Publicerat
Kategori: Novell

Blåmannen och tekniken eller den smarte dåren

Det föddes en gång en liten pojke som inte riktigt var som alla andra småpojkar.
Var han föddes, vet jag inte. Inte när heller. Han växte upp och blev en man, längre än dom flesta män.
Tyngre och bredare också men det gjorde inget, inte då. Hans storlek skrämde och han blev ensam.

När han i vuxen ålder kände sig för ensam, då åkte han buss till Slussens tunnelbanestation och vandrade runt, runt, runt i cirkel bland alla människorna, som alla var på väg någon annanstans. Vem av dom hade väl tid för en dåre som bara gick runt i cirkel. Ingen.

Om solen sken för starkt tog han på sig sina knallrosa glasögon med hjärtformade glas som han fått av någon. Kanske en lillasyster, vem vet.
Det hände att han ibland fick syn på någon liten tant som han gärna ville prata med.
Han brukade ta sats och sikta rakt på tanten, men sprang inte hon undan, så gjorde han det.
Tanten blev rädd för denne bjässe och han, han blev feg, blyg och mumlande. En bjässe med knallrosa solglasögon på kollisionskurs skrämmer dom flesta små tanter.

Han ville vara som alla andra men förstod ändå när han vandrade sina cirklar, att han var annorlunda.
Han började prata med träden, husen och bilarna, sånt som inte sprang undan, sånt som inte kunde skrämmas av hans utseende.

Tunnelbanan var i och för sig ett bra ställe för honom. Ingen brydde sig om honom så länge han bara mumlade tyst för sig själv i sina cirkelvandringar.
Inte klappa stolpar, som han gjorde i tonåren. Inte skrämma tanter eller barn. Han kunde låtsas vara sjuk, människorna blev så snälla då, och det fanns alltid någon som hjälpte honom till närmaste bänk. Ända tills han blev igenkänd, då var allt som vanligt igen, ensamt.
Han försökte bli osynlig, smälta in i mängden, märktes ändå.

Hittade en penna, fick ett skrivblock av leksaksbutiken vid Skanstull.
Han skapade ord, skrev ner hela sitt liv, osammanhängande med tecken som bara han kunde läsa. Dekorerade husväggar, elskåp, tunnelbanedörrar och informationstavlor med sina nonsensberättelser. Inget blev lämnat kvar, allt försvann, städades bort.
Han skrev, i boken, i tidningar, i dimman, vilsen i livet, ord efter ord utan innehåll.

En liten flicka såg honom och tyckte att han såg ledsen ut så hon gav honom sin lilla röda fina studsboll.
För en stund glömde han bort att skriva. Han kunde stå stilla i timmar och studsa bollen, han missade aldrig, kastade upp den i luften och fångade, alltid, alltid.
Men han stod stilla, gick inte i cirkel längre, skrämde inga tanter. Han stod stilla.

När han tröttnat på bollen skrev han igen, Skrev för sig själv, det som ingen annan kunde läsa. Hans livsklotter.

En dag tog blocket slut. Han började riva papper, först bara tidningskanterna, marginalerna, sedan mer och mer, kunde inte sluta. Remsorna blev med tiden perfekta, jämnbreda, alla lika, låg som drivor av gråvitt trassel runt hans fötter.
Korsdraget efter ett förbipasserande tåg svepte med sig hälften, draperade trasslet runt plattformens pelare likt påbörjade fågelbon.
Han såg. Byggde fler, rev mer, runt pelare, runt papperskorgar. Rev mer, ovanpå papperskorgar, runt bänkar, på bänkar, byggde bon för sig och sina fåglar som bara han såg.

Människorna runt om klagade. – Tänk va, vilket jävla samhälle, släppa ut såna där. Tänk om någon slänger en tändsticka i högen han står i.

Jodå, någon gav honom en ask solstickan, prima tändstickor.
Plats på sjukhus…. Nä, han är för frisk, för sjuk, vi kan tyvärr inte, vi vill inte, det går inte.
Han är för tokig, sa polisen. Inget mentalsjukhus tar emot honom, han är kryssad. Men han har en lägenhet vid Mariatorget.

”Polarna i A-laget” tyckte han var en ”festlig typ” och bjöd honom på en sup.
Det värme gott och rastlösheten var inte så pockande påträngande envis längre. Det inre tvånget avtog.
Han satte sig ner. Han gick inte längre i cirklar, skrämde inga tanter, rev inget tidningspapper, skrev inget livsklotter, bollen hade han tappat. Han bara satt där, berusad och fullständigt absorberad av tändstickorna som flammade upp gång på gång. Hans händer repade mekaniskt eld på sticka efter sticka.
Men han satt stilla. Inne i honom var det också stilla, så stilla som det bara kan vara i en alkoholiserad dåres hjärna, där varje neuron och synaps är fokuserad på lågan som till slut bränner hans händer.

”Polarna” tröttnade snart på den annorlunde dåren och lämnade honom, utan pengar, till hans öde, att stirra in i elden.

När han suttit stilla, stirrandes, så länge att han inte längre var skrämmande för människorna, utan bara ömkansvärd, då fick han nya byxor och ett nytt namn.
”Blåmannen” Hans byxor var blåa, hans händer var blåröda av alla lågor som svett dom.
Han var den blåe mannen, ”Blåmannen”.

Han satt fortfarande stilla, omtöcknad av alkohol men utan sina stickor.
Polisen tog dom han hade och ingen gav honom nya. ”Polarna” hade tappat intresset när hans pension tog slut. Så var det bara, ensamt igen, men han satt stilla, i nya byxor.
Vem vet, det är kanske bättre med en alkoholiserad dåre än med en alkoholiserad pyroman med en dåres förstånd, åtminstonde för omgivningen.

Ja han blev ju utkörd med jämna mellanrum från Tunnelbanan, varje natt så där, men på morgonen var han där igen. När sömmarna i byxorna inte längre förmådde hålla samman tyget, då, då blev han tvångsomhändertagen på tvångsintyg. Hans socialassistent hade blivit medveten om honom och sopade genast golvet, städa måste man. Städat blev det.
Och så försvann ”Blåmannen” och föll i glömska.

Tills för fyra veckor sedan.
Jag såg honom igen, på tunnelbanan, vid Slussen. I blå byxor. Han går fortfarande runt i cirklar, pratar fortfarande för sig själv, högt och tydligt. Siktar rakt på gamla tanter och viker undan i sista sekund.
Men det är något som är annorlunda. Efter fem år är det något som är annorlunda. Den annorlunde dåren inte skiljer sig från mängden, avviker inte längre. Inte så att det stör i alla fall. Jag har sett många som beter sig som han.

Han har skaffat sig en handsfree. Jag önskar bara att någon, någonstans ger honom en telefon också.
Då skulle ingen veta, bara vi och ”Blåmannen”

Skriven av: Anki

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren