Cider

Sara smäller igen ytterdörren och dyker snart upp i köksfönstret med en hel hop gester, av den sort man kan få se på zoologiska parker.
Jag ger mej till tåls, och låter saken få spela ut sej själv.
Hon försvinner från fönstret, men genom ytterdörrens gryniga glas kan jag se en skugga röra sej som på botten av ett mörkt vatten.
En granne kommer ut för att kolla posten; slamret från brevlådan i bakgrunden, jag försöker se upptagen ut.
- Hej, hör jag från min högra sida.
- Hejhej, säger jag och ringer reflexmässigt på dörren trots att jag vet vad som väntar, och ber en tyst bön om att grannen måtte hinna in i sitt hus.
- Stick! Hon drar igen dörren lika fort som hon hinner öppna den, och det går ett tvärdrag tvärs genom mej och nedervåningen.
Grannens ögon.
Men alltjämt ingen Nina som undsätter mej.
Vart fan håller hon hus?
Jag tar i dörrhandtaget, och märker till min enorma förvåning att det är öppet. Jag öppnar dörren litet grand i taget, först bara gläntar jag på den, för att sedan putta upp den med handen samtidigt som jag tar ett stort kliv bakåt i förebyggande syfte.
Hallen ligger helt öppen, och helt tom. Altandörren står och slår i sin hasp. Det dunkar dovt från ovanvåningen, jag känner vagt igen refrängen, basen.
- Nina, säger jag, lagom högt.
Försiktigt sätter jag ner skon på det nedersta trappsteget, väger min tyngd innan det välbekanta knirkandet. Syret som sväller i halsgropen, den tydliga akustiken i bröstkorgen.
- Nina, säger jag igen. Är du hemma?
Halvvägs upp i trappan får jag syn på mej själv i en av dom otaliga tavlorna med landskapsmotiv, jag ser spänd ut, sammanbiten, och darrig på ögonen.
Hennes gälla flickröst genom den allt högre musiken.
Jag står ett bra tag och väger av och an över huruvida jag ska gå upp och knacka på dörren, och ge henne en lektion i uppförande. Jag hör min egen stränga stämma, men risken för att rösten ska krackelera får mej att vända om.
Då får jag syn på en lapp på köksbordet, den är skriven i en knappt läslig handstil. Ett tydligt angivet klockslag får mej tillfälligt till ro.
Efter min andra starkcider överlägger jag på nytt med mej själv om lämpligheten i att ge lektioner till andras barn. För stunden slår det mej som en utmärkt tanke.

Mina rörelser är inbäddade i brus, när jag sätter mej ner på den bäddade sängen.
- Är det Ni- mamma som bäddat åt dej, säger jag och ser mej omkring i rummet. Väggarna är översållade med planscher, unga, tvättade ansikten som tittar tomt men välartat trotsigt rakt in i kameran. I ena hörnet en hög med uttjänta dockor.
- Tycker du verkligen att man bör tala till människor på det sättet, säger jag efter en stund, men bruset begraver varje ansats till ett samtal.
Från att ha fyllt hela rummet, knastrar musiken nu avlägset från hennes huvud. Jag reser mej upp och går och ställer mej bakom henne, där hon sitter försjunken i virtuella världar.
- Vad tror du din mamma hade sagt om hon hade hört dej prata så?
Då sliter hon hörlurarna ur öronen, så sladden far med i farten och ljudvågorna formligen vältrar sej fram i rummet och skulle vällt omkull mej om jag var värre däran, vänder sej häftigt om på stolen och ger mej sin mest förolämpande blick: Du är i mitt rum! Stick!
- Men Sara, försöker jag.
- Annars säjer ja till mamma!
- Det får du gärna göra, säger jag och står kvar på stället, en aning tagen av stunden, och sträcker mej över henne för att skruva ner volymen.
- Du får inte vara på mitt rum, säger hon och ögonen fortsätter sitt avklädande, in på bara kroppen betar blicken av plagg för plagg.
- Jag är inte på ditt rum.
- Stick! Här-i-från! Du ska inte vara på mitt rum!
- Jag förstår det, säger jag och sätter mej ner på sängen igen, eller om jag helt enkelt ramlar ner i den, jag förstår det utmärkt, du förstår, Sara… saken är den, att… du och jag… när allt kommer omkring, ja jag säjer det gärna, även om det säkert… för en person i din ålder…
Nu känner jag brisen in på bara skinnet.
- Har du druckit, säger hon och gör en sur grimas.
- Va, nej.
- Du stinker!
- Sara, när man är så gammal som jag är, fortsätter jag och försöker först sätta mej tillrätta i sängen, som vid det här laget ter sej något mindre välbäddad, för att sedan resa mej upp på nytt, så häftigt den här gången, att det snurrar till, när man är till åren kommen, som jag, och din mamma, är, så ---
- Du e fan alltid full, fortsätter hon.
- Det är jag väl, inte. Jag tar tag i dörrhandtaget. Så ber man inte om lov. Men tänk på vad jag sa, på hur du tilltalar dina medmänniskor. Ett glas har aldrig skadat någon. Det har däremot ord gjort, ett förfluget ord kan göra mer skada än…
- Jävla alkis!
Jag skakar när jag tar tag i trappräcket.

Skriven av: Mikael Henrik Myrtin