Cheryls femton minuter i rampljuset (TW)

Cheryls mamma flätar hennes midjelånga, svarta hår i en enda långa fläta och sprejar den varsamt med silvrigt glitter. Det är knappt synbart men Cheryl vet att det finns där, det blixtrar till i solen eller andra starka ljuskällor.
”Här har du din klänning också”, säger mamma Anita och sträcker fram den vita, tighta klänningen med turkost tyll.
Cheryl tar emot den och går in i sitt rum för att byta om, och för att inte glömma det kalla stålet.
Hon fäster ett bälte, ett hölster, runt låret och sätter ner iskylan. Hon huttrar till men småler.
När Cheryl sminkat sig och tagit på sig en vinröd kofta med korta ärmar ropar mamma att dom kommer bli sena till skolavslutningen och det går inte för sig.
Mamma kör rätt fort till skolan, släpper av Cheryl vid huvudbyggnaden.
”Ha så trevligt på klasstimmen, hjärtat! Vi ses på skolavslutningen sen!”
Cheryl nickar och går ur bilen,
I korridoren står det mängder med uppklädda nior som väntar på att få gå ur.
Cheryl kan namnet på dom allihop. Hon kan även hur deras ögon ser ut när dom inser att hon är i samma rum och det är ett utmärkt tillfälle att knuffa henne fram och tillbaka emellan sig. På det viset vet hon även hur deras knytnävar känns.
Hon försöker smyga förbi gänget på sex personer, Anton, Joakim, Andreas, Niklas, Johan och Erik.>
Erik vänder sig om, ser rätt på henne.
”Men titta..”, säger han sakta.. ”Är det inte Mon ami, cheri?”
Cheryl skakar på huvudet, han är verkligen dum i huvudet. Men hon vet saker om honom. Saker som han skulle göra allt för att hålla hemligt. Så hon bara ler.
Andreas drämmer till Cheryl så att hon åker in i ett skåp.
”Helvete Andreas”, säger Niklas. ”Inte idag. Föräldrarna är här, det kryllar av lärare.”
Andreas ögon är nästan svarta när han sänker sin höjda näve.
”Du hade tur idag, emofitta!”, väser han och börjar gå därifrån.
Cheryls kropp skakar, hon vill döda dom, här och nu.
Istället går hon in i klassrummet med resten av sin klass, deltar i vad än det nu är dem gör, hennes tankar är på annat håll. I slutet av timmen ska klassen signera varandras böcker och Cheryl bara sitter på sin plats och studerar dom, dom är som små arbetsmyror, fram och tillbaka.
Den enda som kommer fram till henne är Alicia.
”Ha en superbra sommar! KIAJGDJM”, skriver hon med stora röda bokstäver i Cheryls bok.
Innan Cheryl hinner fråga vad det betyder har Alicia liksom virvlat iväg igen.
Det är sån hon gör, hon liksom virvlar. Hon är dansare, och Cheryl spelar gitarr. De har setts några gånger och hon har dansat när Cheryl spelat.
Klassen splittras och börjar gå mot aulan, möter upp resterande 3 klasser med nior som ska gå ut.
Väl i aulan sitter föräldrarna längst bak och eleverna på bänkar längre fram.
När alla satt sig och tystnaden lägger sig tar rektor Bengt Ottosson till orda.
Han pratar om vilket fantastiskt läsår det varit, hur bra betyg alla fått, att mobbningen ligger på så gott som noll.
Cheryl ser på klockan hon har på armen som är inställd på 15 minuters nedräkning, och reser sig sedan upp och går raka vägen upp på scenen.
”Um, Cheryl..vad gör du?”, frågar rektorn försiktigt.
”Jag kan inte låta dig stå här och ljuga”, svarar Cheryl högt, så att alla kan höra.
”Ljuga? Inte ljuger väl jag?”
”Mobbningen, Bengt. Den ligger inte på noll.”
Nu trycker hon på knappen för nedräkning på klockan.
”Cheryl, jag måste nog be dig gå av scenen”, svarar Bengt bestämt och gestikulerar med armen.
”NEJ”, skriker Cheryl och drar fram pistolen hon hade halstrad vid låret. Hon siktar den på rektorn. ”Jag ska inte skada dig”, säger hon mjukt. ”Så länge du låter mig prata!”
Bengt är kritvit i ansiktet, nickar sakta, säger ingenting.
”Dåså! Som sagt, mobbningen är konstant, överallt! Jag blir mobbad varje dag, och jag ser andra som blir det också! Det är oftast Anton Stenström, Joakim Ahlberg, Andreas Ytterby, Niklas Johansson, Johan Lisesson och Erik Göransson som står för det värsta!”
Hon ser sig omkring i aulan, allas ögon är på henne nu.
”Dom går på folk som inte kan försvara sig när ingen ser, jag vet hur deras knytnävar känns mot min kropp, hur deras ord strimlar min själ i bitar. Och jag har ett par saker att säga om vissa i den här skolan.”
Allas ögon är fortfarande på Cheryl, dom ser både rädda och förskräckta ut
”Till exempel så har vi tuffingen, sportfånen, mobbaren deluxe..Anton Stenström. Visste ni att Anton gillar att kyssa folk av samma kön? Inte? Nej, klart ni inte vet det. Men jag bor rätt nära Anton, och när jag är ute med hunden går jag ofta förbi hans hus. Och vad var det jag såg en kväll i hans fönster? Två killar i bar överkropp, en av dom Anton, tätt omslingrande, kyssandes som om livet hängde på det!”
Cheryl ser nu Anton rätt i ögonen, han ser rasande ut där han sitter på bänken.
”Erkänn, du vill slå mig nu, eller hur Anton?”
Folk ser sig omkring, deras blickar flackar mellan Cheryl och honom.
”Men jag stoppar inte där. Emma Aronsson, jag tittar på dig!”
Emmas ögon blir stora av chock, hon pillar nervöst med en frans från sin jacka.
”Du är skolans största bitch, du gör livet surt för alla! Särskilt för folk som inte är särskilt rika och du inriktar dig även på..,vad är det du kallar dom? Musiktöntar? Tillåt mig att skratta. Jag spelade fiol ett kort tag och vem sprang jag på inne på musikskolan med en jävla Saxofon? En SAXOFON. Jo, Emma Aronsson, såklart!”
Jag skrattar lite och viftar med pistolen.
Ett sus av rädsla går genom aulan.
”Och jag undrar ärligt talat, ni som är lärare, hur kan ni låta mobbningen pågå? Hur blinda är ni egentligen?”
Jag kollar klockan på min arm, 6 minuter kvar.
Någon ställer sig upp för att säga något, men när jag riktar pistolen på denna någon sätter sig personen ner igen.
”Det är ingen idé att spela hjälte. Så länge ni bara sitter ner och håller käften är alla säkra, förstår ni?”
Det är kusligt tyst i Aulan nu, Cheryl har verkligen allas uppmärksamhet.
”Medan alla lyssnar..”, fortsätter hon. ”Visste ni att rektor Bengt Ottosson gillar småflickor? Det är sant, fråga Lina Aaronsson, det är ingen direkt hemlighet att dom ligger med varandra. Eller aa, det kanske är en hemlighet för de flesta, men för mig, som inte direkt syns får många tillfällen att se, om ni förstår vad jag menar. Sen måste ni tjejer ha märkt att han är rätt sliskig, eller?”
Jag slänger en blick på Bengt, hans ansikte är alldeles rött, hans händer är hårt knutna.
”Bengt är inte så glad på mig nu, som ni kan se. Men det här är sista chansen jag har att berätta sanningen. Så fortsättningsvis, alla känner väl till Andreas Stenström? Om man skulle gå genom livet med ögonen öppna, något få tyvärr gör, skulle man veta att han säljer droger. Killen är en fullfjädrad knarklangare. Med hjälp av sina underbara vänner Joakim, Niklas, Johan och Erik.”
Cheryl ser ner på sin klocka igen, tre minuter kvar.
Runt omkring henne känns det som om allting har saktat ner.
”Cheryl..”, hör hon någon ropa.
Hon ser upp, Alicia har rest sig upp.
”Cheryl, jag kommer fram, snälla..”
Hon börjar gå mot scenen, Cheryl sänker pistolen.
Snart står hon bredvid Cheryl, hennes ögon ser både rädda och bestämda ut.
”Kan du inte..lägga ner pistolen?”, frågar hon försiktigt.
”Nej.”, svarar Cheryl. ”Förlåt, Alicia, men det kan jag inte.”
”Varför inte? Du vill väl inte skada någon?”
”Jo. Snälla, du måste gå av scenen.”
”Cheryl, jag skrev i din bok. Jag skrev KIAJGDJM. Det betyder Kom Ihåg Att Jag Gillar Dig Jätte Mycket. Jag har bara inte vågat säga det till dig.”
Cheryl ser på Alicia, plötsligt känns hela planen så fruktansvärt korkad.
Men nej, hon måste genomföra vad hon påbörjat.
”Alicia, jag gillar dig med, inget av detta är ditt fel. Du har varit ljuset i mitt liv. Men jag har idag klivit fram och berättat den obehagliga sanningen.”, säger hon, med 45 sekunder kvar. ”Ni är alla monster. Ulvar i fårakläder. Anse er själva skyldiga.”
Med en sista blick på folkhavet nedanför scenen sätter Cheryl pistolen mot huvudet och trycker av.
Ridån går ner, hennes femton minuter i rampljuset är över.

- Heather Berger 2016-04-22
(En gammal novell omskriven ur minnet)

Författare:

Publicerat

Dela: