Clara Hugo Anders Margot Jan

Hon sitter stilla, svettas och har ångest över allting som hänt… Hon ser i ögonvrån på Anders som irriterat försöker lära Jan alla bokstäverna. Undrar om de kan känna när deras föräldrar inte tycker om varandra. Men nu ska de få träffa mormor och spela fotboll på gården och se på tv sent på kvällen. Och hon som får gråta ut.
Hon vill förstå honom, och hon gör det också. Men han kan bli så arg – skrika så länge.
De seglar genom tunnlarna och hon kollar ut i vagnen. Söndertrasade gratistidningar fyller några av sitsarna mellan alla utspridda passagerare. En kvinna borta vid dörrarna pratar med sin hund. Den svarar inte. Hon känner sig liten, som ett förvirrat barn som åker till mamma för att slippa.
Jan gråter nu och hon sätter ett barn på varsin sida om sig, försöker trött reda ut situationen. Hon börjar med Anders.
”Du måste vara snäll mot din lillebror!”
Anders svarar lite oförstående och med ljus röst, ”Jag är snäll.”
”Vad bra.” Säger Clara, hon heter det.
Ett litet juicepaket trollas fram ur handväskan med vilket hon försöker trösta den mindre med. Det fungerar.
”Varför ska han ha belöning nu då” – en hackig stämma träffar henne, hon ser upp.
Två bistra gamlingar ser hon framför sig. Mannen fortsätter: ”Pojken blir hyllad för å grina va?! Det är ju också ett jävla sätt!”
Hans fru hyschar lite oengagerat. Clara svarar inte utan väntar istället på mera.
När ingen fortsättning kommer börjar hon istället att betrakta det gamla paret. Den gamla kvinnan med små fötter, uppsatt hår, hängande kinder och vit gammaldags lärarinneblus. Mannen, stram med långa ben, grumliga ögon och ticks i påsen under höger öga. I handen håller han de bägges biljetter med rabattavdrag för de 65 fyllda.
Kvinnan ser ut att vara långt borta i tankarna och Clara känner att hon skulle vilja fråga henne något, någonting värdefullt.
Nu dumpar Jan det tomma juicepaketet i hennes knä. Han behåller sugröret, sitter fullt koncentrerad och blåser igenom det. Jan älskar de små orangea juicepaketen men Anders tycker bara om läsk, Cola och Sprite.
Anders tar av sig skorna och trippar bort mot stången vid utgången där han börjar snurra. Hon låter det vara för att framkalla en reaktion hos den gamle mannen på sätet mittemot – som på prov. Han fnyser och kläcker sedan ur sig en radda av påpekanden. Men innan Clara hinner svara börjar mannens fru att – utan att se på honom, säga till Clara: ”Hugo gillar inte barn.”
”Jaha…” är det enda Clara kan komma på att svara.
Gumman tillägger: ”Vi har också barn men dom är inte så små längre…hur gammal är du?”
”Öhm, jag är tjugoåtta” svarar Clara.
”Och din man han är och jobbar förstås – ja Hugo jobbade också alltid när barnen var små. Han gillar inte barn.”
Hennes man bredvid som heter Hugo ser inte ut att reagera. Vagnen kommer fram till en hållplats och Clara säger åt Anders att nu måste han komma och sätta sig för nu ska dörrarna öppnas. Anders sätter sig och har skorna bredvid sig på sätet.
”Vad jobbade du med…?” frågar Clara
” – som var så viktigt, menar du?” högg Hugo till.
”Jag körde transporter” – säger han – ”och utan mina pengar så hade hon nog fått tigga” och menar sin fru. Han säger detta utan antydan till blick åt sin fru. Sedan säger han lugnt:
”Margots mor var en sån. Tiggde och höll på.” (Han gör en slö gest med handen åt sin fru för att förklara att det är hon som är Margot.) Klistrar på ett fejs som uttrycker någon form av komisk artighet och förakt.
Och paret ser fortfarande inte på varandra. Clara känner ett förvirrat skratt i strupen, men sväljer och tittar istället från Jan till Anders - Anders till Jan och säger till dem (mest för Anders skull.) ”Tanten och farbrorn är gifta.”
Detta faktum flyter förbi utan någon kommentar ifrån bänken mittemot.
”Nästa Fridhemsplan”, ropar högtalarna med plufsig brytning. Ingen stiger på den här gången. Kvinnan och hunden går av.
Claras familj hade haft en hund när hon var barn, och hon brukar ibland fråga Jan och Anders om de skulle vilja ha en. Då har de börjat tjata i någon dag eller så, men sedan helt glömt bort det.
Mannen har tagit fram en tidning som han vecklar ut, håller den nära ansiktet för att kunna se bra. Han lägger ned lika mycket tid på att läsa varje sida, väljer inte vissa artiklar utan går plikttroget igenom hela tidningen.
”Här, får jag se?” säger Margot när han slutligen är helt färdig.
Hugo ignorerar dock tilltalet helt och stoppar ner tidningsbunten i jackfickan. Margot blir inte stött utan sätter sig att stirra på luften precis över Claras bruna frisyr.
Jan behöver bajsa men han får hålla sig. Det finns ingen toalett – och de kan inte gå av tunnelbanan säger mamma.
En mobilsignal tjuter och Clara fumlar med handväskan. När hon efter mycket trasslande med dragkedjan till sist får upp den – lyckas hon spilla ut allt innehållet på det sträva golvet. Hennes barn far upp och plockar med alla småting, filofaxer och paket med Extra plånboken hårsnoddar…
Då kränger banan till. Jan faller baklänges och fångas upp av gubbens knän. Men Hugos ben rycker till åt sidan och Jan faller än en gång huvudstupa bakåt och slår i väggen, till hälften gömd under mannens sits.
Han bölar stort den här gången och Clara kommer till undsättning, drar upp honom – ser på Hugo som besvarar hennes blick.
”Jävla dålig han var på foten haha, ligger på golvet va, och klänger på en!”
Margot ser ut att vilja dö, men sitter bara där bredvid och bleknar, armarna trevande efter varandra.
Clara känner igen att hon ville fråga henne om någonting, kanske om hur de ändat upp där bittra gamla och utan någon länk till varandra.
Hugo och Margot.
Hon säger sina tankar rakt upp och ner. Hugos ögon svarar bestört och Margot säger vänligt:
”Lilla vän – vi har aldrig bråkat.”
”Jaha” – Claras röst bryts när hon säger det lilla ordet och hon börjar hulka värre än Jan och Anders har sett henne göra förut. Hon tycker sig se sig själv alltför tydligt i paret och hon vill värja sig inför det.
Men de kanske bara var en speciell generation – med en ungdomstid där levnadsförhållandena var klenare eller … hon försöker hitta undanflykter och lyckas mest halvdant.
Sansar sig något, torkar bort tåren och ler rödögt mot sina små skrämda barn.
”Mamma mår bra.”, säger hon.
Hon tänker på sin man, där hemma när Margot fångar hennes blick håller kvar den, och talar: ”Slåss han, din man?”
Clara suckar och säger ”Nej!”
Det är ju löjligt, han är inte alls sådan, han brukade gråta skälla och bråka men aldrig slå – det passar så dåligt in på dem.
”Hugo slog alltid ungarna. Men det var ju länge sen och synen på sånt där har väl ändrats.”
Anders tittar konstigt på sin mamma. Han har nog hört om föräldrar från förr i tiden som slog sina barn för att det inte fanns någon lag då. Men han har svårt att tänka sig att den gamla gubben och den gamla tanten har barn som de brukar slå. Han tycker i alla fall att det blir lite jobbigt, och börjar leka med händerna.

Clara ser sin man framför sig, scenen när hon lämnade, satte sig på tunnelbanan och pös iväg. Han hade saknat kommunikationen mellan dem, inga trådar i deras gemensamma nätverk hade det hetat till en början. Sedan hade det urartat såklart och de snurrade in på onödiga skitsaker och skrek hest. Och hon stack, det var vad hon brukade göra så fort något hettade – hon visste det, grämde sig.
”Nästa Åkeshov”, suckar rösten vid mikrofonen. Clara ser hur Margot och Hugo förbereder sig för avstigning, Hugo stoppar ner de bägges nu svettigt buckliga biljetter i kavajens innerficka. Margot tar ett grepp om sin pappkasse, lyfter prövande. Dörrarna öppnas och de går av.
Hon ser efter dem när de vandrar mot trappsystemet, blinkar tyst. De börjar åka igen och då ser hon den smala gubben falla utan styrsel, dunka mot asfalten. Flera andra ser också och står nu förskräckta vid fönstren. En viktig insikt har väckts inom henne – eller en tydlig känsla åtminstone. Sjudande av svett försöker hon förklara för barnen att de måste åka tillbaka. De skulle åka hem.
Han skulle få lyssna, hon skulle lyssna och det skulle gå bra.

Författare:

Publicerat

Dela: