Bertil Bertil och Bertil äventyr 3

Hejsan! Ja nu är vi här igen. Den här gången – förstår ni – kommer vi att vara med om vårt livs äventyr. Våld, spänning, sex, kärlek, humor och underhållning kommer inte att finnas med. Men mycket annat. Äventyret börjar här.
- Var är vi? Frågar jag.
- Jag vet inte. Säger långe Bertil. Vi får fråga de tre små gummorna som går där.
- Ursäkta. Säger jag till de tre små gummorna, men var är vi?
- Ni är i Nora. Säger de.
- Jag har bekanta i Nora. Säger fete Bertil, vet ni var de bor?
- Du kan väl fråga i huset där borta, svarar de tre små gummorna och skuttar iväg.
Vi kör in till huset. Vi stiger ur bilen och går fram till dörren. Långe Bertil ringer på. Det tar en lång stund innan dörren öppnas. En liten gubbe öppnar.
- Vad är det om?
- Vi söker ett par bekanta till fete Bertil här, säger jag, var bor de?
- Det vet jag inte, men följ med mig ner i källaren så ska jag visa er något intressant.
Vi följer med honom ner för trapporna. Han visar oss ut till baksidan av huset. Där står en rymdraket.
- Snygg raket, du har där, säger fete Bertil, har du gjort den själv?
- Jajamensan. Svarar mannen. Jag heter Rolf, vad heter ni?
- Vi heter Bertil, svarar vi.
- Vad ska du med den där raketen till? Undrar jag.
- Jag ska skicka iväg min kompis marsiangrisen tillbaka till Mars. Kan ni hjälpa mig med det?
- Hur då? Undrar långe Bertil.
- Om ni kunde köra raketen till Mars skulle jag bli glad.
- Ja, det kan vi väl, svarar jag.
- Utmärkt, jag har samlat på mig så mycket naturgas att det räcker till avfyrningen och lite till. Men ni måste ju ha dräkter. Hm… få se nu…ett ögonblick. Han går in i huset och kommer tillbaka efter några minuter med klädesplagg. Här, säger han, får ni varsin hjälm, jag hittade bara mopedhjälmar men det ska nog gå bra. Ni två - han menar långe Bertil och mig - får ta de här overallerna jag hade när jag jobbade som truckförare. De är alldeles för stora för mig. Till dig som är så liten och fet får den här duga. Han håller upp en rosa klänning med stora vita blommor. Den har varit min mammas, säger han, det verkar vara rätt storlek. Sätt på er kläderna är ni snälla.
Vi klär på oss rymduniformerna, vi blir jättesnygga och fete Bertil blir så söt.
- Måste jag ha hjälm? Frågar han, jag vill hellre ha rosett.
- Nja, det är nog bäst med hjälm, men du kan ju ha rosett under hjälmen.
Det gick fete Bertil med på.
- Du Rolf, ska vi inte ha stövlar?
- Jovisst. Han går in i huset igen och kommer sedan ut med tre par gummistövlar. Vi sätter dem på oss. Farväl nu Yngve, säger han till utomjordingen, hör av dig när du kommer fram. Yngve säger ingenting. Han ger Yngve till långe Bertil. Vi klättrar upp i raketen, det är trångt i hytten, men vi får plats. Långe Bertil sätter sig till vänster om mig bakom ratten och fete Bertil sitter på min högra hand, det gjorde ont och den blev lite svullen. Yngve sitter i en bilbarnstol. Vi har radiokontakt med Rolf.
- Roffe etta etta nolla nolla trea fyra anropar raket nolla nolla etta fyra kom in.
- Hur svarar man? Frågar fete Bertil.
- Det är bara att prata i mikrofonen där, svarar jag, det har jag sett på TV.
- Okej. Pröva du.
- Adam Bertil..
- Ja? Säger långe och fete Bertil.
- Stör mig inte. Adam Bertil..
- Ja?
- Adam Cesar Rudolf etta etta nolla trea fyra femma sexa sjua åtta nia kom in.
- Vem är det? Frågar Rolf.
- Det är vi i rymdraketen, Bertil Bertil och Bertil.
- Är inte Yngve där.
- Jo det är han.
- Bra. Jag skickar upp er nu. Jag ska bara räkna ner. Är ni beredda?
- Ja. Svarar vi.
Rolf räknar ner. När han kommer till noll startar raketmotorn med en rejäl brakskit och vi lyfter från marken. Det tar inte många minuter förrän vi är ute i rymden.
- Den där Yngve, säger långe Bertil, ser ut som Pinocchio.
- Är det en släkting? Frågar fete Bertil.
- Nej det är en docka.
- Jaha.
Vi har åkt omkring i rymden i en timma. Långe Bertil kör och han gör det bra. Han är en duktig chaufför. Det är mörkt, vi har ingen aning om var vi är. Jag tittar på kartan, men den är bara över Sverige.
- Hur ska vi komma till Mars när vi inte har en karta? Frågar jag. Fete Bertil rotar i handskfacket.
- Här, säger han, finns mars med. Han räcker över en almanacka. Jag tittar i den. Mars är med. Vad bra. Fete Bertil tar upp tioliters dunken med vatten och dricker ur alltihop.
- Vad gör du? Frågar jag.
- Inget. Ja, jag menar, dunken kan vara bra att pissa i. Säger fete Bertil.
- Jag ska anropa Rolf. Säger jag och blänger lite på fetknoppen.
- Raketen nolla etta fyra fyra femma kryss etta etta och en tvåa. Hallå!
- Ja? Hallå? Vem Är det?
- Det är rymdmännen.
- Ja, hej. Hur går det?
- Utmärkt, vi är snart framme.
- Bra. Och Yngve?
- Det är bara bra med honom, men han säger inget.
- Prova med teckenspråk.
- Okej. Säger jag och kopplar bort Rolf. Jag försöker med teckenspråk, jag tror att det är det, men jag är inte riktigt säker. Yngve glor och är orörlig som han varit hela tiden. Han kanske är nervös. Vi hör fin musik, men var kommer den ifrån? Vi ser en Mitsubishi Space Wagon svischa förbi oss i hög hastighet. Det är The Spotnicks som är på turné. De ska nog till en annan galax och spela sina fina månsterhits. De vinkar glatt när de kör förbi oss, vi vinkar tillbaka. Bra grabbar det där, Bosse och Bob.

Med en smäll tar det stopp för vår resa, vi flyger omkring huller om buller i förarhytten. Vi tar oss ur raketen. Vi står på marken till – kan det vara Mars – eller en annan planet? Det är mörkt. Vad ska vi göra nu? Raketen är trasig, vi kommer inte hem med den i det skick den är i nu. Vi lämnar raketen bakom oss och vandrar iväg. Det finns träd så på det sättet liknar den här planeten jorden.
Långe Bertil bär Yngve i handen. Vi går länge. Vi ser ett hus. Skönt, Mars är bebott, då kan vi ta oss hem. Vi knackar på. Ingen öppnar. Vi knackar på igen. Dörren öppnas av en figur som ser ut som en människa.
- Ursäkta. Säger jag , men är det Mars?
- Nej, det är november, säger figuren och slår igen dörren med en smäll.
Då vet vi det att planeten vi är på kallas november. Undrar om den ligger i vår galax? Eller har vi kommit ur kurs så fruktansvärt att vi är i en annan galax. Vi fortsätter att gå. Vi ser ett annat hus, det lyser i fönstren, vi går fram till dörren och ringer på. Dörren öppnas och en svart figur öppnar.
- Ja?! Säger den svarta figuren.
- Vi skulle till Mars. Säger jag, vet du var den ligger?
- Ja. Säger den svarta figuren.
- Är det här? Frågar jag.
- Ja. Säger den svarta figuren.
- Det här är Yngve. Säger jag och får honom av långe Bertil, han hör hemma här på Mars. Kan du ta hand om honom?
- Ja. Säger den svarta figuren och tar Yngve och går in.
Vi känner oss glada över att Yngve äntligen är hemma. Vi går vidare. Vi ser en massa hus överallt. Vi kommer in i en stad. Det är en stad som liknar vilken stad som helst på jorden.
- Hur ska vi ta oss hem? Frågar fete Bertil.
Vi har inget svar på den frågan. Raketen är trasig. Vi fortsätter att gå mot okänt mål, vart? Ja vem vet? När vi passerar staden, går vi ut på en äng. Vi lägger oss i gräset, det är kallt, snön hänger i luften, fete Bertil drar ner den. Det kom massor, hela marken är vit. Vi gör snögubbar hela natten. När morgonen kom var vi hungriga, vi åt ur matkorgen vi hittade i staden. Den innehåller en riklig mängd godsaker som vindruvor, apelsiner, bananer, kaffe, öl, bröd, smör, ost, sill, pannkakor och en semla. Det smakar himla gott. Tänk att de har samma mat på mars som på jorden. Fantastiskt. Mätta och belåtna har vi en pisstävling som fete Bertil vinner hur lätt som helst. Han skriver hela sitt namn och namnen på sina släktingar – de är 38 stycken – i skrivstil. Han är fantastisk. Vilken blåsa han har. Vi fortsätter vår promenad mot okänt mål. Efter en timmes promenad träffar vi en räv. Vi frågar honom hur vi ska komma från planeten Mars.
- Vadå Mars? Svarar han, det här är ju Sverige, är ni dumma i huvet eller?
- Är vi i Sverige? Vad bra! Säger jag, då behöver vi inte fundera på hur vi ska ta oss hem. Vi tackar räven för den glädjande nyheten. Vi blir så glada att vi dansar med varandra och sjunger en glad visa.

Vi är i Sverige, vi är hemma
Vi är så glada, vi är inte på mars
Vi sjunger och dansar och ler
Det var kul i rymden, jovars
Hemma är bättre här känner vi fler
Vi är glada och sjunger i en stämma
La la la la lalalalala.

Nöjda och glada går vi vidare. Vi tänker på Yngve, undrar hur han har det? Vi vågar inte tänka på det. Men vi måste ha tillbaka vår bil. Hur ska det gå till? Vi vet ju inte var vi är.
- Ska vi fråga författaren? Frågar jag.
- Ja, det gör vi. Säger Bertil och Bertil.
- Hallå! Författaren! Ropar jag.
Han svarar inte. Jag försöker igen utan resultat.
- Var håller han hus? Undrar fete Bertil. Han brukar ju alltid lägga sig i våra äventyr. Men när man behöver honom är han borta. Typiskt.
Besvikna fortsätter vi på en plogad landsväg. Bilar kör snabbt förbi oss.
- Om vi skulle försöka lifta. Säger långe Bertil.
Det tycker vi är en bra idé. Vi sträcker ut tummarna, en bil stannar på en gång. Det sitter två män i den.
- Vart ska ni åka? Frågar föraren.
- Vi vet inte riktigt, svarar vi.
- Hoppa in, säger den andra mannen.
Vi sätter oss i baksätet. Bilen åker.
- Varför har ni så konstiga kläder? Frågar föraren.
- Det är våra rymduniformer, vi har varit uppe i rymden en sväng. Säger jag.
- Å fan?! Sivert kan du inte stanna här? Jag måste pissa.
- Måste du pissa överallt din lurk? Du får klara dig tills vi kommer hem.
- Jag kan inte.
- Det skiter väl jag i din tjocksmock.
Den man som heter Sivert får en lätt smäll på näsan av den andre. Han stannar bilen, de rusar ut och slåss.
- Din jävel, jag pissade ner mig och det är ditt fel.
- Det är väl för fan inte mitt fel att du jämt pissar ner dig, din fläskpropp. Sivert hamnar i underläge men skriker ändå. GER DU DIG?
- ALDRIG! Skriker den andre mannen.
Vi lämnar dem och går vidare. Om vi bara visste vart vi är på väg. Det här börjar bli jobbigt.
- Nej, säger jag, vad tycker ni pojkar, ska vi ge upp?
- Vaddå ge upp?
- De här äventyren, vi kommer ju för fan ingenstans och det är inget roligt längre.
- Menar du att vi ska ta semester från allt?
- Ja just så menar jag. Vi behöver semester.
- Vi måste ju ha tag på vår bil, säger långe Bertil, var finns den?
- Det vet jag, säger jag, den står precis bakom huset där.
Vi går dit och där står mycket riktigt vår bil eller långe Bertils bil. Det är ju hans. Vi sopar bort snön och sätter oss i den, långe Bertil bakom ratten, fete Bertil bredvid honom och jag i baksätet där en ekorre redan sitter.
- Jag heter Gunnar. Säger den.
- Ja, hej du, jag heter Bertil. Svarar jag.
- Jag heter Gunnar. Säger den igen.
- Och jag heter Bertil, säger jag.
- JAG HETER GUNNAR! Skriker den och glor otäckt.
- Ja jag hör det.
- JAG HETER GUNNAR! Skriker den igen.
- JAG HETER BERTIL! Skriker jag tillbaks.
- Du behöver väl inte skrika. Jag är inte döv.
- JAG SKRIKER INTE! Skriker jag.
- Jag heter Gunnar, säger den igen.
- Jag är trött på dig. Jag heter Bertil. Säger jag.
- Fule fule Bertil, säger den retsamt.
- Jag är inte ful. Säger jag.
- JO! DU ÄR JÄTTEFUL! Skriker den då.
Vi börjar slåss. Ekorren kopplar en dubbelmacka med majonnäs och ägg på mig. Jag strular till det för honom genom att låtsas att jag inte är i närheten.
- Jag ger mig. Säger han och hoppar ut genom handskfacket.
- Vad var det där för en? Frågar jag långe Bertil.
- Det var min bror.

Vår resa fortsätter om ett tag, men först ska vi ha semester. Jag tänker tillbringa min lediga tid på Greta.
Hej så länge…………



Ps.
Om det är någon av er som vet hur det gick för Yngve, hör i så fall av er till redaktionen för missanpassade. Be att få prata med Thore. Ank. 69 lösenord: det kan välaldrigvaramöjligtattdetärsåjävligtisverigesomfolkesägereller har han rätt fråga inte mig för fan. Ds.

Skriven av: Mats Henriksson