Bilder i barken

Solen tittade sakta upp över den ljusa horisonten. Inte ett moln syntes på hela himlavalvet. Skogen öppnade sitt sovande öga och vaknade sakta till liv. Träden som först fick smaka på det varma solljuset reste sig en aning vid värmens första smekning och höjde sedan sina grenar mot himlen i en stor gäspning. Vinden fattade deras händer och välkomnade dom till en ny dag.
Nere på marken under träden låg gräset grönt och frodigt. En kull kaniner kröp försiktigt fram ur sin håla under en stor trädrot och nosade försiktigt på den nya dagen.
Solen hade nu stigit så högt att ljuset fyllde luften mellan de gigantiska stammarna och överallt i luften flöt små fjun av fantasi och sagomystik fram. Fåglarna som kvittrat sedan ett par timmar innan soluppgången sjöng nu för fullt, och i varje levande ting i skogen pulserade sommaren på gränsen till lycka. Inte riktigt lycka men i alla fall glädje.
Det var lätt att känna glädje när det var ljust och varmt ute. Annat var det på vintern. Den var alltid otäck. Fruktansvärd skulle jag till och med vilja säga. Vårat hus var inte så bra isolerat så om vintrarna brukade vi resa söderut till min farbror. Men nu är det sommar. En ny dag som väntar på att bli upptäckt. Den finns där och den vill bli fångad.
Vi bodde i en gammal kvarnstuga. som låg i skuggan av ett jätteträd, och precis intill stugan rann en strid bäck fram som drev kvarnen. Min pappa och min mamma hade hittat stugan för länge sedan, långt innan jag var född. Då var den förfallen och halvt övervuxen av gräs och buskar, nästintill osynlig. Men mina föräldrar som hade hittat sin boplats här på jorden fixade till stället så som dom ville ha det. Pappa lagade kvarnen och mamma gjorde i ordning ett fält där de sådde vete och havre samt ett trädgårdsland där mamma med sina gröna fingrar odlade alla tänkbara grönsaker. Med vetet malde dom sedan mjöl som dom använde till att baka bröd till försäljning.
Inte långt efter mamma och pappa startat sin butik föddes jag. En liten rödhårig, fräknig, tjockis som min pappa vid första anblicken döpte till Korp. Jag tjöt som en kull griskultingar har jag fått höra.
Åren gick sakta men säkert och jag växte upp till en nyfiken, ilsken, överviktig, drömmare som såg skönhet i allt levande. Tackvare att vi bodde så långt från byn blev skogen min lekplats och djuren mina lekkamrater. Från det att solen väckte mig på morgonen till dess att den vinkade adjö på kvällen vandrade jag i skogen, alltid nyfiken på vad som låg bortom nästa kulle och bakom nästa krök.
Jag hade mitt kompisgäng som jag ofta lekte med. Det var Björn, han var den yngste av oss alla. Han var bara två men det gjorde honom inte till en sämre lekkamrat för det. Ekorre och Järv var lika gamla, fyra och så var det jag och Hjort som var äldst, inne på våran tionde sommar. Våran favoritlek var kurragömma. Ekorre var alltid bäst. Mest tackvare hans storlek och förmåga att klättra i träd. Vi fick ibland gå flera timmar och leta och ropa på honom innan han slutligen kom ner från någon av de jättestora träden. Han tyckte det var mycket roligt att se oss bli mer och mer irriterade. Han var ganska illond men snäll innerst inne.
Hjort var bäst på kapplöpning. Hon vann varenda gång utom någon enstaka när hon lät någon annan vinna bara för att hon vunnit fem gånger i rad. Hon hade ett gott hjärta Hjort. Ville aldrig stå riktigt i centrum. Hon var mycket ödmjuk.
I brottningsmatcherna stod Björn alltid som segrare. Lika glad varje gång någon kom med förslaget att vi skulle brottas. Alla sa att han var född med mer muskler än hjärna men det gällde att se förbi hans klumpighet och stammande vilket ingen förutom vi gjorde. Stackars Björn. Missförstådd av alla utom vi kompisar.
Jag var den sämsta förloraren av oss alla och kunde lätt brista ut i gråt om jag inte fick som jag ville. Om jag inte vann, blev hittad sist eller nådde mållinjen först fick jag ett raseriutbrott som oftast varande i fem till tio minuter innan jag sedan lugnade ner mig. Jag svor att jag någon gång skulle brotta ned Björn och vinna över Hjort i kapplöpning men den dagen var långt borta även om jag inte visste om det själv.
Järv var den som var lite bra på allt vi gjorde men aldrig bäst. Visst sprang han snabbt och brottades nästan lika bra som Björn men det brydde han sig inte om. Han var nästan aldrig hittad först i kurragömma heller men det brydde han sig heller inte om. Det var lek för honom. Inget mer. Han gillade att vandra ensam och filosofera över livet istället för att tävla om vem som var starkast eller snabbast.
Han visade mig en gång sin hemlighet men fick mig att lova att aldrig berätta för någon om vad jag sett. Vi vandrade länge genom skogen genom snår och stigar jag aldrig sett och kom till slut fram till en liten glänta mellan två jätteträd. Av bilderna att döma hade han kommit hit många gånger. I trädens bark hade han ristat in bilder i olika storlekar och motiv. Där fanns vi kompisar i våra lekar. Det var bilder på andra djur och på skogen samt vackra, perfekt utsnidade skulpturer föreställande hans drömmar och längtan.
- Har du gjort dom här? Frågade jag storögt.
- Ja, svarade han lite generat, tycker du om dom?
- Ja, dom är vackra.
Allt jag kunde göra var att stirra. Jag hade ingen aning om att Järv kunde göra sånt. Jag bara stirrade storögt på de vackra skapelserna. Jag måste ha sett rätt så dum ut.
- Hur kom det sig att du började med det här?
- Det började med att jag drömde en vacker dröm som jag inte kunde sluta tänka på och ju mer jag tänkte på den desto mer vacker blev den. Sen på kvällen när jag la mig för att sova var jag rädd att den skulle försvinna ur mitt huvud så jag skyndade hit och försökte så gott jag kunde få fram drömmen i barken på det här trädet och jag tycker jag lyckades rätt så bra. Jag blir påmind varje gång jag ser den. Bilden kommer alltid leva vidare tackvare mig och jag hoppas den aldrig försvinner från mitt huvud.
- Men hur har du kunnat…, började jag och såg sen ner på hans framtassar och la märke till hans klor.
- Det är ingen konst, sa han med ett leende på läpparna och viftade med klorna, Jag tror jag har fallenhet för det bara. Du kanske vill prova?
- Jag vet inte hur det skulle gå till. Var skulle jag börja? Och mina naglar är inte lika hårda som dina klor.
- Låna nåt av din pappas verktyg vetja´. Han måste ju ha en hel verktygslåda nånstans.
- Kanske det. Men inte idag. Någon annan gång kanske.
Jag höll mitt löfte och berättade aldrig för dom andra om Järvs hemlighet men han tog med mig fler gånger till samma ställe för att visa sina senaste kreationer. Den ena vackrare än den andra. Han hade mycket riktigt fallenhet för bildens konst. En händig liten rackare.
Jag fick oftast gröt till frukost för det var lätt att göra och ”det var viktigt med en bra start på dagen” predikade min pappa alltid. Han var en storvuxen man med kort mörkbrunt hår, stora bruna snälla ögon och en yvig mustasch under hans kroknäsa. Han undrade ofta om vi inte skulle ta vagnen in till byn så jag kunde träffa några andra barn att leka med. Men mitt svar blev alltid detsamma.
- Nej tack pappa. Jag har mina vänner i skogen och den är också min lekplats så jag är lycklig med det jag har. Men jag säger till om jag ändrar mig, jag lovar.
Han bara log och rufsade till min röda kalufs med sin jättehand.
- Du är allt en lustig liten kille vet du det. Du får som du vill.
Jag har föreställt mig i mitt huvud mammas och pappas samtal sinsemellan om huruvida jag var riktigt klok eller inte. Min mamma hade nog svårare än pappa att förstå hur jag kunde föredra skogen än byn. Hon ville alltid att jag skulle följa med pappa in till byn. Handla eller springa något ärende men jag sa nej till pappa så många gånger att han började säga nej till mamma när hon föreslog det.
Men dom älskade mig trots att jag var en vresig, liten pojke med fräknar och långt rött hår som för det mesta när han väl var hemma pratade om sina låtsas vänner som han hade i skogen. Jag var inte som andra barn dom mött och dom såg mig som deras skatt. Stolta var dom över mig.
Mamma brukade ta mig i sin famn när hon kom in för att säga godnatt och vagga mig sakta fram och tillbaka. Jag älskade hur hon luktade. Hennes långa tjocka mörka hår luktade friskt och gott och kläderna luktade nybakat bröd. Jag somnade alltid med en känsla av trygghet i mitt bröst när mamma gick in till sig.
Jag och Järv, som var dom bästa kompisarna av oss fem, lekte en dag vår favorit lek, ligga i gräset och filosofera högt om allt vad som föll oss in att fråga eller berätta. Järv berättade om drömmarna han drömde om nätterna. Hur han flög över vida slätter, dök ned mot sjöns djupa mörka vatten och precis innan ytan vika av upp mot skyn igen. Hur han plockade stjärnor på himlen och la dom i sin lilla korg. Och hur han karvade ett perfekt porträtt av mig på månens vita gyllene yta.
När han sen frågade mig om mina drömmar visste jag inte vad jag skulle säga.
- Mina drömmar är inte alls lika vackra som dina Järv. Mera liksom byggda på känslor. När jag drömmer ser jag inga bilder utan känner känslor. Jag känner nyfikenhet, längtan, rädsla och glädje.
Jag tittade lite generat ner i gräset och frågade sen försiktigt.
- Tycket du det låter konstigt???
Järv tittade lugnt på mig med sina mörka vackra ögon.
- Nej min vän. Det låter inte alls konstigt. Tvärt om. Det låter vackert och absolut sant. Jag tror att alla individer har sina egna drömmar och drömmer dom säkerligen på sitt eget sätt. Jag ser bilder, du känner känslor. Kanske hör ekorre ljud i sina drömmar? Vem vet. Jag vet bara att inget sätt att drömma är fel. Bara intressant och vackert.
Järv hade svar på nästan allt. Inget kändes konstigt att prata om med honom . Han var min bästa vän och jag hoppades att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag la mig på rygg och fäste blicken på de gröna löven i trädkronan högt däruppe. Solen belyste dom på ett sånt sätt att dom var alldeles ljusa i färgen och vinden lekte lätt med dem. Min blick blev drömmande igen.
- Järv
- Ja?
- Vad ska du göra när du blir stor???
- När jag blir stor?
- Mmm
- Åh jag vet inte. Göra fler skulpturer. Kanske drömma en dröm eller två och känna att jag är ett med mig själv. Äsch jag vet inte, vilken konstig fråga. Det är inte så viktigt för mig. Jag tar nog en dag i taget tror jag. Rusar inte på allt för mycket. Du då?
- Jag vet inte heller. Jag vet faktiskt inte. Jag önskar att jag får vara lycklig antar jag. Vara med er och så. Jag har allt jag vill ha precis här så varför ska jag fråga om nåt mer.
Ack så fel jag hade.
Vårat samtal fortsatte under resten av eftermiddagen tilldess vi upptäckte att solen var på väg ner bakom horisonten.
- Oj! Jag måste hem. Mamma och pappa är säkert oroliga för mig.
- Jag vet. Det är samma sak med mig men vi kan väl ses imorgon igen om du vill, frågade Järv.
- Visst.
- Bra. Då ses vi imorgon. Hej då.
- Hej.
Vi skiljdes åt i gläntan och gick skiljda vägar hemåt.

Vad som väntade hemma var naturligtvis det vanliga som man får höra om man varit ute sent. Mamma störtgrät och pappa skrek. Jag förstod att jag gjort dom illa men vad ska jag göra. Jag är ju bara ett barn och jag glömde bort tiden. Det gör alla barn någon gång i livet. En del gör det flera gånger och en del gör det hela tiden.
- Var har du varit? Svara ! Jag och pappa har varit fruktansvärt oroliga. Var har du varit?
- Jag har varit i skogen med min bästis och råkade glömma bort tiden.
- I skogen med dig bästis? Vi har ju sagt åt dig att inte ljuga för oss. Var har du varit?
- Jag pratade med Järv om vad vi skulle bli när vi blev stora och så vips var solen på väg ner bakom horisonten. Det är sant mamma.
Nu var det pappa som tog till orda.
- namnet. Vi vet både jag och mamma att du trivs i skogen och att du älskar den mer än nåt annat men dom här låtsaskompisarna du har, tror du inte att det är dags att sluta använda dom som en ursäkt för att du kommer hem sent?
- Men dom är inte mina låtsaskompisar. Dom finns på riktigt. Mamma du tror väl på mig? Jag skulle inte ljuga om det. Varför tror du att jag inte vill åka med in till stan för? Jag behöver inte några andra vänner än dom jag har här.
Min mamma satte sig på knä framför mig och fattade mina händer.
- Korp. Dina vänner här i skogen, om dom nu är dina riktiga vänner, varför har du aldrig tagit med dom hem hit? Jag och pappa har ju sagt att du gärna får ta med dom hem.
- Jag vet inte varför vi aldrig har följt varandra hem. Det är ingen av dom andra som har varit hemma hos någon annan heller.
- Ok. Du vill kanske inte ta med dina vänner hem, jag kan förstå så mycket, men snälla sluta använda dom som en ursäkt när du kommer försent.
- Men det jag sa var ju sant! Jag brusade upp en aning. Varför kunde dom inte bara förstå?
- Kan du inte bara erkänna att du lekte men ville inte gå hem och sen när du gick hem förstod du att du var sen och hittade på en ursäkt där du var med din vän, Järv eller vad han hette.
- DOM FINNS PÅ RIKTIGT! , skrek jag till mina föräldrar, NI FATTAR JU INGENTING!
Sen sprang jag.
Ut genom ytterdörren och upp längs stigen som ledde in i min älskade skog. Mina fötter kände till varje snår så jag sprang med slutna ögon och grät högljutt för mig själv och stannade inte förrän jag var långt in i den del av skogen jag inte kände till. Där föll jag utmattad till marken intill ett stort träd.
- Dom fattar ingenting, tänkte jag ilsket. Dom finns visst. Nu ska jag stanna här ute och aldrig gå hem, sen får vi se vem som inte tror på vem. Jag kan säkert få bo hos Järv.
När ilskan och gråten hade lagt sig till ro märkte jag hur tyst och fridfullt allting var. Skogen låg alldeles tyst och stilla sånär som på löven som viskade till mig från högt däruppe. Mörkret var inte skrämmande på samma sätt nu heller. Kanske var det för att månen lyste klar över gläntan det vet jag inte. Stjärnorna tindrade till mig från högt däruppe. Jag önskade att jag kunde lyfta från marken och flyga upp dit in i det stora mörka blå och plocka ner en av de miljarder ljusprickarna för att sen ta dess plats på himlen. Men inget hände. Jag förblev på marken i det kalla våta gräset. Jag tänkte på mamma. Det här var första gången jag inte sov hemma. Det här var första gången jag inte kände doften av nybakat bröd när jag somnade. Det kändes konstigt. Jag hade bara en tunn tunika och hosor på mig så kylan i sommarnatten kom snart krypande. Men tanken på mamma och pappa gav mig lite värme i alla fall och tillsammans med vindens sus i trädkronorna och stjärnbildernas sång somnade jag snart in i en djup sömn.
Känslorna i mina drömmar var blandade den natten.
Det fanns en djup känsla av trygghet som var skön och vacker. Tror jag i alla fall, jag såg ju inga bilder i mina drömmar. Där fanns även något hotfullt i närheten hela tiden. En svart känsla som gav mig fjärilar i magen.
Det måste ha varit tidigt när jag vaknade upp för solen hade precis gått upp över horisonten och genomsköt nu skogen av ljus. Jag satte mig upp i gläntan. Den såg annorlunda ut i dags ljus. Jag låg med ryggen mot ett av skogens jätteträd och runt gläntan gick en tjock vägg av frodig grönska. I mitten delades den av en liten bäck med kristallklart vatten. Jag var torr i munnen efter natten och kravlade på alla fyra bort till bäcken där jag dök ned med hela huvet under vattnet. Klart, friskt och kallt.
Det var först nu efter jag vaknat till av bäckens kalla vatten i mitt ansikte som jag upptäckte att skogen låg helt tyst. Ingen fågelsång hördes, ingen vind i träden. Solen var ju uppe. Varför fanns där inga ljud? Skogen borde ju vara full av liv nu.
Nu uppdagades mitt problem.
Jag hade ingen aning om var jag befann mig och vilken väg som ledde hemåt, för det var åt vilket håll jag ville nu. Visst var jag arg på mamma och pappa för att dom inte trodde att mina vänner fanns på riktigt men nu ville jag vara hos dom mer än nåt annat. Jag var så arg och ledsen när jag kom hit att jag inte minns vilken väg jag kommit hit på. Det fanns tre stigar som ledde ut från gläntan. En som gick uppåt mot en höjd lite längre bort, en som gick nedåt dalen, och den tredje som ledde in i en klipp skreva.
Jag valde den som gick uppåt.
- Om jag ska ha någon chans att orientera mig här i skogen så får jag gå upp högre så jag får någon utsikt, tänkte jag för mig själv.
När jag kommit upp på toppen av kullen försökte jag spana efter något landmärke jag kände igen men det var för mycket träd i vägen. Jag hade närapå givit upp när jag hörde ett rop. Det kom nerifrån kullen så jag gick i riktning mot varifrån det kom. Jag smög mig ner på knä och ålade genom det knähöga gräset. Där kom ett rop till. Min nyfikenhet tog över. Vem som än ropat befann sig inte långt borta och nu kom jag ihåg mammas och pappas manande ord om att jag skulle vara försiktig i skogen och inte lita på någon som jag träffade. Jag tryckte mig mot marken och kröp sakta framåt för att få en skymt av den som skrek. Nu hördes röster, först som mummel men sedan starkare och mera tydligt och det var nästan som om jag kände igen en av rösterna.
- Du är för snabb. Jag har alldeles för korta ben för att orka med ditt tempo, sa den ena rösten. Pipig och tunn.
- Övning ger färdighet, sa en annan mörkare kvinnlig röst, du kommer närmare och närmare för varje gång. Det dröjer nog inte länge innan du vinner över mig.
- Äsch, löpning är ju löjligt. Kom igen så brottas vi lite, brummade en tredje ännu mörkare röst.
En pipig röst, en mellanmörk kvinnlig och en brummande mörk. Kunde bara vara en skara personer. Jag reste mig upp ur gräset för att se om jag hade rätt och mycket riktigt. Där stod mina tre vänner Ekorre, Hjort och Björn.
Hjort hade vunnit igen och gjorde en segerdans på mållinjen. Ekorre som kommit sist över mållinjen, flämtande kippade han efter andan. Dom blev minst sagt häpna över att se mig där så tidigt på morgonen.
- Korp. Var kom du ifrån?
- Åh, bara här bortifrån, sa jag och pekade med armen upp mot kullen, vad gör ni här så här tidigt?
Jag visste ju att dom tävlade om vem som var snabbast, och starkast som dom ju alltid gjorde men jag tyckte det var lämpligt att fråga ändå.
- Vi tävlar i kapplöpning och brottning, sa Ekorre, du kanske vill vara med?
- Nej. Jag måste hemåt.
- Varför?
- Jag har bråkat med mamma och pappa.
- Varför? Frågade Ekorre igen. Han frågade alltid saker till dess han kramat svaret ur en.
- Äsch, inget. Jag kommer hit sen igen så kan vi ju leka mera.
Jag hade egentligen ingen lust till att leka just den dagen.
- Vi var också på väg att sluta så vi kan ju följa dig en bit på vägen, sa Hjort.
- Visst, sa jag.
Vi slog följe och vi hann bara en bit längs stigen innan jag frågade.
- Var är järv förresten? Han brukar ju alltid vara med å leka.
Det var Ekorre som svarade med sin hesa pipiga röst.
- Järv han har börjat vara med mindre och mindre nuförtiden Vi vet inte vad det har tagit åt honom. Vad mer kan man göra i den här skogen än leka och tävla? Vi tror att han inte vill vara med för att han alltid kommer tvåa och trea i alla lekar och tävlingar. Vet du vad som tagit åt honom?
Jag visste inte säkert men jag hade mina föraningar. Jag såg bilderna i barken framför mig och tänkte på Järv när jag svarade.
- Nej jag har ingen aning. Han kanske är sjuk?, ljög jag.
- Nej det är han inte, sa Björn, igår var han här och då sa han at han skulle komma hit idag. Så sjuk är han inte, nejdå, inte sjuk inte.
Jag förstod honom. Att han inte ville vara med och leka alltså. Jag hade själv börjat tröttna på det. Jag ville också prova något nytt.
- Jag vet en genväg, sa Hjort. Vi behöver bara följa den här stigen så kommer vi fram till en glänta inte långt från erat hus.
- Bra. Det är precis vad jag behöver, sa jag.
Jag längtade hem. Efter Mamma och Pappa och deras nybakta bröd.
Stigen slingrade sig fram genom skogen som en löparbana och plötsligt ropade Ekorre.
- Klara, färdiga, GÅ!!!
Han satte av i ilfart längs stigen och vi andra var inte sena i att följa efter. Jag tänkte att nu, just idag var det min tur att stå som segrare på mållinjen så jag tog i för allt vad min kropp orkade. Vi sköt som fyra pilar genom skogen. Hjort och jag knappade in meter för meter på Ekorre och Björn var inte långt efter han heller. Vinden susade i våra öron och farten ökade successivt. Här gick stigen farligt nära en brant och det kom sig inte bättre än att jag trampade snett just i den här kurvan och flög av stigen och utför branten. Jag rullade några meter på gräsbranten innan jag slutligen störtade genom ett snår av törnbuskar och utför ett mindre stup. Luften kändes varm mot min kropp. Suset i mina öron var bedövande och nedslaget tog luften ur mig helt, hållet, och totalt. Målet på min luftfärd blev ett stort snårigt buskage och jag hade tur för det dämpade mitt fall avsevärt.Hade jag landat i exempelvis ett träd hade jag med all säkerhet dött. Men jag var långt från död. Även om det kändes som jag var det. Jag måste ha svimmat av ett tag. Jag satte mig försiktigt upp i det snåriga buskaget. Mitt huvud gjorde ont och det blödde från pannan. Förmodligen från törnbuskarna däruppe. Jag tittade upp. Jag måste ha fallit säkert åtta-tio meter även om jag inte var säker på hur mycket det var. Jag visste att jag fallit mer än pappa var lång i alla fall. Jag reste mig krampaktigt upp och haltade ut ur buskaget. Jag märkte att mina byxor fått flera stora revor på knäna och tunikan var rispad och hade ett stort hål på bröstet. Jag gick vidare nedåt en liten sänka för jag hade hört ljudet av rinnande vatten. Jag tänkte att jag skulle tvätta mina sår. Nu såg jag klart och tydligt genom snåren en liten tjärn som låg på andra sidan.
Jag pressade mig genom buskaget och vassen som låg på andra sidan och det var där min blick fästes på någonting som jag till denna dag inte har glömt och aldrig kommer glömma. Jag dök ned bakom vassen igen och stack bara upp huvet just så pass mycket att jag kunde se.
Det var vackert. Vackrare än något jag tidigare sett. Hon hade långt ljust lockigt hår som fladdrade i den svala morgonbrisen och på sin unga kropp hade hon en tunn vit klänning. Den såg ut ungefär som mammas klänningar förutom att den här var vit som renaste snö och satt mycket bättre än på mamma. Hon drog upp klänningstyget närmast marken och gick fram till den svarta tjärnens vattenbryn. Där sträckte hon fram sitt ben och doppade foten i vattnet. Solens strålar studsade mot vattenytan och genomstrålade hennes tunna klänning och nu kunde jag se hennes siluett mot den solstänkta vattenytan. Jag stirrade storögt på henne som om jag såg på något jag aldrig tidigare sett. Det här måste vara en av älvorna som pappa har berättat historier om. Hur dom vackraste varelserna som existerade fångade in män och hur deras skönhet förtrollade dom. Hon tog ett steg tillbaka från vattnet och vände sig mot solen. Där tog hon tag i klänningens axelband och förvisade det tunna plagget till marken med en enkel handrörelse. Där stod hon nu, naken, invävd som i en vacker tavla av solljuset.
- Jag skulle akta mig för det där om jag var du, hörde jag en röst säga.
Jag svängde runt med hjärtat i halsgropen och fann till min förvåning mina tre kamrater stående framför mig.
- Hysch!!! Väste jag snabbt.
- Vaddå? Det är ju bara en människa. Har du aldrig sett en sån förut, sa Ekorre.
Jag tittade ut ur vassen igen och på henne. Hon stod nu med vatten upp till låren och brisen gjorde att hon fick gåshud över hela kroppen. Visst hade jag sett människor förut, till och med nakna sådana också men det var ju mamma och pappa det. Visst var mamma vacker men inte på ett sånt här sätt. Det här måste vara nåt annat för när jag tittade på henne började mitt hjärta dunka och min kropp kändes varm och kall samtidigt.
- Kom igen Korp. Vi går tillbaka och leker i stället.
Orden kom ur Hjorts mun men dom nådde aldrig mina öron. Dom kanske gjorde det men jag hörde dom i alla fall inte. Mina blickar riktades bara på henne.
- Korp. Kom igen. Vi går nu, ska du med?
- Har ni nån gång sett nåt liknande? Nåt så vackert? Va? Har ni det? Ekorre? Har ni det va?
Jag var som i trans. Hennes ansikte var så ungt och såg så skört ut. Som om hon skulle falla sönder om jag rörde vid henne. Jag vet inte hur länge jag stod så och bara matades med hennes skönhet innan jag kom på att jag inte var ensam.
Jag vände mig om men mina vänner stod inte längre framför mig. Dom hade alla flyttat sig upp på kullens krön. Där uppe stod tre gestalter. Det var en Hjort, en Ekorre och en Björn.
- Hallå, var ska ni?, frågade jag ut i luften även om dom inte hörde mig.
Ekorren vände sig om och försvann bakom kullen i det smaragdgröna gräset. Hjorten stampade i marken med sin vänstra klöv. Även den vände sig sakta om och vandrade nedåt kullens baksida. Kvar stod endast siluetten av en stor brun Björn. Solen gick upp bakom honom och förvandlade hans stora kropp till en svart siluett mot den ljusa himlen.
- Björn? Inte du med?, bad jag tyst.
Han höjde sitt huvud som ett farväl och höjde sin röst i ett sorgmättat vrål som genljöd skogens alla vrår. Han gav mig en sista blick och vände sen även han huvet och gick sin väg och lämnade mig ensam. Jag var verkligen ensam för älvan hade försvunnit även hon.
Hon var borta men bilden av henne i mitt huvud fanns kvar. Jag blev plötsligt rädd att den skulle försvinna och nu visste jag vad det var jag måste göra.
Mejseln kändes ovan i min hand. Det monotana klingande ljudet genljöd skogen när min hammare slog mot verktyget av stål i min hand. Gräset runt mig fylldes med träflisor och spån och sakta tog bilden i barken form. Jag hade ju inte Järvs talang men jag tror jag fick till det ganska bra i alla fall.
När jag var klar tänkte jag att det nog var dags att gå hem till mina vid denna tidpunkt mycket oroliga föräldrar. Härifrån hittade jag nog hem. Det var i alla fall i den del av skogen jag och Järv brukade leka ensamma så det kunde inte vara långt hem. Jag valde en av stigarna jag tyckte mig känna igen och satte av hemåt.
På väg ut från gläntan uppfattade jag en rörelse i ögonvrån. Jag stannade till och vände mig om för att se vad det var och där i skogsbrynet på andra sidan gräsplätten stod en mörk gestalt. Det var Järv. Jag gömde verktygen jag höll i mina händer bakom ryggen. Jag tänkte att han kanske skulle bli vred när han märkte vad jag gjort. Men han sa inget. Han kom mig heller inte till mötes. Han bara stod där och såg på mig med sina annars så glada ögon men som nu var sorgsna. I den blick vi utbytte sades mer än vi nånsin sagt till varandra. Ett stillsamt farväl som jag aldrig ska glömma. Han höjde sin tass och jag min hand i en sista hälsning på den vän som jag aldrig skulle glömma. Sen vände han bort blicken och försvann in bland snåren. Allt gick så fort. Ett andetag och han var borta.
När jag kom hem stod solen redan högt på himlen. Jag välkomnades av mina föräldrar men öppna armar och många kyssar och kramar. Jag förstod nu att det var här jag ville vara och hörde hemma.
- Min pojke, var har du varit? Jag och pappa har varit så oroliga. Vi trodde nåt hade hänt när du inte kom hem. Var har du varit?
Jag såg upp på min pappa som stod bakom mamma.
- Pappa?
- Ja min pojke?
- Jag är redo att åka med dig in till stan nu. Jag är ledsen att jag sagt nej så många gånger förut men det ska bli ändring på det från och med nu.
- Det är jag glad att höra. Vi är båda glada att höra det. Men du måste berätta var du har varit namnet. Och snälla ljug inte för oss nu.
- Nej pappa. Inga fler lögner. Det var bara en sak jag behövde göra innan jag kunde komma hem. Jag visste bara inte om det själv.
Mina föräldrar vände sig mot varandra och utbytte en lång blick. Sen brast vi alla tre ut i skratt och en jättekram delades ut till var och en av oss.
- Du får som du vill min pojke, sa pappa och rufsade till min kalufs på huvet.
Jag vet att jag aldrig kommer att glömma bort mina år där i skogen. Mina lekar och tävlingar tillsammans med dom som var mina bästa vänner. Jag tänker ofta på dom, om dom fortfarande tävlar tillsammans eller om dom fann sina platser i livet dom med. Björn, Hjort och Ekorre.
Järv vet jag kommer klara sig bra och det spelar nog ingen roll vad han skulle ta sig för att göra. Han skulle alltid klara av det bra. Jag höll mitt löfte till honom och berättade aldrig för någon av de andra om hans hemlighet. Vem vet, han kanske berättade för dom andra någon gång till slut ändå.
Och vad det gäller älvan jag såg i skogen så såg jag henne aldrig igen, men jag vet att bilden av henne som jag karvade i barken där i Järvs glänta alltid kommer finnas kvar även om jag någon gång glömmer bort vad som hände den där gången då jag förstod var det var jag egentligen hörde hemma.

Skriven av: Tobias Engdahl