Bortom väggen

Jag rättar till min klänning samtidigt som jag blickar bort mot horisonten. Det är solnedgång och ljuset som skiner är magiskt och trollbinder mig. Ståendes på en grön kulle funderar jag över livet, hur jag ska kunna orka ta mig igenom växande problem som blir värre och värre. Jag trodde att livet skulle bli bättre efter att Ian stigit av Jorden, men jag hade fel. Allt har bara blivit värre. Inspärrad på ett mentalsjukhus känner jag hur vansinnet snar tar överhanden och gör mig galen. Det river och sliter i mig och gör mig svag. Svagheten gör mig arg och vreden växer som en boll i min sönderknarkade mage och sprängs snart. Jag som alltid varit snäll och skött mig har nu blivit en sönderskuren själ.
Det blåser lite grann och jag känner vinddraget mot mina bara ben. Klänningen fladdrar i vinden och håret likaså. Det är det här som är livet, inte att stirra in i en betongvägg samtidigt som man funderar på ett vapen mot livet, ett vapen att få mig att förstå mitt sanna värde. Inget värde. Det ropar dom efter mig i huvudet, dom ropar och driver mig till vanvett. Det går inte längre att sova och sömnlösheten gör mig trött. Jag har ingen ork längre. Jag orkar snart inte mer.
- Mary, viskar min själsfrände som närmar sig bakom mig. Jag vänder mig om och möter hans blick samtidigt som han möter min. Ett svagt leende syns i hans ansikte. Vi omfamnas och problemen känns som bortblåsta. Han suckar i mitt öra och smeker mitt hår. Vi står där länge och bara känner livet leva, vi ser livligt på varandra och om vartannat på horisonten. Gräset smeker mina bara fötter och havet slår mot klipporna och bildar en fullbordad harmoni. Det är endast här jag kan känna frid. Med min själsfrände.
- Åh Mary, mumlar han i mitt öra samtidigt som han släpper mig för att försvinna. Jag börjar hastigt gråta. Varför ska dom ta honom från mig? Han försvinner bort, ner i det gudomliga gräset som nu förvandlats till slickande eldslågor. Dom river mina ben; bränner mitt kött och torterar mig. Han ler ett plågsamt leende samtidigt som jag vaknar. Allt var bara en dröm. Jag befinner mig fortfarande i mitt fängelse, fastbunden i en tvångströja med rufsigt hår och smutsigt ansikte. Ögonen är rödgråtna och tårar har torkat längs min kind. Framför mig ser jag en betongvägg, den enda vännen jag har för tillfället. Den förstår mig som ingen annan gjort förr.

Skriven av: Elin