BRÖLLOPSRESAN

BRÖLLOPSRESAN

Jag feriearbetade en sommar när jag var i den tidiga tjugoårsåldern inom hemtjänsten i min gamla barndomsstad Kristinehamn. Bland åldringarna jag kom i kontakt med blev det så att jag särskilt fattade sympati för en ovanligt vresig och ensam gubbe som jag dagligen besökte på mina vändor till de gamla. Det var ingen annan av min arbetskamrater som hade något till övers för gubben, men jag fann honom intressant och en utmaning i all sin bitterhet.
En eftermiddag när jag besökte gubben som då var min sista anhalt för arbetsdagen, hände det sig att jag blev kvar en längre stund. Ingen väntade på mig hemma, jag vaktade huset åt min föräldrar som var utomlands. De flesta av mina vänner var också bortresta på olika håll. Jag kände mig lite övergiven. Och gubben verkade mera tacksam för sällskap än vanligt. Så efter en stund satt vi i gubbens kök och småpratade och smuttade på varsitt glas med whiskey av något fint märke, som jag nu inte kan erinra mig. Gubben bolmade på sin stora, illaluktande pipa.
Då inträffade något märkligt. Plötsligt fällde gubben sin mask av klagan och vrånghet. Blicken blev klarare och vänligare, hans stämma ren och stadig. Jag hoppade nästan till av förvåning. Det var som om den gamle mannen inom loppet av några sekunder förvandlats till en för mig helt annan, mera livaktig, öppensinnad människa. Han såg allvarligt, och nästan ängsligt, uppfodrande på mig. Jag fick en känsla av att gubben tänkte avslöja något angeläget, något som han gått och burit på mycket länge. Jag tog en rejäl klunk av whiskeyn. Sedan sade gubben:
”Hör nu noga på.” Så började han berätta. ”Jag och min fästmö och förlovade oss 1935. Jag var då 23 år och min fästmö 21. Vi bodde i det lilla samhället Deje i västra Värmland. Jag hade tidigare arbetat som allt-i-allo i min fars specerihandel, men nu fått ta över hela verksamheten då min far blivit sjuk och orkeslös. Min fästmö hade sagt upp sin tjänst som hembiträde och hjälpte mig i affären. Vi var driftiga och rörelsen växte. Vi planerade att så småningom öppna flera affärer och flytta från Deje till någon större ort. Men först skulle vi gifta oss. Det hela utmynnade i ett dubbelbröllop då min bäste vän och dennes fästmö även de bestämt sig för att gå åstad.
Bröllopet hölls vid pingsten 1936 och blev mycket lyckat. Festen pågick till långt in på morgonen. Sen drog vi, brudparen, oss tillbaka för att vila. Följande kväll skulle vi bege oss på en gemensam bröllopsresa. En bekant till min bäste vän och mig drev ett pensionat i Trollhättan. Där ämnade vi tillbringa några dagar. Vi hade bestämt oss för att resa på kvällen för att så snart som möjligt nå resans mål på morgonen. Jag hade mot min förmodan fått låna en bil av en förmögen affärsbekant i Karlstad. Bilen var en Ford i den tidiga V8-serien, den enda av sitt slag i Värmland då. Så det skulle bli en ståndsmässig resa. Om än trång med dagens mått mätt. Vi var mycket förväntansfulla och uppspelta när vi gav oss iväg på aftonen.
Framåt natten när vi färdats en bit in i Dalsland skymtade jag en ensligt belägen vitkalkad gammal kyrka inne i en skog. De andra sov som stockar och jag hade blivit allt tröttare och kämpade med att hålla ögonen öppna. Jag tänkte stanna bilen vid kyrkan och väcka min kamrat för att låta honom ta över ratten, när jag plötsligt tyckte mig se ett ljussken i fönstren på långsidan av kyrkobyggnaden. Det var en mörk natt och i kontrast med mörkret såg jag nu bestämt ljussken i fönstren. Jag saktade in bilen och iakttog skenet som växte sig allt starkare. Jag stannade bilen helt och satt sedan stilla och blickade ut mot ljuset. De andra sov fortfarande tungt och ovetande om det som inträffade utanför. Jag var så tagen av ljuset att jag inte heller kom mig för att väcka dem.
Jag kan svära på att jag svagt hörde ljudet av körsång. Sedan började något att röra sig i kyrkans fönster. Samtidigt med rörelserna avtog ljuset. Jag tänkte att det antagligen var någon slags nattlig mässa som var över. Vad visste jag? Jag var inte kyrklig. Eller var det tjuvar i farten? Då såg jag vad det var som rörde på sig. I de mörknande kyrkofönstren sträckte sig vita skeletthänder krampaktigt uppåt. Det måste ha varit ett hundratal par händer. Det högg till i hjärttrakten på mig. Jag fruktade ett ögonblick att mitt hjärta skulle sluta slå. Jag sprang sedan ut och vevade i panik igång bilen och körde iväg med en rivstart. Det enda jag kunde tänka på var att bara ta mig långt, långt därifrån. De andra vaknade märkvärdigt nog inte vid den hastiga avfärden.
Jag körde i ett töcken, utan begrepp om tid och rum. Det var ett under att vi inte hamnade vilse eller att det inte bar rakt ned i diket. I gryningen väckte jag min bäste vän och somnade därefter med ens. Jag drömde om knotiga, vita skeletthänder som sträckte sig upp i fönstren på en gammal kyrka. Händerna rispade mot fönsterrutorna och ljudet växte till ett outhärdligt gnissel. Jag vaknade av att jag skrek och dröp av kallsvett. De andra skrattade lite retsamt åt mitt uppvaknade och jag föll in skrattet. Det kändes som en befrielse just då.
Kanske var upplevelsen vid kyrkan trots allt bara en dröm? Jag försökte intala mig själv att så var fallet. Fortsättningen på resan blev mycket trevlig. Jag berättade inte om synen för någon. Du är den första som får höra om min upplevelse.” Gubben gjorde en paus, såg mig rakt i ögonen och fortsatte:
”Sedan begynte upplevelsen vid kyrkan att ansätta mig allt hårdare. Till slut gick hela min vakna tid åt att grubbla över synen. Var den verklig eller bara en dröm? Hade jag inbillat mig allt i min trötthet? Höll jag på att bli galen? Om synen varit verklig, vad betydde den? Varje natt drömde jag om skeletthänder i kyrkofönster.
Jag slöt mig inombords och började supa. Jag gjorde min hustru mycket orätt och hon lämnade mig. Affärsrörelsen gick i konkurs. Mina föräldrar var utom sig av förtvivlan. Jag flydde allt och tog tjänst på en lastbåt till Sydamerika. Jag trodde att jag kunde resa bort för att glömma synen. Jag blev akterseglad i Rotterdam. Där i hamnkvarteren gick jag ned mig värre än någonsin. En dag när jag var i mycket dåligt skick mötte jag en norrman på väg hem med sitt lastfartyg till Narvik. Norrmannen tog sig barmhärtigt an mig och förde med mig till Norge. Där livnärde jag mig några år som sjöman på olika båtar. Sedan bröt kriget ut. Jag blev involverad i smuggling. Nu var jag på fötterna igen. Jag hade ingen tanke på att återvända till Sverige. Jag skrev inte ens brev till mina föräldrar. Det var som om synen nästan helt bleknat bort. Jag tänkte ibland på den som ett ont minne från det förflutna, det var allt.
Så ockuperades Norge av tyskarna. Jag avskydde nazisterna och genom mina kontakter inom smugglingen blev jag delaktig i motståndsrörelsen. Jag skämdes för Sveriges fega politik och krypande inför Tyskland och kämpade mot nazisterna på mitt sätt där i Norge. Nu var det som om synen helt bleknat bort. Med tiden blev det dock alltför hett om öronen för mig. Jag var tvungen att en natt med tyskar patruller hack i hälarna fly över gränsen till Sverige och in i Värmlandsskogarna. Jag gömde mig sedan en tid hos en kontaktman i Arvika. Jag hade inget att återvända till i Deje. Min föräldrar hade båda gått bort under min vistelse utomlands, utan att jag fått reda på något förrän senare. Jag skämdes också alltför mycket för att våga söka upp mina forna vänner.” Gubben började darra på rösten. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle falla i gråt. Han gnuggade sig i ögonen och fortsatte sedan att berätta.
”Jag hamnade till sist i Kristinehamn, av alla ställen i Värmland. Och blev tyvärr kvar. Här försörjde jag mig först på diversearbete och fick sedan anställning i hamnen, när kriget slutade och sjötrafiken levde upp igen. Jag ändade min yrkesbana som hamnbas för sjåarna. Jag gifte mig aldrig igen och skaffade mig aldrig några barn. Mina förbindelser med kvinnor sträckte sig till några misslyckade romanser och köpt kärlek.”
Han betonade de sista orden ”köpt kärlek” på ett demonstrativt sätt, här sken den gamla bitterheten igenom, och satt sedan tyst en lång stund och sög på sin pipa. Jag skruvade otåligt på mig och väntade på en fortsättning. Till slut kunde jag inte hålla mig.
”Vad hände med synen?” frågade jag. Han såg sorgset på mig och tog sedan och hällde i sig de sista dropparna av whiskey ur glaset.
”Du förstår”, sade han, ”när jag hade fullt upp i Norge under kriget var det som om den där förbannade synen bleknat bort. Jag trodde verkligen att den gjort så. Men sedan hamnade jag i Kristinehamn, freden kom och allt blev lugnare. Jag fick tid att grubbla. Då återvände mardrömmarna. Jag tog till flaskan ännu en gång och höll så när på att förlora arbetet, men ryckte upp mig igen. Vet du vad som fick mig att klara av det?”
”Nej”, sade jag och skakade på huvudet.
”Det började uppdagas vad nazisterna gjort, alla grymheter, koncentrationslägren. Tidningarna publicerade bilder. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det. Men när jag läste och hörde berättas om allt detta, när jag såg bilderna, då...Jag satte igång att besatt samla på allt jag kunde få tag på om förintelsen.” Han pekade in i hallen mot den nötta garderobsdörr som han under mina tidigare besök vaktat så ihärdigt och striktligen förbjudit mig att öppna. ”Det blev ett sätt för mig att handskas med synen.” Jag såg undrande på honom.
”Hur då?” frågade jag.
”Jag såg fotografierna på dessa människor som vistats i helvetet på jorden. Det värsta. Jag tänkte på min syn den där natten. Jag skönjde ett mönster. Det handlade inte om att jag fick kontroll. Inte alls. I själva verket var min skräck större än någonsin. Det är i denna skräck jag nu lever. Där har jag blivit lugn. Det lugn som kommer av en insikt om det ofrånkomliga. Jag har sett skeletthänder krampaktigt sträcka sig upp i fönstren i en gammal kyrka en natt för länge sedan...som om de...” Där klippte han tvärt av och vägrade sedan att fortsätta på någon som helst diskussion om sin berättelse. Hur jag än försökte.
Vi satt i köket och pratade om annat tills det blev skymning. Då tackade jag för mig och cyklade hemåt. Men många obesvarade frågor snurrade i mitt huvud. Och en känsla av stark olust hade tagit mig i besittning. Jag ryste som av en lätt köldfrossa, trots den varma sommarkvällen. Det dröjde till långt in på småtimmarna innan jag somnade den natten. Efteråt kände jag en ovilja att besöka gubben igen. Kanske var det berättelsen som gjorde mig så illa till mods. Kanske orkade jag inte bära det förtroende den gamle mannen visat mig. Jag ordnade så att mina arbetskamrater bytte turer med mig. Jag låtsades att jag helt tappat tålamod med gubben och inte stod ut längre.
Gubben dog hastigt en tid efteråt. Vad jag hörde kom det inte en enda anhörig eller bekant till begravningen. Jag fick dåligt samvete och ångrade att jag aldrig besökte gubben igen. Jag har sedan dess ofta tänkt att gå och lägga blommor på hans grav, men det har ännu inte blivit av. Jag skall göra det nästan gång jag har vägarna förbi min gamla barndomsstad.
Jag kan fortfarande inte sluta att fundera över gubbens berättelse. Var han galen? Hade han blivit utmattad av trötthet och inbillat sig allt den där natten? Hade synen varit verklig? Kunde gubben i så fall ha tagit till sig den på ett annat sätt? Och besattheten av nazisternas dåd? Vad menade han egentligen? Var gubben kanske en mytoman och byggde upp en fantasivärld för att få uppmärksamhet och medlidande? Eller berättade han bara en skröna, när att kommer till kritan?
Det händer att jag om nätterna drömmer om vita skeletthänder uppsträckta i mörka kyrkofönster. Det händer även att jag funderar över om jag själv en dag kommer att sluta lika ensam som gubben, bittert ruvande på mörka, outgrundliga minnen, inbillade eller sanna.
Jag har börjat att göra efterforskningar om den ensligt belägna skogskyrkan i Dalsland. Hittills har jag inte funnit några tecken på att den ens existerar eller någonsin har existerat.
Men vad vet man?

Skriven av: Heinrich von Alien