Blodiga lakan

Han vände sig om och tittade på henne. De vita lakanen hade färgats röda och kniven låg bredvid den orörliga kroppen. Små röda droppar gnistrade på den slipade klingan. Aldrig hade hon varit så vacker.

Solen gnistrade i hennes solglasögon. Han log mot henne. Hand i hand gick de längs grusgången. Hon tittade förundrat upp på träden på båda sidorna om allén. Han förstod inte hur någon kunde förtrollas så av några lindar. Han blev lite provocerad av att hon inte ägnade mer uppmärksamhet åt honom och stannade rakt framför henne.
- Vad tittar du på egentligen? frågade han och log snett.
Hennes vita tandrad blev väl synlig när ansiktet sprack upp i ett stort leende. Hon sköt upp solglasögonen längre upp på näsan och la huvudet på sned.
- Tycker du inte att det är vackert?
- Jovisst, men kan du inte ägna lite tankar åt min överraskning åt dig istället? Du anar inte hur jag har kämpat med den.
Hon kysste honom snabbt och nickade sedan. De började gå mot höghusen. Hon anade inte vilken överraskning han hade förberett åt henne.
Han stack nycklarna i låset och öppnade dörren. Hon klev förväntansfullt in och började knyta upp skorna.
- Vad är det nu du har hittat på? fnissade hon och klev in i lägenheten.
Han log hemlighetsfullt.
- Tålamod, älskling. Tids nog får du veta.
Han ledde henne in i vardagsrummet. Solen höll på att gå ner utanför de stora fönstren och på bordet framför den blåa soffan mitt på golvet stod både vin, levande ljus och riktiga delikatesser uppdukade. Hon slog händerna för munnen och gav ifrån sig ett förtjust pip.
- Herregud, älskling! Du är då för underbar! utbrast hon och kastade sig runt hans hals.
- Lugna dig. Vi måste äta upp maten innan den kallnar. Jag hoppas att du är hungrig.
De satte sig i soffan och högg in på festmåltiden. De åt tills de inte kunde få ner en matbit till. Då hade det redan blivit rejält mörkt ute och de levande ljusen ingav en mysig stämning i det lilla rummet. Hon njöt för fullt och han väntade på att klockan skulle gå så att han fick visa henne den andra överraskningen. Den bästa överraskningen.
När klockan slog ett började hon bli ordentligt trött. Dessutom hade hon druckit så mycket vin att hon knappt kunde gå. Han la sin kind mot hennes och viskade i hennes öra:
- Jag har en till överraskning åt dig. Följ med.
Hon reste sig med stor möda och han ledde henne in i sovrummet. Sängen var ordentligt bäddad med vita lakan och kuddar. På båda sidorna om dubbelsängen stod en stearinljusstake och fladdrade med ljusen. Han började långsamt klä av henne kläderna samtidigt som han föste ner henne i sängen. Hon virade in sig i de vita lakanen för att skydda sin nakna kropp och han reste sig upp och log mot henne.
- Jag kommer snart, sa han och gick ut i köket.
En stund senare kom han tillbaka med ett finurligt leende på läpparna. Hon log trött och sträckte armarna mot honom.
- Kom, älskling! bad hon.
Han satte sig på sängkanten och tittade på henne.
- Får jag ta bort de här? frågade han och började långsamt fösa undan täcket från henne.
Hon bad honom att krypa ner hos henne men han skakade på huvudet. Kniven han gömt bakom ryggen blev synlig och han lät klingan glida nerför hennes mage. Hennes ansikte bleknade långsamt och munnen öppnades i ett skrik. Men inget ljud kom ut. Han stannade kniven en bit ovanför hennes navel och log mot henne.
- Så mycket har vi gått igenom. Så mycket lidande och så mycket kärlek. Jag bara längtar efter att få ett slut på det, älskling.
Sakta höjde han armen. Hon hann inte säga någonting innan hugget kom. Inte ett ord.

Han strök bort en ljus hårslinga från hennes ansikte. Ögonen var vidöppna och läpparna torra och färglösa. En röd droppe av blod rann nerför hennes kind. Han fångade upp den med tungan och log mot henne. Lät kniven en sista gång genomborra hennes livlösa kropp och betraktade henne sedan noga. Aldrig hade hon varit så vacker.

Skriven av: Karin Ahlsén Larsson