Blickar av is

Sara kisar och försöker värja sig med handen mot ljuset som är så starkt att det gör ont i ögonen. Bakom svajande skira gardiner skymtar Anette som tittar rakt på henne med tom, uttryckslös blick. Kalla kårar kryper längs med ryggen och får nackhåret att resa sig. Anette rör sig emot henne. Instinkten säger åt Sara att fly men fötterna är som fastnaglade i parketten och hon kan bara förtvivlat se på hur Anette kommer närmare och närmare. Blodådrorna syns som ett finmaskigt nät under den genomskinliga huden och de kloliknande händerna vilar på armstödet till permobilen som ljudlöst rör sig över golvet. Det ser nästan ut som om hon svävar. Nu är Anette helt nära, så nära att Saras huvud tvingas bakåt och hon känner den illaluktande andedräkten mot kinden. Hon drar efter andan och tar sats till ett skrik men det enda som kommer ut är panikfylld tystnad. Plötsligt blir allt svart, golvet försvinner under henne och hon faller handlöst ut i ingenting. Sara vaknar med ett ryck och hjärtat bultar vilt i bröstet. Hon är helt genomsvettig och vet först inte var hon är, men så känner hon igen de inramade planscherna på väggarna och känner det välbekanta, sträva sofftyget under fingrarna. Det var bara en dröm. Insikten om tid och rum gör sig sakta påmind och Sara blir iskall. “Fan, fan, fan”, ögonen söker febrilt och händerna trevar efter mobilen som hon till slut hittar i springan bredvid sig i soffan. Displayen lyser för en kort stund upp det mörka rummet. Den är tom. Hon lutar sig tillbaka med en suck av lättnad. Det har inte kommit än. Minnet av drömmen dröjer sig kvar som små fragment i kropp och medvetande och lämnar ett stråk av obehag efter sig. Det är måndagen den 7 februari och klockan är 23.02. På teven rullar eftertexterna till filmen hon aldrig hann se klart och John ligger utsträckt i soffan och sover med huvudet i hennes knä. Tyngden har fått hennes ben att somna. Försiktigt, för att inte väcka honom, sträcker hon ut benen framför sig. Det kittlar och sticker i dem i takt med att de vaknar till liv igen och hon noterar att John har dreglat lite på hennes mjukisbyxor. Sara tycker att den långa väntan är något av det värsta. Att inte veta. Från klockan sex på kvällen och framåt ska hon vara beredd på att när som helst rycka ut. Det är i alla fall ett välbetalt jobb med minimal arbetsinsats och Sara behöver både pengarna och arbetslivserfarenheten. De kan ju inte bara leva på Johns lön. Till hösten hoppas hon komma in på förskollärarutbildningen på Malmö Universitet, då blir allt annorlunda. Hon tittar ner på Johns sovande gestalt, det finns ingenting hon hellre skulle vilja göra än att lägga sig ner bredvid honom och somna med näsan i hans fjuniga nacke. Sara motstår impulsen, gäspar stort och bestämmer sig för att gå och hämta lite mer glass. Då surrar plötsligt mobilen till. Bara ett enda ord står i messet. Kom. Ingenting mer. Pulsen ökar och sömnigheten är som bortblåst. Äntligen. Hon knappar snabbt in ett svar. Ok. Sara stryker John över den skäggstubbiga kinden och lyfter försiktigt på hans huvud så att hon kan ta sig upp ur soffan. Han gnyr lite och rör sig i sömnen men kommer lika snabbt till ro igen. ”Jag sticker till jobbet nu”, viskar hon och pussar honom på pannan innan hon drar på sig ytterkläderna och ger sig iväg. Klockan är 23.24 och Sara har tjugo minuter på sig. Den kalla vinden griper tag i henne så fort hon kommer utanför porten. Gatlamporna svajar olycksbådande och hon drar ner mössan över öronen så långt det bara går innan hon hoppar på cykeln och trampar iväg i mörkret. Sara tycker lite synd om sig själv där hon tar sig fram på de tomma gatorna och ser hur det lyser varmt och inbjudande i alla fönster. De varnade för orkanstyrka på nyheterna tidigare ikväll och det var sannerligen ingen överdrift. Sara står på tramporna och använder hela sin tyngd, ändå är det tungt att få cykeln att röra sig framåt. Hon håller huvudet nedböjt mot vinden men ögonen tåras ändå så mycket att sikten skymmer emellanåt. En ensam plastpåse dansar ryckigt fram och tillbaka över cykelbanan, hjälplös inför naturens krafter. Ansträngningen gör att varje andetag bränner i bröstet men hon ignorerar det och fortsätter envist vidare. Till slut är hon äntligen framme och parkerar flämtande cykeln längs med husväggen. Cykelturen tog exakt sexton minuter. Hon fiskar upp en nyckelknippa ur jackfickan, låser upp och skyndar lättad in i trapphuset. Tar hissen ner till parkeringshuset och går längs långa, tomma korridorer med blinkande lysrör som aldrig tycks bli lagade. Sara tittar bestämt rakt framför sig, minsta ljud får henne att hoppa till, och skyndar på stegen utan att se sig om en enda gång. I änden av korridoren går hon in i ännu en hiss och följer med blicken hur våning efter våning passerar förbi. Till slut stannar den. Sara ser den vita dörren så fort hissen öppnas och i två kliv är hon framme. Hon knackar tre gånger och håller andan medan hon lyssnar spänt med örat tätt intill dörrspringan. Nyckelknippan håller hon så hårt att den skär in i handflatan. ”Ja”, hörs det svagt där inifrån och Sara låser upp. Rummet hon kommer in i är stort och öppet. Inredningen är sparsmakad men stilren med detaljer i svart och vitt. Anette sitter mitt i rummet och ger Sara ett hastigt ögonkast. Permobilen ger ifrån sig ett diskret surrande ljud när Sara stänger dörren bakom sig så tyst hon kan. ”Hej”, säger Anette. ”Hej”, säger Sara. Sedan hon började sin provanställning för några veckor sedan har hon fått lära sig att småprat inte är något man gör här. Anette tittar ner och börjar knappa på sin mobil. Sara betraktar henne medan hon tar av sig ytterkläderna. Huvudet är lite för stort för halsen som ser ut att kunna gå av i vilken sekund som helst och den bleka huden spänner stramt över de markerade kindbenen. Det mörka håret når nästan ända ner till midjan och ser sprött och livlöst ut där det hänger över axlarna. I samma sekund som Anette ser upp från mobilen tittar Sara genast bort och rättar generat till sin blonda hårtofs. Det är en märklig stämning i lägenheten, kall och nästan lite kuslig och Sara blir illa till mods. Anette kör ut till köket, stannar och tittar på resterna från dagen som gått. Utan ett ord börjar Sara plocka undan. Anette följer varje rörelse hon gör, ändå är det som om hon inte riktigt är närvarande. Hon kliar sig i örat med lillfingret, gäspar stort och avslöjar två rader av gula, missfärgade tänder. Sara försöker arbeta ljudlöst och effektivt, men varenda tallrik hon diskar och ställer in i skåpet slamrar som ett åskoväder i den tysta lägenheten där det annars bara är fläktens monotona brus som hörs. ”Så”, säger Anette när köket är rent igen och börjar köra mot den lilla korridoren som leder till sovrummet. Sara skyndar i förväg. Hon öppnar dörren, tänder den stora kristallkronan och står sedan och väntar vid ingången tills Anette har kört in. Mitt i rummet tronar en överdådig himmelssäng med inslag av svart, vitt och guld. Tunga, lila gardiner täcker till hälften det stora fönstret som går från golv till tak med utsikt över Malmös blinkande stadsljus långt därnere. Permobilen parkeras och stängs av. ”Så.” Sara börjar jobba. Det är en väl inövad koreografi som hon nu kan nästan utantill. Hon är fysiskt så nära som det bara går, ändå är avståndet mellan dem oändligt. Anette tittar ut i ingenstans, till synes försjunken i andra tankar. Hennes svarta tröja är pudrad av hudavlagringar och en svag, sur lukt stiger från hennes kropp. Sara håller andan medan hon bär över henne till sängen. Anette är spröd som en fågelunge och ligger som ett litet barn i hennes armar. Skulle Sara tappa henne hade nog vartenda ben i hennes kropp gått sönder. Alla kläder utom tröjan tas av. Sara kan bara ana konturerna av den deformerade kroppen under det tunna tyget. Ur ett skåp tar hon fram en vit bäckenskål av plast och lyfter upp Anettes ben för att lägga rumpan på plats i skålen. Det tar några försök innan det blir rätt och Sara ser hur fårorna i Anettes ansikte djupnar. Medan hon uträttar sina behov går Sara lättad ut till badrummet alldeles intill och väntar. När klartecknet kommer efter några minuter tar hon med sig en våtservett och går in igen. Anette torkar sig och Sara tar hand om den fyllda bäckenskålen. Kanten på Anettes tröja har blivit lite våt av urin. Sara lägger Anette på sidan, lyfter upp huvudet och placerar kudden under hennes kind. Hon drar, puffar till och sträcker ut kudden. Ser till att det inte finns några skrynklor på tröjan som kan skava Anette under natten. Benkudden läggs på plats mellan hennes knän och Sara ställer sig tyst bredvid sängen i väntan på nästa instruktion. ”Mobilen.” Just det. Sara höll helt på att glömma. Hon hämtar mobilen, sätter den i Anettes hand och kopplar i laddaren. ”Så, hejdå.” ”Hejdå.” På sin väg ut kopplar Sara även permobilen till sin laddare innan hon släcker kristallkronan och stänger till dörren. Hon tar upp sin mobil, kvällsrutinerna blev klara på under en timme. I köket tvättar hon händerna grundligt men kan ändå fortfarande känna lukten av Anette på fingrarna. Hon släcker alla lampor och när hon står i hallen för att ta på sig sina skor ser hon genom fönstret hur fullmånen lyser och hör mullrandet från vinden som fortfarande viner. Sara tycker nästan att hon kan känna hur det höga huset svajar fram och tillbaka men tvingar sig snabbt att sluta tänka på det. Hon ser sig om en sista gång innan hon går ut samma väg som hon kom och cyklar hemåt det fortaste hon bara kan. När hon en stund senare kryper ner bredvid John i sängen kan hon äntligen andas ut, ändå får hon vrida och vända på sig många gånger innan hon till slut kommer till ro och lyckas somna. Två timmar senare rycks Sara våldsamt upp ur sin drömlösa sömn. Hon förstår först inte vad som väckt henne men så blir hon medveten om mobilens ilskna surrande på nattduksbordet. Hon famlar efter den i mörkret och får blinka flera gånger innan hon kan se ordentligt. Anette, står det på displayen. Sara gnider sig förvirrat i ansiktet. Plötsligt slutar det surra och ett sms lyser mot henne i mörkret. Kom. Vad är det som händer? Ok. Klockan är 03.12 och Sara masar sig ur sängen, ramlar över en stol och drar på sig sina kläder krälandes på golvet. John vaknar till av tumultet och mumlar sömndrucket, ”Vad håller du på med?”, innan han somnar om igen. Fortfarande lite omtöcknad och med rufs i håret beger hon sig ut i blåsten igen. Återigen kämpar sig Sara fram på de tomma cykelvägarna, återigen ser hon plastpåsen som fortfarande dansar sin evighetsdans och återigen tar hon sig via parkeringshus och hissar upp till Anette. Med andan i halsen knackar hon på sovrumsdörren. ”Ja”, hörs det som en viskning därinifrån. Sara går in och anstränger sig till det yttersta för att andas normalt. Allt ser ut precis som när hon lämnade det. Hon går fram till sängen. ”Kudden”, säger Anette och instruerar med korta direktiv hur Sara ska dra och rätta till för att det ska bli bra. Anette jämrar sig lite. ”Hämta en värktablett i skåpet längst upp till höger i köket.” Sara kommer tillbaka med tabletten och ett glas vatten med sugrör. Anette sluter de torra läpparna runt sugröret och sväljer med djupa klunkar ner tabletten. Sara tittar på den lilla kvinnan som ligger i fosterställning i den stora sängen och tycker för ett ögonblick oändligt synd om henne. Utan att tänka sig för lägger hon en hand på Anettes axel och stryker den tröstande. Anette rycker till som om hon hade blivit slagen. Sara drar snabbt tillbaka handen och ser hur Anettes ögon svartnar. Hennes käkmuskler spelar under huden och den hårda blicken borrar sig genom märg och ben. Sara tittar ner i golvet med blossande kinder och öppnar och stänger munnen som en guldfisk. Får inte fram ett ord. Hon lägger tillbaka täcket över Anette och står sedan bävande och väntar. ”Gå.” Sara hör hur rösten vibrerar av återhållet raseri och lämnar hastigt rummet. Går ut i köket och ställer glaset i vasken innan hon flyr ut ur lägenheten. Med bultande hjärta som brusar i öronen cyklar hon hemåt för andra gången den här natten. Även denna gång kan hon inte somna när hon kommer hem utan ligger länge klarvaken och stirrar upp i taket. Klockan 06.00 sjunker hon ner i orolig sömn ända tills väckarklockan ringer tre timmar senare. Sara gnuggar sig i ögonen och känner sig allt annat än utsövd. Bredvid sig i sängen ser hon konturen efter Johns kropp som för längesedan stigit upp och gått till dagens arbetspass på bygglagret. Det är ingen bra dag idag. Hon går upp och gör sig en kopp té, sätter på teven och smyger sedan på bara fötter tillbaka till sängvärmen. Utanför fönstret skiner en blek sol och vinden tycks äntligen ha mojnat. En ilsket röd appsymbol talar om för henne att hon har fått ett nytt mejl under natten. Det kommer från Anette. Efter dagens pass skulle jag behöva ha ett möte med dig. Med en klump av oro i magen besvarar hon mejlet och häller ut resten av teet som helt plötsligt blev totalt smaklöst. Hon gör sig i ordning, cyklar iväg och släpper som vanligt in sig själv i lägenheten. Anette verkar inte vara på särskilt bra humör och de mörka ringarna under ögonen skvallrar om att hon inte heller har sovit så bra i natt. Morgonrutinerna tar längre tid än vanligt. Sara är nervös och fumlig, Anette är sammanbiten. Nu är det snart dags för lyftet som ska sätta Anette i rätt ställning i permobilen. Svetten börjar bryta fram i armhålorna när hon med sammanpressade läppar böjer sig ner, tar tag om Anettes armbåge och lyfter på det där speciella sättet som de visade henne under introduktionsveckan. Hon känner direkt hur armbågen vobblar i hennes hand och ser hur Anette grimaserar med rynkade ögonbryn. ”Ta det nätt”, säger hon skarpt. ”Förlåt.” Sara förbannar sig själv över sin klumpighet. Det här går verkligen inte bra. Efter vad som känns som en evighet sitter byxorna äntligen som Anette vill och håret är borstat så att det ligger rätt och jämnt över axlarna. Sara är helt genomsvettig. Efter att hon serverat Anette en dubbel espresso med en skvätt mjölk i köket, är passet slut. ”Då kan du gå och sätta dig där borta”, säger hon och nickar med huvudet åt en soffgrupp som står i hörnet vid fönstret. Sara går lydigt dit och sätter sig. Anette följer efter, parkerar vid sidan av soffbordet i glas och börjar höja upp permobilen. Hon stannar inte förrän Sara tvingas böja på nacken. Anette kliar sig i örat och tittar ut genom fönstret. Det knyter sig av obehag i Sara och hon gräver in naglarna i det kalla, vita skinntyget. ”Jag genomför betydande förändringar i verksamheten som kommer att påverka ditt nuvarande schema avsevärt. Information kommer via mejl någon gång under de närmaste veckorna.” Hon gör en paus, som för att försäkra sig om att Sara verkligen lyssnar. ”Du kommer allvarligt behöva fundera över din inställning till arbetet hos mig och överväga om du överhuvudtaget ska arbeta kvar.” Sara fixerar sin blick på en svart prick någonstans bakom Anettes huvud. Hon är helt tom på känslor och vet inte riktigt vad hon ska säga. Vad hon förväntas säga. ”Så, det var det. Jag kallar ikväll som vanligt.” Förvirrad lämnar Sara lägenheten. Det är en lättnad att komma ut i friska luften och hon drar begärligt ner syre i lungorna. Vad var det som hände egentligen? På sin väg hem stannar hon till vid kanalen och tittar ut över vattnet och staden. Trots årstiden är Malmö obeskrivligt vackert. Solens strålar blänker och ger löften om en vår någonstans i framtiden. Sara står där och funderar en lång stund, sedan sätter hon sig på cykeln och trampar vidare.

Linn Cardell

Linn Cardell är medlem sedan 2019 Linn Cardell har 1 publicerade verk