Blind Tro

***
Mörkret och trädens tjocka lövverk gav dem visst skydd men det var gudinnan som var avgörande för att de inte skulle bli upptäckta. Marken var kladdig av tjock lera. Minsta rörelse skulle höras lång väg. I skogsbrynet var trädstammarna tjocka med grenar som slingrade sig tätt runt vart och ett av träden.

John slöt sina ögon och koncentrerade sig på sina böner, ansträngde sig för att med sina tankar lugna sina kamrater. Gudinnan var med dem, de skulle inte bli upptäckta, så länge de mekaniskt räknade upp sina böner skulle inget ont hända dem. Mörkret och skogen omslöt dem som en varm filt men John visste att det var gudinnan som värmde honom inifrån. Sedan den dagen han känt gudinnan hade han aldrig mer frusit.

Han stod längst ut i skogsbrynet. Öppnade sina ögon och tittade ut mot fältet framför honom. De hade slagit läger nu, deras förföljare. Hästar hade vattnats, eldar hade gjorts upp, många eldar, han hörde skratt och befallningar skrikas om vartannat. De var minst hundra soldater och han kunde se tre präster. Dessa vedervärdiga förkunnare av morgonstjärnans evangelium. De som var roten till alla vedermödor John och hans kamrater hade fått utstå under de senaste fem åren. Han slöt ögonen. Samlade sig, hans andning hade blivit häftigare.

Aftonstjärnan lyste starkt på himlen. Det var ett gott omen. Det visste John. Gudinnan var med dem, hon uppenbarade sig för sina fiender och visade sig stark. Hade det inte varit för gudinnan så hade hoppet redan varit ute. Nu hade de en chans. En natt till att kämpa. Det gav John en inre styrka och en stark värme han inte känt på länge.

För prästerna och soldaterna där ute var John och hans kamrater bara avfällingar. En sorts andra klassens människor som de hade gjort till sin viktigaste uppgift i livet att utplåna. För dem fanns bara morgonstjärnan. Ljuset skulle besegra mörkret och lysa upp hela världen. De var rädda för mörkret, ville inte veta av det, eldarna där ute på fältet blev därför fler och fler. Prästerna hade samlat soldaterna och med sina vita stavar lös de upp natten klarare än alla eldar i världen. De bad att morgonen skulle komma så att de kunde fortsätta sitt verk. De var rädda för natten, soldaterna alltså. Prästerna var inte rädda för någon eller något. Med sitt konstruerade ljus försökte de ge sken av att dagen redan var här. Alla som inte var förförda av ljuset visste att det var en chimär, ett sätt att hålla folket i schack.

Det hade inte börjat med den hänsynslösa slakt som nu pågick. Till en början kom prästerna med löften om en bättre framtid. De menade att morgonstjärnan var starten på ett nytt kapitel i en sedan länge utläst bok. Det gavs inte mycket tid att räta in sig i ledet till den nya ordningen och för den som inte anpassade sig gavs ingen pardon.

John kände tvärt Cranick röra sig i hans inre. En scoutpatrull lämnar lägrets västra sida. Fem man till häst, inga präster. John vred sig så försiktigt han kunde åt väster. Visst, där var de. Fem man till häst, rustningar i härdat stål, sköldar med kungens och morgonstjärnans sigill, de stora enhandssvärden hängande i bälten runt midjorna. Facklorna de höll i sina händer gjorde att de syntes komma på långt håll. John hade inte trott att de skulle våga ge sig iväg för att undersöka skogsbrynet redan i natt. Han sökte i tankarna efter rätt böner. Han koncentrerade sig så hårt det gick, hans andning var nästan obefintlig. Männen till häst var hundra meter bort. Femtio meter bort. Cranick och de andra kände Johns böner, de följde honom in i dem. Trädens grenar slöt sig kring stammarna, skogen och mörkret tätnade ytterligare och en lätt dimma kom snabbt in från öster. Skogen blev som en ogenomträngbar vägg, som en borg. Tio meter bort.

Soldaterna stannade sina hästar och såg sig omkring. Svepte sina facklor runt skogsbrynet. Hästarna frustade i den kalla nattluften. John såg på dem genom dimman. Kände hur ilskan bubblade upp inombords. Så mycket lidande dessa dresserade hundar hade varit orsaken till. Det är inte nu vi tar striden. Cranick lugnade honom med sina ord. John var varm som en smedjas eviga eld. Gudinnan var inom honom och med honom. De skulle aldrig upptäcka honom så länge han höll sig lugn. Soldaterna såg på varandra. Red sakta längst med skogens kant. Hela tiden tillsammans. Som en enhet.

”I den här dimman går det inte att se någonting. Lika bra att rida tillbaka och lämna rapport”, ropade en av soldaterna.

”Instämmer”, svarade en annan.

En tredje rös av obehag innan han svarade: ”Jag vill inte stanna här en minut längre än nödvändigt. Det är något som inte stämmer.” Han drog sitt svärd, vände sin häst och red tillbaka mot den plats där John stod. De andra följde lätt efter som om deras hästar var sammankopplade. ”Ser ni det här era jävlar”, skrek han, ”ser ni det här. Imorgon kommer vi efter er. Vi vet att ni är där inne.”

De vände snabbt sina hästar och red tillbaka mot lägret. John kostade på sig en kraftig utandning. Tackade gudinnan för att hon hade besvarat deras böner. De hade fortfarande en natt på sig att ta sig ur den här knipan. John samlade sig, sökte i sitt inre efter rätt väg. Gudinnan hade alltid guidad honom rätt tidigare, nu var svaret inte helt klart för honom. Hur skulle de komma vidare. Solen var ännu ett par timmar bort, natten med aftonstjärnan klart lysande på himlen var ännu härskare på jorden hur mycket konstruerat ljus än prästerna skapade. John stirrade upp mot himlen, in i den klarröda stjärnan, in i gudinnan, svaret skulle komma till honom. Det visste han. De behövdes bara tid. Han hade aldrig tvivlat på henne.

*

Dagen då de kom var skördens sista dag. Hela byn hade jobbat hårt i veckor för att hinna skörda allt innan frosten kom. Nu var de klara och de kunde snart pusta ut efter en lång tids hårt arbete. I morgon skulle de få sova ut och sedan skulle de hålla skördefest och tacka gudinnan för att de hade mat till ännu en vinter.

Det blev aldrig någon fest och ingenting skulle någonsin bli som förut.

Hade John vetat det när han la den sista säcken råg högst upp i sin ladugård och såg den annalkande kolonnen av ryttare hade han sprungit hem till sin familj, tagit sina två små söner under armarna, ropat till sin fru att springa efter. Och sprungit. Sprungit så långt bort han bara kunnat. John gjorde inte det. Istället gick han, som alla andra i byn, besökarna till mötes.

Det var inte ofta de fick besök i byn. Så här långt ut på landsbygden kom sällan folk från städerna. Förutom vart tredje år när kungens man kom och förhandlade om priset på skörden och det hade han gjort förra våren. Dalar och kullar löpte genom hela nejden. Området bestod mest av vidsträckta fält och ängar om vartannat. Och så här års var allt grönt och frodande.

De flesta byborna bodde på sina gårdar som låg utspridda runt samhällets centrum, vattenbrunnen. Vid vattenbrunnen fanns två enorma stenar som stod uppställda mitt emot varandra med hundra meters mellanrum. Den ena stenen var en helgedom till gudinnan. Den andra var tingsstenen. Vid den avhandlade byn alla sina problem. Det var också där kungens man dömde ut straff om någon hade gjort något brottsligt. Det hade nu aldrig hänt under Johns livstid. Han var 25 år, stor, stark och hade en kraftig kontakt med gudinnan. Han var ingen präst eller så. Det fanns inga. Alla var lika inför gudinnan och hade lika stor rätt eller skyldighet att följa henne.

Strax efter att John sett kolonnen gjorde han som de flesta av männen i byn och påbörjade promenaden mot tingsstenen, det var en bit att gå så han lämnade barnen hemma. När han närmade sig ryttarna såg han hur många de var, han räknade till minst femtio soldater. I mitten såg han en man med långt brunt skägg ridandes på en grå skimmel, han hade en vit mantel och en lika vit huva över huvudet. Han höll en stav i ena handen och vid den grå hästens bak hängde ett stort vitt svärd. Han såg inte alls ut som soldaterna. John hade aldrig sett någon liknande man. John förundrades över hur vit han var. Hur kunde han hålla sig så ren? När sällskapet kom närmare kunde John urskilja deras baner. Kungens baner kände han självfallet igen men det såg inte riktigt ut som det brukade. En stor vit stjärna hade lagts till. När männen till häst var i höjd med tingsstenen red de förvånansvärt nog bara vidare. De tog istället sikte mot helgedomen. En olustig känsla spred sig inom John. Han tittade upp mot himlen. Det var ännu ljust fastän kvällen var kommen. Aftonstjärnan hade inte visat sig än. Han slöt ögonen medan han gick den sista biten ner mot gästerna. John viskade några böner för sig själv. Kände en svag värme i bröstet, gudinnan var med honom.

Helgedomen var till skillnad mot tingsstenen utsmyckad med målningar, slipad till en kvinnlig avbild och graverad med böner i runmönster som få kunde tyda och ännu färre skriva. När byborna kom fram stod soldaterna uppradade på varsin sida om helgedomen. Några av soldaterna hade tagit med hästarna till brunnen för att vattnas. Kaptenen stod i mitten med sina två löjtnanter på varsin sida om sig. Mannen i manteln stod en bit längre bort och tittade förundrat på helgedomen.

”Åh vad bra att ni kunde komma så fort mina herrar. Kungen tackar ödmjukast för ert hårda arbete och ber mig skicka sina hjärtligaste av tankar”, sa kaptenen.

John och hans kamrater tittade på varandra häpet. Att kungen ens visste att de fanns till hade de aldrig reflekterat över. Kaptenen fortsatte.

”Nu är det så att vi kommer med upplysningar om framtida förändringar för rikets bästa.”

John kände efter inombords, värmen steg, han hörde kamraternas tankar bland sina egna. Osäkerhet, rädsla, förvåning.

”Det här är Sterick Harvfield, han kommer att fortsätta mötet.” Kaptenen pekade mot mannen i manteln. Sterick Harvfield vände sig hastigt om och gick emot kaptenen och de samlade byborna.

”Tack kapten Rice. Så så, kom närmare mina barn. Så att ni alla hör. Detta är av yttersta vikt.”

Johns andning blev kraftigare. Värmen steg inom honom. Han kunde inte hålla sig. ”Ni får ursäkta men vem är du? Och varför kallar du oss dina barn?”, sa John med illa dolt förakt.

”Vad menas med detta. Du skall vara tyst tills du tilltalas”, ropade kaptenen.

”Så så, ingen fara kapten Rice”, sa mannen i manteln. ”Som kaptenen sa jag är Sterick Harvfield och jag är präst i morgonstjärnans brödraskap. Vi har kommit för att bjuda in er i vår gemenskap och för att se till att ni slutar upp med alla andra dumheter.”

John såg sig omkring. Hans kamrater såg lika skräckslagna ut som han kände sig. Han tog ett steg tillbaka. Två steg. Han såg prästen göra en vinkning mot soldaterna. Ett kraftigt skärande ljud av stål som rullar ut ur skinn glödde fram när soldaterna unisont tog ett steg fram och drog sina svärd.

”Inte skall ni gå redan”, sa prästen, ”vi har ju precis kommit.”

*

Senare på kvällen satt John i sin lilla stuga tillsammans med sin familj vid härden. Hans fru hade bakat färskt bröd. Han berättade för dem vad han hade fått veta vid helgedomen tidigare på dagen. Han spottade och svor. Han reste sig, gick av och an. Det gick inte att sitta still. Han var så arg. Så ledsen. Hur kunde de få gå till på det här viset och på kungens order. Gudinnan var också upprörd. Hon lös klar och röd på himlen. Svetten rann ner längst Johns rygg. Prästen hade gett dem klara besked. De hade kvällen på sig att tala med sina familjer. När gryningen kom så skulle de samlas vid helgedomen, bara männen, och avsäga sig sin tidigare tro och svära trohet till morgonstjärnan. De skulle sedan fira morgonstjärnan och männen skulle få lära sig hur den nya religionen fungerade i praktiken. Från och med imorgon skulle alla andra religioner vara förbjudna. När natten kom låg brödet orört kvar i sin skål. Inte ens ölet hade de rört.

Daggen låg tät över gräset när John steg ut på sin gårdsplan i gryningen. Soldiset steg över ängsmarkerna. Gudinnan syntes inte till men John visste att hon var med dem. Han hade bett till gudinnan hela natten. Han visste vad de skulle göra. Cranick och de andra var överens med John. Han gick med rejäla kliv över ängen. Hans kamrater föll in en och en efter honom. Promenaden ner till helgedomen var en dryg kilometer. När de lämnade gräset och kom fram till vägen som ledde fram till helgedomen var John genomblöt om fötterna. Han frös inte. De samlade männen såg på varandra. De var beslutsamma. När de gick över de sista krönet tornade helgedomen upp sig framför dem och de såg prästen stå där, hans vita mantel lös i morgonljuset. Han höll upp sin stav mot himlen och välkomnade morgonen, dess ljussken avtog sakta. Bredvid honom stod kapten Rice och inte mer än tio soldater.

”Punktliga ni är. Härligt. Hoppas vi kan få det här överstökat snabbt”, sa kapten Rice.

John bemödade honom inte med något svar, inte ens en blick. Hans blick var fäst på prästen.

”Nå”, sa prästen. ”Det här är väl inga konstigheter. Är ni redo för ceremonin direkt?”

John blundade, kände inombords efter värmen, kraften, modet, stödet från sina kamrater. De var enade.

”Nej, det är vi inte”, sa John.

”Aldrig i livet”, ”Jävla svin”, ”Förtryckare”, stämde några av hans kamrater in.

”Jaha, ni väljer den svåra vägen”, sa prästen. ”Kapten Rice”. Kaptenen vinkade till en av sina män som genast hoppade upp på sin häst och red iväg.

”Det här var inte vad jag hade hoppats på. Jag trodde mer om er”, sa prästen.

”Och vi hade hoppats på mer av vår Kung”, svarade John och fortsatte. ”Vi vill bara vara i fred. Vi vill inte ha något bråk. Vi vill bara få ägna oss åt den religion vi vill.”

”Så kan vi inte ha det”, skrattade prästen. ”Titta här”, fortsatte han och tog fram ett stort stålkors som hängde runt hans hals i en kedja.

”Vad är det vi skall titta på”, försökte John.

”Vänta”, avbröt prästen. Han började att recitera några ord på något språk John och hans kamrater inte förstod.

”Maja, racka, sacka, mo”, mumlade prästen, han lyfte korset mot himlen. Det var som att solen steg högre på himlen, han svirvlade sin stav runt korset, reciterade ytterligare några ord och plötsligt sken hela dalen upp. Det var som att solens alla strålar sökte sig till korset. Prästen svängde runt och riktade det mot helgedomen, skrek ”Kamtchakta”, och en enorm stråle sköts ut mot helgedomen, det small så att marken under deras fötter skakade och ett stort sten- och rökmoln sögs från helgedomen och ut över John och hans kamrater, de fick hålla upp sina händer för att skydda sig mot all småsten som regnade ner över dem.

”Se, se”, ropade prästen. ”Se, vad min gud är kapabel till. Er gudinna har ingen chans mot mig.”

John titta fram genom röken och stenarna som fortsatte att regna ner från himlen. Där helgedomen stått så länge John kunde minnas låg nu bara småsten kvar. John kunde inte tro sina ögon. Vad hade skett? Vad hade prästen gjort? Prästen vände sig om, han höll fortfarande korset i handen. Flera av byborna kastade sig mot marken. Andra skrek i förskräckelse och rädsla.

”Så, så, mina barn. Var inte rädda. Morgonstjärnan skadar ingen som följer honom. För er som fortfarande är tveksamma har kapten Rice en överraskning”, sa prästen. Hängde in korset innanför manteln, tog på sig sin huva och knäppte med fingrarna. En soldat red fram med en häst i släptåg. Prästen tog sig snabbt upp på den. Satte hälarna i sidan och red iväg. Dammet yrde och John hörde prästens starka stämma eka över de samlade folkets upprörda röster.

”Vi ses igen.”

Flera av byborna var redan på väg fram till kaptenen för att avsäga sig gudinnan. John kände att värmen inom honom avtog. Han kände hur deras kollektiv tappade i styrka, i värme.

”Vänta, låt er inte luras”, försökte John.

”Ursäkta, om jag får be om allas uppmärksamhet”, sa kapten Rice.

”Kungen har ytterligare bestämt att alla bönder skall lämna sin yngsta son till kronan för att uppfostras av densamma. De som inte följer morgonstjärnan förlorar alla sina rättigheter till att ha barn. De stackars barnen skall inte få lida för sina föräldrars misstag. Ordern genomförs i denna stund.”

”Vad menar du?”, skrek John.

”Dina barn, uppviglare, är redan på väg bort härifrån”, fnös Kapten Rice.

John tittade skräckslaget på mannen framför sig. Det började gå upp för John vart resten av soldaterna befann sig.

”Ni bör också veta att mödrar som motsätter sig kungens order bestraffas med döden”, sa kapten Rice likgiltigt.

*

John hade hittat henne på gårdsplanen mitt i det våta gräset. Enhandssvärdet hade sprättat upp hennes mage hänsynslöst. Livet hade runnit ifrån henne innan John hunnit hem. Djupa spår efter hästhovar i gårdsplanen avslöjade åt vilket håll soldaterna hade tagit hans barn. I övrigt var gården öde, tom, död. Det fanns ingenting för John där längre. Han krafsade snabbt ihop det nödvändigaste och gav sig iväg mot Cranicks gård.

Hans fru var i livet men deras barn var också borta. Vi måste snabbt härifrån. Många hade följt prästens förmaningar, de vågade inte stå emot en sådan kraft som prästen hade uppvisat. John och ett fåtal andra lämnade byn innan soldaterna hann komma tillbaka.

*

Livet på flykt var hårt. De var inte bara soldater och präster som var ute efter dem insåg de snabbt. Hela konungariket kryllade av morgonstjärnans präster och de såg inte med blida ögon på John och hans kamrater. Överallt de kom hade prästerna satt skräck i folket, så de fick kalla handen vart de än kom. Snart räckte det inte med det. Prästerna spred sitt budskap med förmaningar om hur farliga avfällingarna var. De blev slagna och bespottade och det dröjde heller inte länge förrän den första av dem mördades mitt på öppen gata. John såg det med egna ögon. Soldaten hade inte tvekat när han insett att mannen som bad om en bit bröd var en avfälling. Han hade dragit sitt långa svärd och snabbt som blixten svept det över hans hals. Blodet hade sprutat ur halsen på mannen och han var död innan kroppen ramlat till marken. Soldaten hade bara satt tillbaka svärdet i sin skida och gått vidare som om ingenting hade hänt. Efter den dagen höll sig John och hans kamrater i skogarna, reste på nätterna, var ständigt i rörelse och frågade aldrig igen efter bröd.

*

Staden tornade upp sig mitt i dalen, vägarna slingrade sig leriga och hala längst bergåsarna ner mot stadens fyra portar. Stora eldar brann längst upp i tornen på vardera sida om portarna. Eldar som aldrig slutade brinna. Stora tygstycken som vajade i vinden längst med väggarna visade att här gällde kungens makt och morgonstjärnans präster styrde. Ett ständigt myller av vagnar och människor strömmade ut och in ur staden. John och hans kamrater hade inte vågat sig så här nära någon stad på månader nu. De hade gått lång tid utan minsta spår av sina barn men nu hade de nåtts av ett rykte. En stor samling barn hade setts anlända till just denna stad för bara några dagar sedan. Varför visste de inte. Vart alla kungarikets barn tagit vägen och vad prästerna ville med dem hade de inte förstått. De hade hört rykten om att vissa av familjerna hade fått tillbaka sina barn, de var allt som oftast sjukliga eller svaga på annat vis.

Det var sommar och solen gick aldrig riktigt ner i de här delarna av riket. De satt runt lägerelden som sprakade när fett från kaninen de grillade ramlade ner mot glöden och försökte komma fram till vad deras nästa steg skulle bli. Det var ett dåligt omen att gudinnan inte hade visat sig på hela kvällen. John sökte i sitt inre för att hitta styrka, värme och en väg framåt. Männen och kvinnorna runt elden, hans vänner, var ett härjat gäng. Tre år på flykt tär. De var slitna, smutsiga och alla hade de skador som inte riktigt ville läka. De behövde alla något att glädjas åt. John vände och vred på situationen i sitt inre. Hur gärna han än ville återse sina söner kunde han inte skaka av sig känslan av att detta var en fälla. John andades tungt, samlade sig för att övertalas sina kamrater att de måste dra vidare. Knak, en kvist bröts av, knak, och en till. Någon eller något var på väg mot dem. John förbannade sig själv för att han inte märkt detta tidigare. De kom genast på fötter allihop, tog vad som låg närmast dem som skulle kunna användas som vapen.

”Så, så mina barn. Inte vara rädda”, sa Sterick Harvfield, när han steg in i skenet från lägerelden, ljuset blänkte mot hans vita mantel och de såg alla ett leende på hans läppar när han tog av sig sin huva.

Med sin vänstra hand höll han upp sitt kors mot dem. ”Äntligen ses vi igen. Måste säga att det tog längre tid än jag räknat med”, skrockade prästen.

John sökte i sitt inre efter värmen och gudinnan. Han tog sin kniv och gick mot prästen.

”Så, så mitt barn. Ta det lite lugnt nu”, sa prästen och riktade sitt kors mot Johns kamrater.

John stannade mitt i steget. ”Vad vill du oss, prästas?”, väste John fram.

”Jag kommer för att förmedla upplysningar”, svarade prästen. ”Och en stilla förhoppning att ni skall ta ert förnuft till fånga”, fortsatte han.

”Vad får dig att tro det?”, dundrade John.

”Se här”. Prästen svepte sitt kors runt i cirklar, höll sin ljusstav högt mot himlen. Flera av Johns kamrater flämtade av rädsla och ryggade tillbaka, John stod stadigt kvar, prästen reciterade. ”Koras, baras, karac.”

Framför honom öppnades ett svart hål. Som om det fanns en brunn mitt ibland dem. ”Se ner här mina barn”, sa prästen.

Ingen rörde sig. Förutom John som tog ett steg fram. Han tittade ner i brunnen. Först kände han inte igen dem, så såg han dem. Sina barn. Och inte bara hans barn. Det var fler, Cranicks dotter kände han också igen. De befann sig på en borggård. De byggde något. John förstod inte vad.

”Vad är det här? Vad bygger de?”, sa han.

Prästen log mot John. Cirklade sitt kors igen. Hålet slöts och försvann. ”Kom till staden i gryningen, avsäg er gudinnan och svär trohet till morgonstjärnan. Om inte kommer ni snart förstå innebörden av det de bygger”, sa prästen. Innan John han svara så svingade prästen sitt kors runt sig själv, kastade det i marken med en smäll. Rök steg upp och när den lagt sig var han inte längre kvar.

”Vad tog han vägen, den jäveln”, skrek John och slog vilt omkring sig med sin kniv.

”Vad är det här för skit, jag fattar inte”, sa John uppgivet.

”Jag fattar”, sa Cranick. ”Jag har sett en sådan där förut. Det är en galge.”

*

De stampade ner den falnade glöden så att röken steg i morgonluften. De såg på varandra. Ingen talade, alla visste ändå. Inget mer behövdes sägas. Gryningen kom och med den det oundvikliga slutet på deras flykt. De hade med alla önskvärd tydlighet förstått vad prästen insinuerade kvällen innan. Hur skulle de kunna göra annat än överlämna sig till prästerna. De måste försöka rädda liven på sina barn. John hade sökt hos gudinnan men inte fått tydliga svar. Med tunga steg gick det vägen in mot staden som börjat vakna. Många blickar riktades mot dem och folk förstod genast vilka de var. De var inte svåra att känna igen och de blev allt ovanligare att stöta på människor som dem så folk pekade och stirrade. John tittade upp mot borgens murar när de klev in genom den östra stadsporten. Överallt soldater med dragna svärd. De fanns ingen del av borggården som inte hade ett par vakande ögon på sig. John slöt sina ögon, sökte i sitt inre efter styrkan, hoppet, värmen. Hans kamrater gjorde detsamma.

Solen lyste upp morgonen och efter bara några minuters promenad så var de framme mitt på borggården. Galgen var färdigbyggd. Prästen stod under den i sin skinande mantel. John såg upp på galgen. Där såg han dem. Sina söner. De var tre år äldre, han skulle ha känt igen dem om det så hade gått femtio år. De var hans kött och blod. Tio barn stod uppradade på galgen. Till John förskräckning hade de snaror runt halsarna och bindlar för ögonen. Far är här. Ni behöver inte vara rädda längre. Cranick såg på honom. John nickade. I sitt inre började han att recitera sina böner och hans vänner följde efter. Prästen tog ett steg fram emot dem.

”Så, så mina barn. Vad härligt att ni tar ert förnuft till fånga.”

En lång skugga svepte över prästen. Hans vita mantel blev mörk, mörkgrå. På himlen samlade sig moln efter moln. Ett egendomligt muller hördes över borggården. Den samlade folkmassan tittade sig oförstående omkring. Prästen suckade och såg trött på John och hans följeslagare.

”Ni har ingen chans. Se er om”, sa prästen. ”Sluta nu upp med det här så att vi kan gå vidare.”

Himlen var nästa svart nu, en kraftig smäll hördes följt av en klarblå blixt som slog ner på ängen utanför borgen, mullret ökade i styrka. Vinden tog fart och ännu en blixt slog ner, närmare nu och sedan kom regnet.

”Släpp våra barn och låt oss gå. Annars skall du få se kraften hos vår gudinna”, sa John. Prästen såg på honom.

”Det är alltså så här ni vill ha det?” Han vinkade till en soldat uppe på galgen. Soldaten nickade tillbaka.

”Kom ihåg att jag gav er många chanser. Det här är på ert samvete”, sa prästen.

Prästens långa hår slickade sig mot manteln när regnet gjorde det blött. Han fällde upp sin huva, tog fram sitt kors som hängde i en kedja runt halsen. John sprang mot honom, innan hann fram snurrade prästen korset runt huvudet, kastade det i marken och så var han borta.

”Helvete också”, ropade John.

Cranick skrek på honom och John skiftade snabbt blicken till soldaten på galgen. Galgen skakade och darrade i blåsten och regnet, soldaten tog sig på ostadiga ben sakta bort mot galgens ände. Där fanns en spak. Det mullrade ner från den svarta himlen mot marken och det slog ner flera blixtar inne på borggården. Soldaterna i borgen var rådvilla det var ingen som förde befälet, de hade dragna svärd och gick av och an runt John och hans kamrater.

”Cranick, de kommer att anfalla, täck mig”, ropade John. Han tog ett djupt andetag, värmen och ilskan inom honom spred sig. Soldaterna kastade sig fram mot Cranick och de andra. Johns andning var helt stilla. Han var ett med gudinnan. ZAPP, zapp, krasch. Blixten slog ner mitt framför soldaterna. Höet på marken tog genast eld. Det spred sig fort, mullret var öronbedövande. Soldaterna kunde inte höra sina löjtnants order och deras vanligtvis så välkoordinerade attacker föreföll fruktlösa.

John återfann sin andning, ryckte tag i Cranick och de båda sprang mot galgen medan de övriga gjorde sitt bästa för att stoppa soldaterna. Soldaten på galgen hade ramlat efter smällen och var omtöcknad. Nu var han på fötter igen och på väg fram till spaken, han vara nära nu. Cranick kastade sig mot galgens bottenstockar i ett försök att välta hela konstruktionen. Det rubbades inte en centimeter. John hoppade upp och fick tag i en bjälke. Han drog sig sakta upp på golvet av konstruktionen.

”Gör det inte”, skrek han.

Soldaten tittade ner mot John med tom blick. Tog ett rejält grepp om spaken. Drog till. Swopp, swopp, swopp. Göd det över borggården när falluckorna under barnen öppnades en och en. Det var ett långt fall ner. Nackarna på de små barnen hade ingen chans.

”Nej, nej, nej”, skrek John, tog de sista klivet upp på galgen och kastade sig mot soldaten. Slog hårt mot hans rustnings klädda kropp. Knogarna sprack och färgade rustningen röd. Slog igen. Tog ett ordentligt tag om mannen och kastade ner honom mot den brinnande borggården. John slet i spaken. Om och om igen. Det var försent. De var döda. Hans barn var döda. Han hade ingenting mer att leva för nu. Ingenting mer än sin gudinna.

*

Dimman lättade och drog sig bort västerut. Solen var bara någon timme bort från att göra entré. Deras gömställe skulle inte vara ett gömställe så mycket längre till. John hade mediterat natten igenom. Han var fullkomligt upprymd av gudinnan. Deras plan var redan igångsatt. Redan för några timmar sedan hade John skickat iväg hälften av dem djupare in i skogen. Han och några till skulle ge dem en chans att ta sig ut på andra sidan och vidare. Det var dags att ge sig till känna. Det var dags att lämna gömstället.

Cranick ledde den andra halvan av gruppen. John kunde inte längre känna hans närvaro. Det var ett gott tecken. John och en handfull av hans kamrater tog steget ut från skogsbrynet, ut på den öppna ängen. Det skulle inte dröja länge innan soldaterna fick syn på dem, innan prästerna fick syn på dem. John hatade dem alla innerligt. Han kände sig besjälad av gudinnan. Han kände hennes kraft flöda genom hans armar och hans ben. Värmen spred sig i kroppen och hon omslöt honom. Skyddade honom.

Han tog sats. Han sprang mot soldaterna som ville honom illa med all kraft de tillsammans kunde uppbåda. Likt en skrämd elefanthjord sprang John och hans kamrater rakt emot faran. Han tittade snabbt upp mot himlen och såg att den röda stjärnan lyste starkare nu. Gudinnan var med dem. Hon kommer att se till att de lyckas med det de måste. Han tittade ner mot sina händer och såg ett magnifikt svärd i finaste stål. Hans kropp den var skyddad av den bästa rustningen. John var oövervinnlig. Gudinnan flödade genom honom och han kastade sig mot sina överraskade motståndare.

Han svingade sitt svärd och träffade en soldat rakt i ansiktet. Han svingade det igen och träffade en annan soldat hårt i magen. Båda föll till marken. Han stod öga mot öga med en av prästerna. En av alla dem som hade förföljt honom och gjort hans liv de senaste åren till ett levande helvete. Prästen tog fram sitt kors och mumlade något John inte uppfattade.

”NUUU ÄÄÄRRR DEET SLUUT PÅ ERT VÅÅÅÅLDTAGANDE”, skrek John och tog sats för att svinga sitt svärd mot en av sina barns baneman. Prästen lyfte sin hand. Inte för att skydda sig, utan mer som en välkomnade gest.

”Kom, kom mitt barn”, sa prästen.

Johns kraftfulla slag dundrade ner mot honom. Prästen tog ett steg åt sidan. Fortfarande hållande sitt kors upp mot himlen. Svärdet svepte ner mot hans armar. John var säker på att prästen snart skulle skrika i smärta och vrede. Istället blev det tyst. John stannade upp. En kyla värre än något han någonsin känt spred sig i kroppen. Det var som att tusen och åter tusen isvindar blåste utifrån honom och in igen. Vart var värmen från gudinnan? John tittade upp mot den röda stjärnan. Han kunde inte längre se den. Han tittade på sitt svärd. Vikten kändes fel, det var inte tungt som stål, snarare lätt som trä. John försökte fokusera blicken. Han frös så. Han förstod inte vad som hände med honom. Han tittade ner mot sin hand. Där fanns inget svärd. Bara är en gren som föll till marken när krafterna i hans hand gav efter. Han fällde ner blicken mot sin kropp. Där finns ingen rustning. Istället sipprade mörkt tjockt blod ut ur hans bröstkorg. Ljudet när soldaten drog sitt svärd ur Johns rygg ekade i hans huvud. Han skrek i smärta. Isvindarna tog ett stadigare tag i honom och svepte honom bort. Bort från denna värld. John kämpade för att få stanna bara en liten stund till, han kände en inre kyla han aldrig känt förut. Han försökte ta ett steg framåt. Hans muskler ville inte lyda honom. De var som is. Prästen tittade på honom med ledsna ögon. Han lade sitt huvud på sned och sökte Johns blick. Hittade den, log, gick emot John. Smekte sitt kors över Johns huvud. Klappade hans kind.

”Det slutar här”, sa han.

”Ditt lidande slutar här. Morgonstjärnan tar emot alla sina tjänare. Även dem som vill honom ont.” Prästen tryckte sitt kors mot Johns panna. Vände sig raskt om och gick mot soldaterna.

”Gör slut på honom och de andra. Se till att ingen kommer undan. Bränn liken. Jag tar med mig tjugo soldater och förföljer de andra genom skogen. Det här tar slut idag.”

John föll till marken, hostade, sökte på morgonhimlen efter gudinnan. Hon var inte där.

*

Solen gick sakta upp över horisonten. Strålarna slog återigen mot himlen och gav sken mot den röda stjärnan. Den blinkade i morgondiset sen lyste den snart starkt igen. John låg på marken. Han frös så att han skakade. Han hörde soldaterna närma sig. Han visste att det var nära nu. Han frågade sig om allt varit förgäves? Lämnade gudinnan dem när de behövde henne som mest? Han ansträngde sig för att öppna sina ögon. Tittade upp mot himlen en sista gång. Det hade blivit dag. Han såg att gudinnan tittade ner på honom. Kände värmen stiga i hjärtat. Hörde henne tala till honom. Han förstod inte orden men visste ändå på något sätt vad hon försökte säga. De kom undan. Hans kamrater kom undan. Han visste det nu. Han log och kände hur värmen spred sig i hans kropp. Han frös inte längre. Han såg i ögonvrån hur ett spjut lyftes. Tiden stod stilla någon sekund. Isvindarna svepte in igen och sedan var allt tyst.

***

Författare:

Publicerat

Dela: