Branden

”Du har väl aldrig varit med om något ovanligt.” sade Filip till mig igår efter att ha skrutit om en båtolycka.

Men tänk att det har jag, och jag kommer ihåg det så väl!

***

Jag var nog tretton år gammal när det hände. Det var en helt vanlig fredagskväll och jag satt och såg på TV med min pappa och styvmamma. Det var någon dålig frågesport på ettan, men de andra kanalerna visade bara nyheter och såpor så vi hade inte mycket val.
Klockan var tjugo minuter i nio, det kommer jag ihåg, för jag kollade på klockan hela tiden och undrade när jag kunde dra mig tillbaka.
Då, mitt i alltihopa, ringde det på dörren.
Pappa muttrade lite, men gick och öppnade. Efter det är det lite suddigt. Jag kommer ihåg skärrade röster, springande steg och ljudet av min pappa som ringde. Men han slog bara tre siffror.

1 – 1 – 2

Jag visste inte vad som hänt. Helt plötsligt stod en halv familj i vår hall, med hund och allt. En ung kvinna, runt 20 kanske, bar ett barn på 1½ och höll en fyraåring i handen. Min styvmamma skyndade dit och pratade med dem, men jag visste ingenting.
Då hörde jag min pappas röst, som jag aldrig kommer glömma, upprepa en fråga som han fått från den i andra änden av telefonluren.

”Är det någon kvar i huset?”

Just i det ögonblicket visste jag vad det rörde sig om. Varken förr eller senare.

Det brann.

Men det värsta jag någonsin hört var kvinnans svar.

”Ja. Bo.”

Jag kände paniken sprida sig i kroppen, den ville ta över helt, men jag behärskade mig. Detta var inte rätt tid att flippa ut.

Min pappa avslutade samtalet och gick bort till kvinnan som nu hade fått sällskap av en annan, äldre kvinna, förmodligen frun i huset.
Han sade något till dem och försvann sedan ut.

Till min styvmammas fördel får sägas att hon visste vad hon gjorde. Hon bjöd in dem och såg till att alla hade det varmt och skönt.

Frun var panikslagen och upprepade hela tiden:
”Vi tände bara några tomtebloss. Det var pedagogiskt. Barnen borde få se! Sedan var hela taket i lågor. Kan det gå så fort?” och liknande saker i en osammanhängande röra.

Under tiden tog den yngre kvinnan hand om småbarnen och såg till så att de var lugna.

Frun, pappa och en kille ,vars ålder var svår att säga, sprang in och ut ur huset hela tiden.

Hunden, Cindy, var dock ett problem. Hon kivades med katten och försökte äta upp dess mat. Till slut blev min styvmamma tvungen att kasta ut katten.

Allt detta tycktes hända på fem minuter, men det var svårt att säga, det kändes som om tiden spelade pingpong med oss, ibland snabbspolades det, och ibland gick allt i slow-motion…

Brandkåren kom inom vad kom kändes som en halv minut, men det var nog längre.
Efter en kort stund var elden släckt och vårt hus fylldes med folk, inklusive Bo, vem det nu än var, som tydligen tagit sig ut till sist. De tackade för hjälpen och försvann kvickt.

Innan jag såg på klockan gissade jag att fem minuter skulle ha gått, men den visade på kvart över nio.


Trekvart efter att de ringde på vår dörr skulle ingen kunnat gissa vad som hänt.

***

Men jag berättar nog aldrig detta för någon, inte ens för att bräcka Filip, för hemligheter är bra att ha ibland. Så man vet att man lever.

***

A/N: Idén bakom denna historien är något som hände i fredags under en brand och delar av konversation och sammanhang är taget ur verkligheten. Jag ber att om någon som varit med om händelsen läser historien, så får de inte känna sig träffade. Detta skrev jag endast för att rensa huvudet och för att komma ihåg det för egen del. Om någon har synpunkter på historien tar jag gärna emot dem via mail.

Författare:

Publicerat

Dela: