Brådskande Mode

BRÅDSKANDE MODE

Pipeline Monument Johansson jobbar på Sjöborgarskolan i Örebro, en ny skola för psykologiskt progeriala barn mellan två och sju års ålder, som lärare i engelska, matematik och samhällskunskap. Det är hennes uppgift att lära barnen hur de bäst ska använda sina förvånansvärda egenskaper. Att vara psykologiskt progerial innebär att man åldras psykiskt i förtid, som om man vore en gammal människa fast i ett barns kropp. Klok och erfaren. Pipeline är en av dem, och hon har bestämt sig för att tillägna sina likar all den tid och uppmuntran hon aldrig fick som flicka. Nu är Pipeline tjugotvå år (gick ut gymnasiet som tioåring, hade klarat av sin lärarutbildning vid tolv) men kan mäta sig själv med en åttioåring vad gäller intelligens och livserfarenhet. Trots att hon inte alls sett världen och gjort allt det som anses vara viktigt att kunna minnas när man är gammal vet hon ändå allt om den. Hon hade egentligen inte behövt gå i skolan alls; hon har lärt sig själv.
Pipeline ser ut över klassrummet, studerar sina elever noga. Där finns barn så skilda som Adele, två år gammal och redan uppe på gymnasienivå i sin läsning, och Magnus, fem, som har en trettioårings klarsynthet. Alla är de älskansvärda barn, alla är de överintelligenta.
Pipeline känner med dem. Det är inte lätt att vara annorlunda i ett samhälla där xenofobi tycks vara lika vanligt förekommande som en förkylning. Ett farligt virus, xenofobi. Ett virus som enligt Pipeline måste stoppas – och det snart, annars kommer alltför många bli skadade. Både fysiskt och psykiskt, men framförallt emotionellt. Världen har inte råd att handikappa sina invånare på det sättet. Pipeline vet hur det är; hon har känt på det.
En vanlig dag i Sjöborgarskolan präglas av lektioner i språk, matematik, samhällsorienterande och naturorienterande ämnen, datakunskap och estetiska ämnen – bland annat. Men idag är en annorlunda dag; de ska få en ny lärare. Nej, Pipeline ska inte avgå – hon tänker inte ens låta pensioneringen stoppa henne från att undervisa dessa underbara ungar – men det ska Anna Lemhagen, läraren i NO. Hennes ersättare blir Patrik Henriksson, en tjugotvåårig före detta cancerforskare från Göteborg.
Han kliver in i klassrummet med självsäkra steg, stannar bredvid Pipeline vid katedern och fyrar av ett bländande leende mor klassen.
- Hejsan, mitt namn är Patrik Henriksson och jag ska undervisa er i vetenskapliga ämnen, säger han och hans röst är mjuk och honungslen, melodisk för att vara en mans.
Pipeline känner sig genast som om hon hör ihop med denna man. Som om de är skapade av samma atomer. Det är inte enbart för att han är attraktiv – för det är han ju – utan även för att han utstrålar en intelligens så outtömlig att hon med ens vet att han är en av dem. Han har tjockt, mörkt hår och intensivt blå ögon, lysande och genomträngande. Dragen hans påminner om en mix mellan Joakim Berg och Martin Gore, något Pipeline uppskattar. Han är lång – kanske en och nittio – och vältränad, det ser hon. Men det är inte det som intresserar henne mest, utan det är hans professionalism och aningens blygsamma uppsyn.
Hon betraktar honom medan han bekantar sig med barnen och tänker att honom måste jag lära känna.
Och det planerar hon att göra efter skoldagens slut, över en fika.
Men först måste hon fråga honom.
De sitter i lärarrummet; de är fem stycken. Fler än så lyckades inte Pipeline få tag i när hon startade skolan fyra år tidigare. Det är vad hon drömde om i sex år, att få starta en skola för sina medmänniskor, de som ofrivilligt står en aning högre än allmänheten, och vad hon äntligen, vid arton års ålder och myndig, lyckades förverkliga. Nu lever hon sin dröm varje dag. På helgerna är det visserligen ingen skola, men hon brukar ändå ha den i tankarna genom de ensamma timmarna.
- Vad tycker du om vår skola? frågar Pipeline och ser nyfiket på den nye läraren.
- Er? säger Patrik förvånat. Vad jag har hört är det du ensam som sett till att den finns här.
- Men jag hade aldrig kunnat göra det utan de andras hjälp, påpekar Pipeline.
- Åh, jag är övertygad om att ni klarat er själv om ni velat.
Med de orden reser sig Patrik upp och lämnar lärarrummet; han ser inte tillbaka. Pipeline är häpen. Chansen att fråga ut honom har gått henne ur händerna inser hon. Men skam den som ger sig.

Bara lite drygt en timma senare hittar hon honom i datasalen där han sitter och läser en vetenskaplig tidning.
- Varför vill du inte göra oss sällskap i lärarrummet? frågar hon utan att bry sig om att hon kanske inkräktar på hans privatliv.
Han kanske vill vara för sig själv nu när han är ny.
Han ser upp från sin tidning.
- Jag föredrar att hålla mig för mig själv, svarar han artigt, men han ber henne inte gå.
Pipeline känner sig för första gången i sitt liv osäker.
- Då kanske jag inte ska ställa min fråga, mumlar hon mer för sig själv än för honom.
- Vad för fråga? undrar han och låter faktiskt nyfiken.
- Jo, jag … nej, jag borde inte fråga. Jag stör bara.
Hon vänder sig för att gå, men någonting får henne att stanna kvar.
- Fråga på, du, säger Patrik bakom henne. Jag lovar att inte bli förolämpad.
Han skojar med henne. Han skojar faktiskt med henne. Då kanske han inte är så besviken över att hon hindrar hans ensamhet?
Pipeline vänder sig åter mot honom.
- Jag undrade om ni ville ta en fika med mig efter jobbet, pressar hon till sist fram.
Till hennes förvåning ler Patrik.
- Det vill jag gärna.

De sätter sig på ett litet fik inne i stan och beställer in kaffe och muffins. Pipeline vill egentligen inte dricka den svarta drycken – koffeinberoende är inte bra att utveckla – men gör det för att han gör det. När hon slutligen smuttar på kaffet får hon anstränga sig för att inte grimasera av avsmak. Kaffe är vämjeligt.
- Vem är du? frågar hon sitt sällskap för att slippa dricka mer av eländet.
Patrik skrattar.
- Det är en fråga jag inte får alltför ofta, säger han och ler mot henne. Jag är Patrik Henriksson, före detta cancerforskare från Göteborg men som nu vill satsa på att undervisa såna som jag.
- Jag visste det! utbrister Pipeline förtjust. Du är också psykologiskt progerial, eller hur?
- Ja, erkänner han, men det har aldrig gjort mig gott. Jag vill ge de här ungarna en chans till ett bättre liv än det jag fått.
- Samma här. Men cancerforskare? Gör du inte mer nytta om du fortsätter med det?
- Kanske. Eller … jo. Det skulle jag nog. Men det kändes inte rätt, om du förstår vad jag menar. Det kändes inte som om jag hjälpte till – mer som om jag … gjorde det värre. Försummade.
Pipeline nickar. Jo, hon förstår vad han menar.
Alltför väl.
De sitter och tittar på varandra, men ingen av dem dricker sitt kaffe.
Deras muffins är oätna.
- Säg mig, vad har du fått ditt namn ifrån? frågar Patrik plötsligt. Det är inte precis vanligt här i Sverige … eller någonstans, för den delen. ”Rörledning”.
Han ler roat.
Pipeline rodnar.
- Madeleine Johansson, säger hon lågt.
- Vad?
- Jag heter egentligen Madeleine Johansson. Madeleine Margareta till och med. Jag ändrade det när jag fyllt arton. Det var svårt att få igenom det – Pipeline är ju inget namn – men till slut tröttnade de väl på mig.
Patrick skrattar.
- ”Get out the crane, construction time again. What is it this time?”, säger Pipeline konspiratoriskt.
- ”We’re laying a pipeline”, fyller Patrik i.
Pipeline kan inte dölja sin häpnad.
- Känner du till ”Pipeline”? frågar hon förbryllat. Du känner till Depeche Mode?
- Känner till?! ekar Patrik. Jag älskar dem! Jag misstänkte att det var därför. Vad heter du i andranamn?
- Monument.
- Jag heter Photographic.
- Är det sant? Har jag hittat en man som gillar Mode lika mycket som jag?
Patrik rodnar när han säger:
- Jag tycker om dig, Pipeline. Du är en attraktiv och intelligent kvinna. Jag känner det som om vi är på samma nivå. Skulle du vilja gå ut med mig ikväll?
Pipeline ler brett och söker hans hand över bordet.
- Med nöje. Ska du inte dricka upp ditt kaffe?
- Jag dricker inte kaffe, erkänner han generat.
- Inte jag heller. Det är bara beroendeframkallande. Jag beställde bara in det för att jag trodde att du drack kaffe.
- Dina åsikter spelar lika stor roll för mig som mina tycks göra för dig, anförtror Patrik. Jag beställde in kaffe för att jag tog för givet att du var kaffedrickare, som alla andra kvinnor jag träffat.
- Men du drack det ju först, anmärker Pipeline förundrat.
- För att jag trodde att du förväntade det av mig.
- Jag drack för att du drack.
- Tänk hur det kan bli när man fattar tycke för folk, säger Patrik och skakar på huvudet.
Och så skrattar de.

Efter att de gått ut en vecka friar Patrik. Pipeline har vetat ända sedan den där första dagen inne på fiket att detta skulle ske, men hon blir ändå överraskad. Det är dock ingen tvekan om att de är ämnade för varandra, så hon tackar ja. Vänner och familjemedlemmar är förbryllade över att de bestämt sig så snabbt; det är ett stort beslut att binda sig. Men de vet att det är det enda rätta. De är verkligen på samma nivå, och de har förvånansvärt mycket gemensamt.
Bland annat får Pipeline veta att de fyller år på samma dag – den sjätte november. De är till och med födda på samma klockslag; inte en hundradels sekund skiljer dem åt. De sa båda sitt första ord vid två veckors ålder, lärde sig gå vid tre månader och pratade rent vid fyra månader. De lärde sig läsa – helt av sig själva – när de var ett halvår och hade avancerat till högskolenivå vid tre års ålder. Kan det bli mer uppenbart att ödet har fört dem samman?
I augusti det året, endast fyra månader efter frieriet, blir det bröllop. Alla de känner är närvarande, inklusive deras skolklasser. De planerar att utöka skolan ytterligare så att barn mellan åtta och tio också kan komma in, men det är bara som en början. Så småningom ska barn i alla åldrar ha tillgång till den specialundervisning paret Henriksson erbjuder.
Fyra år senare ingår deras egen dotter, Caress, i en av de klasser som går på Sjöborgarskolan. Hon har ärvt sina föräldrars höga intelligens och hunger för litteratur. Hon säger att hon ska bli författare en dag.
När Caress är fyra föds hennes lillebror, Rush Puppets Henriksson, och endast ett och ett halvt år senare lilla Everything Counts, också en pojk. Men det är ändå en sak den yngsta dottern Mercy In You (kort och gott kallad Mercy), tre år yngre än Everything Counts, säger som till sist får hela familjen att gemensamt gråta.
- Vi är Brådskande Mode, meddelar hon självsäkert.
Först tror föräldrarna att det dottern påstår bara är barnsligt påhittat. Men när Pipeline ber om en förklaring säger flickan:
- Depeche Mode på svenska. ”Dépêche” betyder på franska telegram eller depesch, alltså ”brådskande skrivelse”, och ”mode” betyder mode.
Den förklaringen var den bästa Pipeline någonsin hört.

Skriven av: Sara Karlsson