar som vi kom på och vi planerade och pratade om våra framtidsplaner. Jag sa till Johan att jag var rädd att han skulle lämna mig. Han viftade bort det med en irriterad huvudskakning och tog en rejäl tugga av sin kanelbulle. Vi satt tysta en stund och jag kände att det började bli en spänning i luften jag inte tyckte om. Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan sa till Johan att han måste sluta med det han håller på med. Då tog samtalet en helt annan vändning och ett våldsamt gräl utbröt mellan oss, men skillnaden var att den här gången försonades vi inte:
- Du förstör ditt liv och du förstör mitt fattar du inte det! Säger jag. Jag vill att du reder upp i ditt liv och jag vill inte se dig mer om du inte lägger av med din skit!
Han tittar på mig med sina ljusblå ögon så fulla av trots. Aldrig har han varit så vacker som just då där på caféet, trots sina ovårdade kläder och stripiga hår som förr brukar locka sig så mjukt i nacken. Tungt lutar han sig tillbaka med en ilsken suck mot ryggstödet på sin stol och tittar på mig för att sedan återigen luta sig fram över bordet. Han försökte ta mina händer mellan sina men jag drog kvickt tillbaka dem och höll dem under bordet. Jag knöt händerna hårt i knät och borrade in naglarna i handflatorna för att tvinga dem att ligga kvar där:
- Jag menar vad jag sa Johan.
Han tittar tomt på mig och reser sig häftigt upp, så häftigt att den utsnidade bruna stolen far i golvet med ett brak och han utbrister:
- för dig är allting så jävla lätt, du fattar fan inte hur det är.
Vi pratar hetsigt med varandra ett tag när han står där vid bordet och jag säger åt honom att lugna ner sig och söka hjälp upprepade gånger. Irriterat lutar han sig fram över bordet mot mig med orden:
- Jag har kontroll det är inget problem, det är du som har problem men jag löser det.
Jag tittar på honom, min fina Johan som jag älskar så innerligt mycket att det gör ont i mig.
- Sök hjälp Johan säger jag med bestämd röst. Du förstör ditt liv.
Vi tittar tyst på varandra tills han slutligen vänder sig om och går med tunga släpiga steg ut från cafét. En lång stund står han obeslutsam därutanför och jag sitter kvar och tittar på honom genom caféfönstret, ett svindlande ögonblick tror jag att han ångrat sig, att han ska vända in igen, till mig. Kanske han ville ha hjälp men valde att gå sin väg. Jag ser honom gå bort från mig där i solen längs gatan, vill springa ut och ropa:
- vänta på mig, men jag gör ingenting.
Jag sitter kvar en kort stund och dricker upp det sista av mitt kaffe och betalar, reser mig och går ut på gatan där Johan nyss stått. Tvekar och tänker att jag ska gå efter honom. Istället går jag och sätter mig på en parkbänk i en liten park en bit ner på gatan. Det sitter några gubbar på en annan bänk under ett träd och dricker öl. Jag pillar lite förstrött på klänningsfållen där sömmen håller på att gå upp nu efter att jag dragit i den så mycket. Vi har aldrig skilts som ovänner förut och oro och samvete gnager hårt i maggropen. Jag börjar rannsaka mig själv och allting står med ens klart för mig. Alla tecken jag blundat för och omedvetet hjälpt till att dölja inför familjen och vänner men framför allt inför mig själv. Förtvivlat anklagar jag mig Jag blir sittandes på parkbänken tills solen går i moln och jag börjar småfrysa då reser jag mig och börjar gå längs gatan utan något egentligt mål. Envisa telefonsignaler väcker mig ur mina tankar och exakt där och då stannade livet, när jag tog upp mobilen ur min handväska och svarade:
-Hallå, Rita!
Rösten i luren som sa att jag måste komma omedelbart. Paniken stiger inom mig och jag stoppar en taxi som kör förbi på gatan. Resten minns jag bara som i en dimma, vita korridorer och vänliga människor som försöker få mig att förstå. När mamma och pappa kommer bryter jag ihop fullständigt och vi gråter förtvivlat i varandras armar tills jag inte orkar mer. Ångesten håller på att slita sönder mig och jag vill bara vara ensam så jag går tyst min väg utan att säga någonting till någon. De andra ser att jag går men ingen hindrar mig.

Kaffe och doften av nybakade bullar som fått mig så illamående på caféet för flera timmar sedan har avtagit och jag tittar mig omkring för att upptäcka att det är tomt på gäster. Planlöst hade jag gått iväg från det ljusa rummet och de vita korridorerna och utan att tänka på det har jag vänt tillbaka till vårt café. ”Varför gick jag inte efter Johan som jag först tänkte, då hade inget av det här hänt”. Jag grubblar på vårt gräl här tidigare i morse och en tomhet växer i mig som får mina ögon att fyllas av tårar. Jag är inte riktigt medveten om att
servitrisen en lite äldre rundlagd kvinna sitter framför mig tills jag hör att hon pratar med mig, moderligt sträcker hon sig över bordet och fattar mina händer i sina och säger:
- berätta för mig vad som hänt och varför du är så förtvivlat ledsen.
Jag började berätta först lite trevande sen kom orden i en strid ström, hur vi växt upp i en småstad i ett kärleksfullt hem. Hur vi lekt och vart nästintill oskiljaktiga hela livet. Men sen började något att förändras i tonåren och när vi flyttade till Stockholm, började vi, att röka hasch jag och Johan. Det var roligt och vi fnittrade hejdlöst åt saker som bara vi förstod. När jag träffade kärleken minskade intresset för att röka hasch för att tillslut avta helt. Men Johan fortsatte att röka på men nu med nya vänner som jag aldrig träffat. Han blev med åren specialist på lögner och undanflykter för att dölja sitt allt grövre missbruk. Men alltid att jag fanns där och trodde på och höll honom om ryggen. Jag hade själv rökt på sa han när jag någon gång bad honom att ta det lite lugnt. Åren gick och Johan provade Amfetamin och tillslut även Heroin, vilket vårt bråk handlat om på morgonen. Antagligen hade han träffat en langare direkt efter vårt gräl tidigare i morse och köpt Heroin. Han måste vart arg, ja riktigt förbannad på mig som inte förstod honom, han som hade ”allt under kontroll”. Två tunnelbanestationer bort gick Johan in på en toalett och satte sig på toalettlocket för att kavla upp ärmen på jackan. Där tog han sin sista sil. I samma stund han tömde sprutan i armen förstod han att nått var fel. Jag berättade för servitrisen om mobilsamtalet och efter det tog mina ord slut
- ”jag är ledsen att meddela att din bror tagit en överdos. Vi har ringt era föräldrar och de är på väg hit”.





Författare:

Publicerat

Dela: