Blodsband

Jag känner värmen av blodet som rinner längs min arm, jag känner järnsmaken. Hur hamnade jag här, ensam, övergiven. Jag känner mig allt mera yr medans jag tittar mig omkring, ångrar mig. Min mobil ringer, jag förmår mig inte att kolla vem det är, kan inte röra mig alls. Jag känner hur kylan börjar krypa in, hur livet rinner ur mig i takt med blodet. Vad ska alla tro, vad kommer rubriken i tidningen vara. Alla kände mig, missfostret, som en av skolans bästa elever. Kanske det ändras nu, kanske lärarna kommer påpeka att jag bara fick bra betyg för att de tyckte synd om mig.
Jag hör bankningarna på dörren, de vill in, vill rädda mig. Jag är så tyst som jag kan, om jag låtsas att ingen är hemma kanske de tror att de har fel hus. Eller borde jag säga något, att jag är i duschen, ljuga om mitt namn. I ett kras går något sönder, fotstegen närmar sig fort. Dörren in till toan öppnas och det är det sista jag kommer ihåg.

Jag vaknar kallsvettig. Vad i helvete var det där för en dröm!? Jag rycker till när någon knackar på min dörr.
”Ella?”
Jag skyndar mig att gå fram till dörren som jag låste sent igår. Egentligen får jag inte låsa min dörr, mamma tycker att det är onödigt, att jag är oåtkomlig om något skulle hända, som om ingen litar på mig. Fast det är ju klart att ingen litar på mig, om man röker gräs och dricker sig stupfull bakom ryggen på ens föräldrar kan man väl inte förvänta sig att någon ska tro på ett dyft man säger.

Jag vrider om låset på dörren och låter den tyst glida upp.
”Ella, å herregud, Ella, vad har du gjort!?”
Jag tittar oförstående på henne, förstår inte. Hon tar tag i mina ärmar och drar upp dem, det är då jag ser det, blod. Mamma drar med mig till duschen och skriker på mig medans hon sprutar vatten på mig från duschhuvudet. Allt blod är borta, jag inser att det inte var mitt eget blod den här gången heller. Mamma stirrar ursinnigt på mig, hon vet.

Mamma kastar en handduk åt mig och ber mig dra åt helvete. Jag går in till mitt rum, tänder lampan, ser röran som jag lämnade igår kväll. Jag kollar min mobil, har flera missade samtal och några mess;
”Jag fattar inte hur du kunde få alla att tro på självmordsgrejen, jag menar, nog för att han var självmordsbenägen sedan innan men ändå, kung är du!”
Jag känner hur hjärtat hoppar över ett slag, min dröm.

Skriven av: Sandra