Bränt barn skyr elden

Ambulansens sirener skar genom nattens tystnad och blåljusen lyste upp de mörka gatorna. Känslan av att något fruktansvärt hade hänt vilade över staden. Kvinnan som färdades i ambulansen kände ingen smärta där hon vilade i medvetslöshetens sköna mörker. Kroppen hade på sitt eget sätt försvarat henne mot det svåra som hänt henne…
*
Julia tittade upp från sina ekonomiska rapporter då någon harklade sig på andra sidan skrivbordet. Långsamt lät hon blicken glida uppför en vältränad manskropp iklädd jeans och svart polotröja. Blicken stannade vid ett brun-bränt ansikte med kraftig haka och markerade ögonbryn. De gröna ögonen gnistrade till av manligt intresse då han betraktade henne. Men det bleknade strax och ersattes av medlidande då han fick se den sida av hennes ansikte som pryddes av ett nätverk av ärr.
Sams intresse hade vaknat redan när han steg in genom dörren till eko-nomichefens rum. Kvinnans långa, blonda hår och blå ögon i ett ansikte med höga kindben och fylliga läppar fick hans manliga hormoner att rasa i höjden. När hon vände upp ansiktet mot honom och han fick se hennes ärra-de kind fylldes han av ett medlidande som till en början gjorde honom stum. Det var en stor sorg att en så vacker kvinna skadats på ett sådant sätt.
Julia gav den okände mannen ett kallt ögonkast när hon såg hans medli-dande. Hon hade fått nog av allt sådant för all framtid.
- Ja? frågade hon med en hård klang i rösten.
Sam undrade vad han gjort för att förtjäna den kyliga behandlingen.
- Hej, jag heter Sam Lindqvist. Jag kommer från konsultfirman Compu-terHelp. Jag ska hjälpa er att installera det nya datasystemet.
Julia reste sig och sträckte fram handen för att hälsa. När Sams fingrar kramade hennes ryckte hon till som om hon hade bränt sig. Beröringen kän-des i hela kroppen och hon drog snabbt åt sig handen.
Sam hade också känt den elektrifierade känslan som farit genom kroppen då de hälsade på varandra och han hade också lagt märke till hur Julia snabbt dragit undan handen.
- God dag, hälsade hon. Julia Larsson. Jag är ekonomichef här på Lind-gren & Söner. Varsågod och sitt. Jag förmodar att du vill förklara för mig vad som ska göras.
Efter deras första möte stötte Julia på Sam överallt. Han var i fikarummet när hon kom dit. Skulle hon kopiera något befann han sig också där i något ärende. Han kom samtidigt som henne på morgonen och gick vid samma tid som henne på eftermiddagen. Till slut visste hon inte vart hon skulle gå för att slippa träffa honom.
Sam fann Julia mer fascinerande och vackrare än någon kvinna han tidi-gare mött. Han kunde helt enkelt inte glömma henne. Det var därför som han försökte befinna sig på samma platser som hon. Mer spännande blev det också då det var så uppenbart att hon hade svårt att träffa honom.
Sam hade inte haft det speciellt svårt med kvinnor under sitt nästan 30-åriga liv. Han såg bra ut med blont hår och gröna ögon och hans vältränade kropp fick kvinnorna att sucka av hänförelse. Sedan att han var snäll, ödmjuk och generös som personlighet var inget som gjorde honom mindre omtyckt. De egenskaperna tillsammans med hans envishet och företagsamhet hade gjort att han redan i ung ålder startade det företag som nu var en av de största konsultfirmorna inom data i Sverige. Sam hade upptäckt att Julia var den kvinna som han ville gifta sig och skaffa barn med. Om han nu kunde få henne att förstå detta.
Julia däremot hade inga tankar på att skaffa man och barn. Hon var till-fredsställd med det liv hon levde och ville inte ha några komplikationer i tillvaron i form av en efterhängsen karl. I likhet med Sam hade hon kämpat till sig en karriär och en hög chefsposition genom envishet och idogt arbete. Hon var känd på företaget som den som inte talade om sig själv. Hennes erfarenhet hade lärt henne att man bara blev sårad när man lämnade ut för mycket av sig själv.

När det gått två veckor och Sam fortsatte följa efter henne vart hon än gick tröttnade Julia. Det var fredag eftermiddag och hon skulle precis ta sig en kopp kaffe när han kom in i fikarummet.
- Vilken härlig dag vi har i dag. Inte sant, Julia? undrade han glatt medan han plockade fram en kaffemugg ur skåpet.
Julia kände hur det kokade inombords av ilska över hans familjära ton.
- Vad vill du egentligen? frågade hon med iskall stämma.
- Inget särskilt. Jag frågade bara vad du tyckte om vädret, svarade han med ett ryck på de breda axlarna och ett oskyldigt leende på läpparna.
- Måste du följa efter mig överallt?
Sam läppjade på kaffet och kikade över koppen på Julias högröda ansikte och argt blixtrande ögon. Det kanske var dags att göra den där framstöten som han tänkt sig nu.
- Ok, jag ger mig, suckade han. Jag erkänner att jag har följt efter dig.
- Varför?
Det lilla ordet hängde mellan dem en stund innan han svarade.
- Vad tror du? För att jag är intresserad av dig så klart. Får jag bjuda dig på middag någon kväll?
Förvåning, chock och smärta for över Julias ansikte innan hon ställde ifrån sig kaffet och rusade ut ur rummet.
- Jag förmodar att det där var ett nej, mumlade Sam för sig själv när han tittade efter henne.
Trots Julias rungande nej gav Sam inte upp. Han fortsatte att ansätta hen-ne med middagsinbjudningar. Och för att bryta ner hennes motstånd ytterli-gare skickade han små blombuketter och nallebjörnar med hjärtan till henne.
Julia hade känt attraktionen mellan dem då de träffades första gången, men hon hade försökt förneka den. Hon var inte mogen för något förhållan-de. Men till slut orkade hon inte stå emot Sams tjatande om middagen.
Det var torsdag eftermiddag och hon skulle precis plocka i ordning och gå hem då ett blomsterbud dök upp på henne tröskel med ett dussin röda rosor inslagna i cellofan. Efter att ha kvitterat försändelsen tog Julia med buketten och tågade iväg för att leta reda på Sam. Nu hade han gått över gränsen. Hon hittade honom inne hos den verkställande direktören där han stod böjd över dennes dator och förklarade det nya systemet för den samma. Julia marscherade fram till skrivbordet och hennes höga klackar hördes inte då de sjönk ner i den mjuka mattan. Då hon kom fram tryckte hon upp bu-ketten under näsan på Sam.
- Jag ger mig, utbrast hon indignerat. Du får som du vill.
Sam vände sig överraskat om när han fick rosornas starka doft uppkörda rakt i näsan. Likt en gammal fiskebåts motordunk dunkade hans hjärta när han såg hur vacker Julia var där hon stod alldeles bakom honom.
- Vet du att du är väldigt vacker när du är arg?
- Ja, ja. Det räcker med smicker nu. Du har fått som du ville. När ska vi ses?
- Jag hämtar dig vid sju i morgon kväll, föreslog Sam.
- Ok. Då ses vi då.
Med de orden försvann Julia och Sam stod länge och tittade efter henne. Han väcktes ur sina tankar av att han hörde hur företagets vd skrattade tyst bakom honom.
- Där har du en dam som vet vad hon vill, log den verkställande direktö-ren.
- Jag har märkt det, svarade Sam.
När klockan närmade sig sju på fredagskvällen började det krypa i Julia av nervositet. Varför hade hon gått med på den här galenskapen att ha en träff? Det fanns ändå ingen framtid för henne och Sam. Rädslan för att ha ett förhållande med en man satt så djupt rotad hos henne att det var svårt att få den att försvinna. För att dölja rädslan inom henne hade hon klätt sig extra omsorgsfullt i en kort, svart klänning med djup urringning som framhävde hennes fylliga byst och underströk den smala midjan. Innan hon klätt på sig hade hon en lång stund stått framför spegeln iklädd bara trosor och behå och betraktat ärret som löpte över magen. Det enda synliga bevis på att hon burit ett barn inom sig.
Det ringde på dörren och hon gick för att öppna. På trappan utanför stod Sam iklädd mörk kostym, vit skjorta och slips. Hans hår skiftade i olika ny-anser av gatubelysningens gula sken och hans snygga utseende fick det att sjuda av ofrivillig åtrå i blodet på Julia. Snabbt vände hon sig om och tog kappan för att han inte skulle lägga märke till vad hon kände.
Men Sam hann se glimten av åtrå i hennes ögon och han konstaterade lyckligt att hon inte var helt opåverkad av honom. Det kanske kunde bli en lovande kväll.
Restaurangen som Sam hade beställt bord på låg lite avsides men deras goda mat hade gett dem ett bra rykte och det var ständigt fullbokat. Hov-mästaren hälsade på Sam med hans förnamn så Julia antog att han var stam-gäst på stället. De blev visade till ett bord långt in i restaurangen. Man hade satsat på att skapa en romantisk stämning genom att ha långt i mellan bor-den så att varje par skulle få lite avskildhet. Borden var dukade med utsökt porslin och det stod levande ljus som kastade ett varm sken över paren.
Sam beställde in en flaska rött vin och bad hovmästaren att ta den bästa rätten som de hade på menyn. Under gemytligt småprat avnjöt de förrätt och huvudrätt och det var först vid kaffet som tystnaden sänkte sig för en stund. Men det var ingen besvärande tystnad. Julia hade upptäckt att Sam faktiskt var riktigt trevlig.
- Har du några framtidsplaner? frågade Sam när han tyckte att de suttit tysta för länge.
- Nej, inte direkt. För tillfället är det bara karriären som gäller.
- Men man och barn då? Vill du inte gifta dig någon gång? envisades han.
Julia tryckte beskyddande handen mot magen och det sved till i hjärtat av smärta då Sam nämnde barn. För andra gången den kvällen gjorde sig den tunga känslan av förlust påmind. Ännu hade hon inte riktigt accepterat för-lusten av barnet två år tidigare.
Sam såg hur ett drag av smärta drog över Julias ansikte. Full av frågor sträckte han fram handen och lade den över hennes på bordet.
- Sa jag något dumt nu? undrade han försiktigt.
- Nej, det är ingen fara, försäkrade Julia honom och drog åt sig handen då hans fingrar sakta började smeka handryggen. Hans beröring fick henne att rysa och hon kände att hon inte ville förklara för honom vad det var som fått henne att reagera så häftigt på hans fråga.
Sam förstod att det låg något bakom Julias oskyldiga kommentar, men han ville inte tvinga henne till att berätta något så han bytte samtalsämne.
Klockan var strax efter elva då Sam stannade bilen utanför Julias hus. Tystnaden på hemvägen hade varit tjock av känslor och Julia snarare visste än anade att kvällen skulle sluta med att han kysste henne.
Sam vände sig om mot henne och betraktade henne tyst. Sakta höjde han handen och vände hennes ansikte mot sig. Han såg in i hennes ögon och bad ordlöst om tillåtelse att kyssa henne. Julia blinkade bara till svar och han lutade sig fram, lade armarna runt hennes midja och drog henne intill sig. Känslorna sprakade mellan dem då deras läppar närmade sig varandra. Med ett stönande tryckte Sam munnen mot hennes och under några sekunder så var det bara deras kroppar som talade.
Det gick runt i huvudet på Julia av känslor och kroppen kändes tung av åtrå. För en sekund lät hon sig ryckas med. Men strax fick hon tillbaka för-nuftet och hon slet sig ur hans famn. Med händer som darrade öppnade hon bildörren.
- Julia.
Hans röst hejdade henne och hon vände sig om.
Sam ryckte till när han såg rädslan och smärtan i hennes ögon. Hon på-minde honom om ett skadedrabbat djur.
- Ta hand om dig. Jag ringer i morgon, lovade han med mjuk röst.
Med fingrarna tryckta mot sina svullna läppar och kroppen värkande av sorg såg Julia honom köra därifrån. Nu hade hon bestämt sig. Hon skulle undvika honom till varje pris. Den känslofyllda kyssen hade avgjort det he-la.
Dagen därpå ringde telefonen upprepande gånger men hon svarade inte. Hon förstod att det var Sam men inget kunde få henne att ändra sig.
Sam ringde Julia flera gånger men när han inte fick något svar åkte han till och med dit. Men det var nerdraget och mörkt i huset och bilen stod inte på parkeringen.
Julia såg genom gardinen hur han gick tillbaka till bilen och körde sin väg. Trots att hjärtat värkte av sorg bröt hon inte löftet till sig själv.
På jobbet på måndagen undvek Julia Sam så mycket hon kunde. Hon gick långa omvägar när hon såg honom och så fort han gjorde en ansats att komma fram till henne vände hon ryggen till. Hennes ansikte var kallt och avvisande och Sam förstod inte vad som hänt. Det hade ju varit så bra i fre-dagskväll. Då det hela fortsatte även under resten av veckan försökte han få fram vad det var som gjorde henne så rädd genom att prata med hennes ar-betskamrater. Men ingen ville säga något. Låt henne tala om det själv var allas råd.
Veckorna förflöt och Julia började se allt mer blek och frånvarande ut. Hennes nattsömn stördes av drömmar om Sam och hon hade upptäckt att trots den eviga försäkran om hon inte skulle bli kär, så hade hon fallit för honom.
Sam däremot började se mer och mer förbannad ut. Hans arbete var snart slutfört och han ville inte gå vidare utan att ha rätt ut allt med Julia. Han väntade på det gyllene tillfället som kom en dag då hon stannade kvar på kontoret för att jobba över. Han gick samtidigt som alla andra, men i stället för att åka hem promenerade han över till puben tvärs över gatan och vänta-de tills kontoret var tomt på folk. Då återvände han.
Julia hade skrivbordet överfullt av arbete och hann inte ens tänka på Sam.
Därför reagerade hon inte när det hördes ett brak i korridoren och att dörren till hennes kontor sedan öppnades. Först när hon kände herrparfym reagera-de hon och såg upp mot Sam som stod precis innanför dörren. Hans ansikte var hugget i sten och hon kände en kall föraning om att han inte kommit dit för att vara trevlig.
- Du måste nog vara den mest känslokalla människa jag någonsin träffat, väste han fram mellan sammanbitna tänder.
Julia slungades två år tillbaka i tiden när hon hörde hans ord. Plötsligt be-fann hon sig åter på sjukhuset och hennes fästman Niklas stod framför hen-ne och anklagade henne för samma sak. Fyra veckor tidigare hade Julia bli-vit svårt skadad i en våldsam bilolycka och efter olyckan hade man gjort ett akut kejsarsnitt, men inte kunnat rädda den lilla flickan som vägt alldeles för lite. Emotionellt sett hade hon ännu inte förstått vad som hänt och Niklas beskyllning hade gjort henne ännu sämre. Den andra bilen som kört rakt in i sidan på hennes hade inte bara skadat hennes ansikte vars skönhet blivit förstört av glassplittret, utan hon hade också brutit båda benen och försjun-kit i ett tomrum utanför världen.
Niklas hade aldrig kunnat förlåta henne för att hon under de första måna-derna efter olyckan inte kände sorg över deras förlorade barn eller kärlek till honom. När hon äntligen vaknat upp ur det känslolösa vakuum hon levt i hade han redan gett sig av och han kom inte tillbaka.
Hon vaknade upp ur sina tankar av att Sam kom emot henne med be-stämda steg och ilskna ord.
- Du har ju inte ens vett att försvara dig, gormade han ilsket. Kan du inte reagera när man skriker på dig?
Då kände Julia hur all ilska över Niklas som legat begravd inom henne så länge kom upp till ytan och hon for upp ur stolen och emot Sam. Hon anda-des stötvis och ögonen lågade av de starka känslorna.
- Jag är inte alls känslokall, nästan skrek hon och böjde sig provocerande mot honom. Vill du se prov på det?
Frågan hängde fortfarande i luften när hon ilsket drog ut hårnålarna ur håret och började knäppa upp dräktjackan med skälvande fingrar. Medvetet utma-nande böjde hon huvudet bakåt så att brösten sköt fram. Hon såg hur Sams ögon fylldes av åtrå då han såg hennes halvnakna kropp och det gjorde hen-ne bara ännu mer arg. Hon grep tag om hans huvud och attackerade hans läppar med en hetta som liknade ett vulkanutbrott, samtidigt som hon tog tag i hans hand och lade den mot sitt ena bröst. Innan kyssen hunnit fördju-pas drog hon sig undan.
- Det var väl det här du ville se, morrade hon åt honom. Nu har jag bevisat att jag inte är så känslokall som du tycks tro. Jag har faktiskt också känslor.
Sam stirrade bestört på henne. Det här hade han aldrig kunnat föreställa sig. Framför honom stod Julia uppfylld av en vrede som vilken sekund som helst kunde förgöra henne. Han var tvungen att lugna ner henne så att hon inte skadade sig själv på något sätt.
- Snälla Julia. Jag menade inte vad jag sa, försökte han lugna henne. Jag älskar dig, om du så aldrig visar mig några känslor.
Julia tycktes bara stirra på honom utan att ha hört vad han sagt. Men sakta men säkert verkade omvärlden tränga in till henne och hon började sakta gråta. Tårarna rann längs hennes kinder och det värkte i Sams hjärta då han såg hur hon visade sin insida för honom trots att hon egentligen inte ville. Han tog henne i sin famn och kramade henne hårt. När hon lugnat sig lite tog han med henne till soffan som stod vid ena väggen och drog ner henne i sitt knä.
- Julia, kan du inte berätta för mig vad som är fel? bad han.
Med tyst och sorgsen röst berättade hon allt som hänt. Bilolyckan, det förlo-rade barnet och Niklas svek. Hon berättade också att hon varit så rädd för att bli sårad igen att hon inte vågat ge sig in i ett förhållande.
Sam satt tyst under hela tiden och lät henne ta det i sin takt. Kärleken till henne värmde hans bröst. Till slut kunde han inte vara tyst.
- Jag älskar dig, Julia och jag kommer alltid att göra det. Bara så att du vet.
- Jag älskar dig också, viskade hon mjukt. Förlåt för vad jag gjorde förut.
Till svar kramade han henne bara hårdare och placerade en mjuk kyss på hennes läppar.
Julia lutade huvudet mot hans axel och log lite. Äntligen hade hennes de-mon flugit sin kos.

Skriven av: Jeanette Johansson