Blå ängel

Blå ängel

Hur känns det egentligen att dö? Är det som när man dör i sina drömmar? Eller är det bara smärta man känner när man lämnar denna världen?.
Det var detta Johannes undrade över. Och ingen kunde han fråga. Han kände sig ensam. Just nu var han nog den ensammaste i hela världen, tänkte han.
Burken med piller låg gömd under madrassen. Flera gånger hade han haft den framme. Varje gång hade han lagt tillbaka den, omsorgsfullt, på sin plats där han alltid visste att den fanns.
Johannes såg på klockan då han insåg att det var bara var en timme tills det han skulle möta skolans kurator. Motvilligt fick han lämna sin säng och sina tankar om döden. Han drog snabbt på sig sina jeans och en tröja, tog en macka i handen och for ut genom dörren utan att säga god morgon till sin mamma, bara ett kort hejdå.
Modern som just dukat fram till frukost hann inte ens öppna munnen förrän dörren slängdes igen. Hon tittade på den orörda tallriken med varm gröt som stod på bordet. En lätt suck kunde anas innan hon vände sig om för att vinka till sin son genom fönstret. Hon såg honom fara iväg på sin cykel; men han såg inte henne.
Under två års tid, med jämna mellanrum, hade Johannes haft dessa 'personutvecklande' samtal som enligt skolans rektor skulle hjälpa honom att bli mer 'harmonisk i sig själv'. Själv tyckte Johannes inte att det var något fel med hans harmoni. Han ansåg sig snarare vara en nödvändig motvikt åt de andra elevernas rastlöshet, och att det istället borde vara de som skulle försöka finna lite balans i tillvaron. Detta hade han emellertid aldrig sagt högt, bara tänkt. Det låg inte i hans natur att protestera, särskilt inte mot rektorn som med sin välansade mustasch och sina noggrant strukna skjortor förmodligen var en person som inte ville veta av några protester. Så Johannes gjorde som de sa. Två gånger i veckan träffade han kuratorn och aldrig hade han missat ett enda av deras möten.
Då Johannes klev in i rummet satt kuratorn bortvänd och tittade ut genom fönstret. Hon hade inte hört Johannes komma och var fortfande kvar i sitt dagdrömmeri. Det blåaktiga ljuset som strömmade in genom fönstret gav kvinnan ett helt nytt utseende. Hennes ansiktsdrag blev skarpa och tydliga. Förr hade Johannes bara sett en kurator, nu såg han en vacker ung kvinna. Han kunde inte låta bli att stirra. Han var förundrad över denna förvandling. Hon var inte längre en främling, en av de obetydliga. Hon kunde förstå och lyssna och berätta saker som han ville veta. Kvinnan var som han själv. En ängel. En blå ängel.
Johannes sköt till dörren med en häftig rörelse och ljudet fick den blå ängeln att vakna upp ur sitt drömmeri med ett skutt. Hon vände sig om med ett vänligt men väl inlärt leende och tog på sig glasögonen som tidigare dinglat ledigt i hennes hand. Nu såg hon ut som vanligt igen. Fast nu visste Johannes vem hon var. Hon var en blå ängel. Och för första gången kände han att han hade lust att prata med henne. Om allt.
Kuratorn hälsade honom välkommen och bad om ursäkt för att hon drömt sig bort.
- Det gör jag ofta så det gör ingenting, svarade Johannes förstående. Av hans tonfall kunde kuratorn redan ana en ny attityd. Och i hans ögon såg hon en livlig rörelse som aldrig tidigare funnits där. Hon förstod direkt att han idag kände för att kommunicera så därför inledde hon samtalet på ett lite annorlunda sätt den här gången. Vanligtvis ställde hon alltid en fråga som 'hur har du det idag?' men detta visste hon nu redan utan att behöva fråga. Det lite retliga och lekfulla uttrycket i hans ögon talade om det.
Till Johannes förvåning reste hon sig upp ur stolen och gick bort till fönstret där han tidigare hade sett den blå ängeln. Nu var hon där igen. Men inte som då. För nu var han med i drömmen. Den blå ängeln hade inneslutit honom. Och tillsammans var de isolerade från omvärlden.
Samtalet hade varat längre än vanligt, mycket längre. De hade pratat om allt och alla och Johannes fick frågat om allt det han undrat över så mycket. Oftast hade han fått svar men ibland hade det räckt det med en blick eller en gest eller till och med tystnad för att han skulle känna att han fått veta det han ville.
Samma kväll, hemma i sin säng, befann sig Johannes fortfarande i drömmen. Det var en dröm, men en dröm som låtit honom se allt klart och tydligt. Han behövde inte längre känna rädsla. Det hade den blå ängeln visat.
- Fråga mig det du vill! hade hon sagt. Det hade han gjort. Och han hade sett ett svar. Ett svar som drev bort allt tvivel och all hans rädsla.
Johannes låg i sin säng och den blå ängeln var hos honom. Hon följde med honom. Och han följde med henne.

Skriven av: Joakim