Biten av ett minne

Spegeln föll ur pojkens hand. Blanka glasbitar föll hårt mot den kalla marken och glassplitter studsade, spreds. Ett öronskärande ljud ströks efter väggarna. Överallt trängdes folk, skrikande barn som hängde över sina familjer. Mödrar som tyst snyftade och kramade om sina barn samt gav dem gåvor som minnen för att slippa glömma. Alla var samlade runt järnbesten. Ett ånglok med ett tjugotal vagnar som skulle transportera hundratals barn ut ur landet.
Pojken höll hårt om sin mor i hopp om att aldrig släppa taget. Han borrade ner sin sköra kind i hennes hår, skrikandes gråtande av förtvivlan. Hon satt hukad för att kunna krama om honom bland alla människor.
Plötsligt hördes ett visselljud från konduktören och en tystnad spreds över perrongen. Det var nu hela landet skulle tystas och varken glädje eller sorg skulle spridas bland folket. Tiden var knapp men kändes som en evighet bara för att man skulle plågas av förtvivlan mer och mer.
Pojkens mor tog tag i hans axlar och tryckte försiktig fram honom. Kvinnan hade svårt att se, för det mesta var suddigt. Det var som att försöka se under vattenytan lika så för sonen. Pojken hade en pappersskyllt som hängde runt halsen med ett tunt rep och vilad på hans mage. Var och en av barnen var märkta med en skyllt var. Den hängde snett och försiktigt rättade hon till pojkens skyllt. En andra gång hördes det visslande ljudet och familjer stod alldeles tyst i väntan på den ändlösa sorgen.
Änkan föste pojken mot en av tågets alla dörrar. Hon ville vara säker på att han fick en säker plats ombord på tåget men tyvärr fanns det större familjer som trängdes för att var och en av de mindre medlemmarna skulle få plats. Det var trångt och man stod inte direkt med båda fötterna på marken och en kall vindpust sveptes runt varenda vrå och skrymsle. Nu började folkgruppen röra sig sakta tillsammans och konduktören samt flera ordningsvakter försökte få ordning på relativ kö, pojken var en utav de sista barnen som skulle få gå på. Han höll ett hårt tag om sin mors två fingrar. Det var stunden då han skulle få ha sin sista kontakt med henne och sista stunden för någon att ha kontakt med henne.
Luften var tung men ingen lång väntan krävdes innan folket skulle rensas från tågperrongen. Det enda man kunde höra var lokets ångmaskin, den lät precis som hjärtslag men högre och intensivt. En vit ånga vällde upp ur lokets skorsten och tynade bort i luften.
Kön började sakta bli mindre och folkhopen av vuxna stod tysta medan de viftade sina händer smått mot tåget och försökte skugga sorgen med ett leende som ett sista adjö. Tårar strök människornas sköra kinder. Det var då dags för pojken att lämna sin mor och hon bad konduktören om en sista minut. Han fann empati eftersom han själv behövt lämna sina egna i stunden.
Lätt kysste hon pojken på pannan och räckte fram, under en vit duk, en bit av ett smutsigt handtag. Samma handtag som suttit runt om spegeln som fallit ur pojkens hand. Efter att hon snurrat in biten i den vita duken igen, placerade hon den i pojkens handflata. Försiktigt knöt hon hans hand för att visa att han skulle behålla den. Ännu en gång kysste hon honom fast på handen. Sakta ställde hon sig upp och föste fram honom mot ingången. Vakterna följde honom föraktfullt med blicken och han möttes med ett svagt leende från den store mannen som höll upp dörren. Han fick ta två stora kliv och där stod han i den långa och smala korridoren fullt med andra barn, knuffandes och klängandes för att kunna nå ett fönster och se ut över perrongen.
De sista hade tagit sig på tåget och man hörde dörr för dörr stängas med hårda smällar. Sist klev den stora mannen in och drog dörren efter sig. Han började gå genom korridorer och kikade in i vartenda bås. Han hade gått igenom varje vagn och var nu nästan längst fram. Sista bås skulle han nu passera och där satt han. Helt ensam och tyst satt pojken medan han granskade sitt minne som var inslagen i den vita duken han fick från sin mor. Konduktören saktade ner men stannade inte för att titta längre utan han vände blicken framåt igen. En sista dörr öppnades och han klev in i förarbåset där han nu började dra i spakar. Tåget gav sig ifrån sig ett tjut och började rulla sakta framåt, farten ökade och ljudet som lika som hjärtslag började gå snabbare och snabbare.
Underjord, genom landet och de landskap som fanns kvar skulle tåget nu slingra sig igenom och tillslut nå säkerhet.
Nu började delar av perrongen stängas av och vakterna började leda folket från stationen som helt skulle läggas ner. Folket hade nu samlats ute på öppna gatan och ett svagt ljud hördes inte långt ifrån. Det lät som motorer och ljudet började växa ju närmare det rörde sig. Plötsligt kunde man se ett flertal bombplan segla över deras huvuden och panik spreds bland folkmassan och alla började söka skydd upp mot väggarna. Ett långt och skrikande ljud utlöstes från planen som plötsligt öppnade luckor och från dem singlade massiva bomber ner. Folket greps av panik och skrik från varenda håll hördes.
”Ena sekunden bestod landet av sorgen och nästa fanns inget kvar.”
De unga passagerarna på tåget hade inte slagits av tanken att allt som fanns kvar var tanken på folket, gatorna, affärerna och det som en gång varit ett land.
Pojken som satt där med sina egna tankar och det enda han hade kvar, ett ynka minne. Knuten hand om biten av handtaget som en gång suttit runt en spegel vars hans familj speglat sig i en gång i tiden.

Författare:

Publicerat

Dela: