Blodmysteriet

Den finlandssvenske Mark skyndade sig med att dricka upp sitt kaffe. Lunchrummet fylldes av prat från sjuksköterskor och läkare som var hans kollegor. Mark jobbade som akutläkare på ett sjukhus i Stockholm och hade egentligen inte velat jobba just den dagen. Hans äldsta dotter Katrin skulle fylla 15 år och p.g.a. att en av läkarna var på semester var han tvungen att vikariera mot hans vilja. Men dottern fick nöja sig med att släkten och vännerna var där och firade henne. Dessutom hade han gett henne 500 kr till henne som hon kunde köpa vad hon ville för.
Mark hann bara dricka upp kaffet så att en liten bit var kvar i muggen just som hans bästa vän ortopeden Kalle dök upp med andan i halsen.
-Mark, du behövs nu!Det är problem på ettan och kvinnan håller nästan på att dö!
Mark reste sig snabbt och skyndade sig ner till akutavdelningen. Det var en 65 årig kvinna som hade kommit in med ambulans efter att ha fått en hjärtattack. Dom lyckades rädda henne med hjärtmassage, andningshjälp och elchocker.
En halvtimme senare kommer Mark och Kalle tillbaka till kvinnan med sjuksköterskan Mona efter sig. Han hade undersökt kvinnan med EKG och kunde lugnt konstatera att det inte var någon större fara med henne.
Mark hejdade sig med blicken när han fick syn att det droppade blod från toppen av kvinnans högra långfinger.
-Fick du inget plåster efter blodprovet?frågade Mark förvånat efter att ha sett från kvinnan till toppen av hennes långfinger.
Men kvinnan svarade inte, eftersom hon var döv.Mona klev fram och såg förundrande.
-Jo, det fick hon, men enligt mig skulle blodprovet ske på vänster långfinger istället för höger, sa Mona som var minst lika förvånad som Mark.
Mark kollade på den andra handen och såg att det fanns ett plåster på fingret.
-Kan vi talas vid ett ögonblick?frågade Mark och tog med sig Mona ut i korridoren.
Kalle blev kvar inne i rummet med den döva kvinnan och försökte tala om för henne att hon var i goda händer här på sjukhuset.
-Kommer du i håg exakt vilken tid du tog blodprovet på kvinnan?frågade Mark osäkert.
-Nja.
Mona tvekade.
-Jag vet inte vilken tid, men jag kommer ihåg att det var för en halvtimme sedan, sa hon. Hur så?
Hon stirrade anklagande på Mark som om han inte riktigt var klok.
-Det verkar som om det är någon som håller på och tar blodprover på folk i onödan, sa han irriterat.Prata med dom andra sjuksköterskorna och sjukskötarna om dom har sett något eller vet något om det hela.
-Javisst, sa Mona och gjorde honnör.

Mark hade precis lämnat duschen i herrarnas omklädningsrum.Efter att ha assisterat kirurgen Klas på operation var han helt slut.Då bestämde han sig för att ta en kopp kaffe i lunchrummet. Där satt några sköterskor som inte hade något annat att göra än att sitta och prata om familjer och släkter. Dom tystnade när Mark kommit in i rummet.
-Har du hört något mer om blodmysteriet?frågade Ann-Kristin som var chef över sjuk-
sköterskorna på avdelningen. Förutom Ann-Kristin satt Mona,Olga och Irja. Kalle hade också kommit tillbaka.
Mark skakade på huvudet.
-Vi ska förhöra kvinnan som blivit tappad på blod alldeles nyss, förklarade han. Kalle,kan du kolla i Gula Sidorna om du kan fixa hit en teckenspråkstolk hit.
Kalle nickade och grep tag om telefonluren.
Mona,Kalle och Mark gick tillsammans mot behandlingsrummet där den 65 åriga kvinnan väntade. Mark sattade sig vid henne med teckenspråkstolken bredvid sig.
-Fru Qvist,märkte ni något av att det var någon som tog blodprov på dig efter att syster Mona varit inne och tagit ett på dig?frågade Mark samtidigt som teckenspråks-
tolken var beredd att översätta.
-Hon kunde inte se personen som tappade henne på blod eftersom det var så mörkt när det händer, berättade tolken.
Fru Qvist började tala med harmoniska rörelser med sina skrynkliga händer medan tolken snabbt översatte.
-Men sen sak vet jag, att jag hörde en mansröst innan jag tillslut somnade och rösten sa mig att den behövde blod till blodbanken på sjukhuset.
Mark suckade irriterat.
-Tänk att det är någon på sjukhuset som går till nästan varenda patient och tömmmer på blod, sa han. Men det vi vet är att det är en man och det kan vara vem som helst.
-Jag går och hämtar vakterna, sa Mona och sprang i väg.
Säkerhetsvakterna kollade igenom nästan varenda rum som fanns på sjukhuset, men kunde inte hitta något spår.

Det var sent på kvällen och resten av dagpersonalen åkt hem till sina familjer eller partners. Det var bara Mona och Mark som var kvar av dagpersonalen. Han var tvungen att jobba hela natten med tanke på att han måste vara vaksam över det som inträffat.
Dom hade tidigare fått in en rätt så full 19 åring, men han förklarades död eftersom det inte gick att liva upp honom.
-Var är Kalle? frågade Mark.
Mona stirrade på honom.
-Ingen aning, han är inte här i alla fall, sa hon.
En av narkossköterskorna kom upp och andades snabbt.
-Ni måste komma!Det har hänt igen!sa hon.
Mark satte sig snabbt upp från stolen.
-Vaddå?undrade han.
-Någon har tömt 19 åringen på massor av liter med blod!sa narkossköterskan chockat.
Mark och Mona såg förvånat på kvinnan.
-Jamen,dom från bårhuset skulle väl ha hämtat kroppen för länge sedan nu, sa Mona.
Det gick inte en sekund förrän Mona och Mark skyndade sig tillsammans med narkossköterskan ner till akutrummet där den 19 åriga killens kropp fortfarande låg kvar. Mark stirrade förskräckt på armen där blodet fortfarande rann utan att ens ha en bomullstuss över.
-Nej,det här går inte längre!sa Mark plötsligt. Vi måste få fast galningen innan någon annan av patienterna faller offer för 'blodtjuven'.
-Mona, du går och ringer polisen, beordrade Mark.
Sedan såg han på narkossköterskan.Det märktes att hon inte var tillräckligt van vid blod som dom flesta av läkarna.
-Och du ser till att alla på avdelningen letar ordentligt, sa han. Jag går ner till blodenheten.
Alla läkarna och sköterskorna skiljdes åt och Mark gick bort mot blodbanken.Han hörde en mansröst som han lätt kunde känna igen. Det lät som Kalle. När Mark gick in i rummet där allt blod hängde på rad ramlade flera blodpåsar ur Kalles sportbag.
Mark såg med en argsint blick.
-Så det var du som var blodtjuven, sa han.
Mer hann han inte säga förrän Kalle slog till Mark hårt mot ansiktet och bad två män som Mark lätt kände igen. Dom båda var narkosläkare, men han visste inte deras namn.
-Lägg honom där borta!sa Kalle skarpt och pekade på en grön brist längst mot hörnet.
Mark försökte kämpa emot när han låg där på britsen, men männen höll fast hans armar i ett stadigt grepp. Kalle hade hämtat en kanyl som han hade tänkt sätta fast under armen på Mark.
-Är det så här man behandlar sin bästa vän?röt Mark.
Kalle flinade.
-Nu tänker jag ta lite av ditt blod och då vill jag att du ligger stilla, sa han allvarligt och förde kanylen allt närmare huden på Mark.
-Men varför gjorde du det? frågade Mark.
-Sluat leka polis nu,finne!röt han. Jag gjorde det för att min kompis är vampyr och du vet väl att han inte kan klara sig utan blod.Så jag gick på alla patienter som du varit hos och tappade dom på blod.Eftersom jag gillar den här kompisen så mycket att jag aldrig ville mista honom och då började jag t.o.m. ta blod ifrån blodbanken.
Mark försökte röra på sig för att kunna bli fri från det stadiga grepp som han kände en rejäl smärta både av kanylen och greppet.
-Ligg stilla,idiot!röt Kalle.
Just som Mark hade tänkt kämpa sig loss dök Mona och vakterna upp.Hon hade ringt polisen som var på väg och när vakterna tog hand om blodtjuven och hans kumpaner gick Mona fram och tog loss kanylen från Marks arm.

Dagen efter kändesig mark så dålig att han stannade hemma. Mona hade ringt hem till honom och berättat att Kalle sattes i fängelse där han senare hade dött.Fångväktarna hade berättat att hade druckit lite av blodet på sjukhusets blodbank och när han magpumpades innan han åkte till fängelset dog han.
Mark var lättad över det hela och betstämde sig att inte jobba mer på sjukhus utan i stället satsa en ny karriär genom att jobba som läkare på en ungdomsmottagning och han kan fortfarande inte sluta tänka på att hans bästa vän skulle ha legat bakom detta blodmysterium. Men istället för att tänka på det tar han med sig dottern till ett turridningsstall där dom red islandshästar och kunde känna sig lättade över det ruskiga som hänt.

Skriven av: Sofie Myhrberg