Blåmärke

Lina satt på bryggan och doppade sina solbrända fötter i det sommarsvala vattnet. Det energiska plaskandet skulle ha varit det enda ljudet som bröt den lantliga tystnaden, om det inte vore för brandsirenerna. Deras hotfulla, falska toner spreds sig likt ett eko i sommarnatten och fick henne att rysa. Hon hatade brandsirener. När hon slöt sina ögon såg hon bilder målas upp i hennes inre. Bilder av gråtande mödrar som bar på sina skrikande spädbarn undan brinnande, rökfyllda hus, snurrade runt i huvudet på henne medan hon sakta reste sig och gick upp för den slingriga, mörka skogsvägen som ledde till sommarstugan.
När Lina lämnat tankarna bakom sig och återvänt till verkligheten märkte hon att skriken inte enbart fanns i hennes huvud.
Men det kom inte från något spädbarn den här gången, utan från hennes egen mamma. Hon kände igen den förtvivlade blandningen mellan gråt och ilska som hon lärt känna för så länge sedan. Skriken blev starkare när ytterdörren slängdes upp och hennes far kom utstormandes ut stugan.
Hon skyndade sig in och fann sin moder sittandes i en utsliten läderfåtölj, rödögd av gråt. Blåmärkena på armarna och den spruckna läppen vittnade om det som hade hänt. Mamman öpppnade munnen för att säga något, men Lina vände snabbt blicken och skyndade sig ut. Hon orkade helt enkelt inte höra sin mamma säga de orden som hon hade hört så många gånger förut. 'Lina, du vet att din far har problem. Du måste förlåta...' Men inte den här gången. Aldrig mer. Tårarna rullade ner för hennes kinder, men hon grät inte. Därför blev hennes inre tyngre och tyngre för varje tår.
Innan vattnet slukade henne och drog ner henne i djupet kom självbefarelsedriften. Vattnet var inte lika romantiskt avgrundsvart som det hade sett ut tidigare. Inte ens ett drunknade kunde lindra smärtan. Allting flyter ju upp till ytan, men då oftast försent..
Innan hon hann tänka stod hon på bron, ett enda steg ifrån kanten. Hon såg ner mot vattnet som i månskenet glittrade så vackert och förföriskt. Världen omkring henne blev plötsligt diffus och gungande. Isblocken höjde sig på båda sidor om den hala vintervägen. Hon greppade tag i ett isblock och fastnade där med handen när även hennes hjärta stelnade. 'Jag fryser så...värme...behöver värme...'
Den svarta tomheten lystes upp av ett varmt, rött sken. Värme! Den ljuvliga värmen! Nästan brännande hett, men därför även så fascinerande! Tankarna hann plötsligt ikapp henne och brände hål på samvetet. Hon försökte kommer ifrån det totala värmeslaget. Innan hon tog det sista steget och föll handlöst ner mot vattnet, hann hon höra någon inte långt därifrån skrika: 'Hon sprang mot sjön!' följt av de för henne så välkända sirenerna...

Men denna gång skulle de inte kunna få fast henne...för att den här gången var vattnet tillräckligt svart..

Skriven av: Ylvah Eriksson