Cowboyliv och jaktlycka

Cowboyliv och jaktlycka.

I vanliga fall brukar jag tillbringa mina dagar på min stora ranch långt borta i Landet Längesedan i Väster med många och korta avbrott för att ta en tur till staden på min sköna kornblå Jeep Cherokee. Jag måste ju bunkra mat och dricka och ta mig en liten jakttur. Det räckte inte med jakten på skogens djur, emellanåt brukade jag jaga andra villebråd också, i stan. På ranchen brukade jag roa mig med att kasta oxar, alltså när de smet från hagen kastade jag tillbaka dem in i hagen igen. Oxarna brukade bli rädda ett bra tag efteråt och inte göra om det och under den tiden sågade och högg jag tallar och granar till ved och timmerplankor. Ibland snickrade jag lite grand, ett hus till exempel, för närvarande hade jag sju hus. Ja, sedan brukade jag fiska också i den stora djupa Dalsjön, ett stenkast från min bostad, som jag hade fiskerätt i. Emellanåt tränade jag styrketräning genom att bära mamma tillbaka till hennes krypin när hon blev för besvärlig. Och det höll jag på att glömma, jag odlar ju all potatis som Konsum här i byn säljer så det blir några tunnland jord att gräva inför varje säsongs potatisodlingen. Och sen har jag ju Istvan, inte att förglömma, en irländsk varghund. Min stora bundsförvant och medbrottsling i de flesta upptåg och jakter.

…

Det var en torsdag mitt i sommaren. Det hade varit en väldigt varm dag och eftermiddagen var också lika het. Luften dallrade över gator, vägar och land och de flesta, både djur och människor slöade i skuggan. Själv stod jag och hängde nonchalant mot en av ölbarens verandastolpar och kliade myggbettet i pannan under kepsen. Jag hade just druckit ett par stora kalla öl och tuggade nu ivrigt på en snusbuss funderande på vad jag skulle ta mig till under den sena eftermiddagen och kvällen. Lite längre bort hade jag tjudrat min ystra springare som efter att den hade sprungit så många mil från landet tidigare idag var löddrig, törstig och svettig. Den stod bland en massa andra svettiga fordon av olika raser och vilade. Inne på baren satt de andra fordonens ägare och svepte stora kalla öl för att få lite svalka. Jag såg att vissa av dem började bli dimmiga i ögonen och hade lagt märke till att de började sluddra när de pratade. Sorlet från baren hördes ganska bra även ute på verandan men jag orkade inte bry mig vad som avhandlades trots att jag strax innan suttit mitt i sorlet och sluddret och svept mina öl.

Mina tankar snurrade runt i huvudet. Tidigare på dagen hade jag kommit åkande från landet Längesedan i Väster för att få se lite folk och ta mig en öl eller två och kanske träffa några kul människor. Efter att ha varit ensam på landet ett tag kände jag att jag behövde lite mänskligt sällskap ett tag. Ja, i och för sig var jag ju inte ensam på landet heller, jag hade ju min mamma och byrackan Istvan. Han var en mycket god kompis, men en hund kan inte i längden uppväga fördelen med att träffa folk trots att han hade många mänskliga egenskaper. Men troligtvis hade han lärt sig de ovanorna av mig. Han kunde, som ingen annan hund, ligga utslängd i soffan med fötterna på bordet och snarka. Inte för att jag snarkar, det har han nog lärt sig själv eller av någon annan. Precis som jag gillade han också att ligga utspilld i sängen och slöglo på tv. Istvan brukade också emellanåt försöka sig på att tugga tuggummi, men det fungerade inte speciellt bra. Det brukade sluta med att vi fick ta fram saxen och klippa bort tuggummit och en bit päls. Så han såg ganska tufsig och tussig ut i pälsen av allt klippande här och där. Men det värsta av allt, han luktade fotsvett, precis som om han gått i samma gamla svettiga gummistövlar dag och natt i fjorton dagar. Som tur var gillade han att bada så jag brukade kasta i honom i sjön när stanken blev för outhärdlig. Tyvärr var det svårare att få Istvan i sjön på vintern, dels var det is på sjön och dels tyckte han att vattnet var för kallt om jag högg upp ett hål i isen för att han skulle kunna doppa sina tassar. Jag hade försökt få Istvan att börja snusa men det misslyckades jag med. Trots min envetna träning med Istvan ville han inte snusa. Mycket egendomlig hund, måste jag säga!

Jag funderade som sagt fram och tillbaka och kliade myggbettet, jag hade en hel del ärenden att uträtta och sedan ville jag ju träffa folk. Först på listan stod att släcka törsten på ölbaren och det hade jag börjat med redan och skulle fortsätta med det senare, sedan måste jag till banken, spritbutiken och bensinstationen. Lite käk till mig och Istvan måste jag få tag på. Det började vara slut på mat i skafferiet på landet och jag brukade bli så grinig av inte äta. Och Istvan blev också sur och grinig av matbrist och hade nu börjat hota med att han skulle käka upp en katt eller två. Istvan låg just nu inne i min Jeep och surade, han ville ha en öl han med men barägaren ville inte servera hundar öl och körde bryskt och raskt ut Istvan från baren. Känner jag Istvan rätt så ligger han just nu och planerar hur hårt och hur många gånger han skall bita barägaren i rumpan nästa gång de ses.

Medan jag funderade, nonchalant hängande mot verandastolpen, blev jag i ögonvrån varse en lång mörk kille som tittade ihärdigt åt mitt håll. Jag kunde riktigt känna hur han tittade. Han pysslade med något framför sig, det kunde vara en pistol eller något liknande skjutvapen. Jag kunde inte se riktigt från det ställe där jag stod och ville inte på något sätt visa honom att jag hade sett att han eventuellt ville ha bråk. Jag var inte den som eftersträvade bråk men om någon började ett bråk med mig så brukade jag ge denne bråkstake på skallen så att han teg ett bra tag. Av att hugga ved, gräva land, bära mamma till hennes lilla bostad, lyfta förrymda oxar tillbaks över stängslet och liknande tunga sysslor på landet hade jag blivit ganska muskulös och stark trots min smala lekamen. Jag brukade inte gå som förlorare ur trätomål. Men jag måste ju tillstå att mitt ettriga humör hjälper även det till att ge styrka när jag behöver.

Eftersom jag inte visste vad han sysslade med och jag kände mig lite överraskad började jag fumla mot revolverhölstret. Man vet ju aldrig vad som kan hända i en sådan byhåla som Stockholm. Denna stad är ju på ett sätt vildare än landsbygden jag kom åkande från. Men det enda mina vilt fumlande fingrar hittade var mobiltelefonen och den var inte till så stor hjälp just nu. Kanske om man var snabb att ringa efter hjälp. Jag vet inte varför jag fick idén att leta efter revolvern, det måste ha varit reptilhjärnan som reagerade snabbt och spontant. Revolverhölstret och revolvern hade jag ju gömt bak i jeepen, det var ju inte så ofta jag använde revolvern nu för tiden. Nu var det bättre att vara beväpnad med mobiltelefon. Under tiden jag fumlade efter hölstret började min mobiltelefon att ljuda högt. Det betydde att jag i detta nu fick ett skrivet meddelande i telefonen. Att detta skulle hända precis nu när jag var upptagen! Med ena ögat på killen för att se vad han skulle göra tog jag fram telefonen och med det andra ögat kollade jag meddelandet. Där stod ”jag har spanat in dig, din hund och din bil, vill du ha sällskap” och meddelandet var undertecknat ”Liam, jag som tittar på dig”.

Jasså, det var en mobiltelefon han pysslade med, tänkte jag lättad. Lite skraj hade jag ju blivit det måste jag tillstå för jag ville inte bli inblandad i något bråk, inte just nu i alla fall. Jag skickade mitt svar till killen Liam, svaret var ”kanske” och med det fick han nöja sig. Mobiltelefonen stoppade jag i fickan, drog ned kepsen i pannan, spottade ut snusbussen och släntrade sakta över trottoaren till min bil. Där släppte jag ut Istvan och så fortsatte han och jag i sakta mak till banken.

Istvan fick stränga order att stanna utanför banken medan jag uträttade mina ärenden. Jag hotade honom igen med att han annars skulle bli utan mat. Motvilligt och ilsket blängande satte Istvan ned rumpan på trottoaren utanför banken och gjorde sig så stor som möjligt för att skrämma de som gick förbi. Han gillade nämligen inte att jag gick på banken. Det verkade vara någon sorts fobi hos Istvan, detta med banker. Men nu hade jag pengarna på banken och inte i madrassen och då måste jag ibland hälsa på bankdirektören. Sedan var det så att jag ansåg att bankerna nu för tiden trots allt var ett säkrare alternativ än madrassen.

Inne på banken var det som vanligt långa köer. Inom mig svor jag över det, så här var det aldrig på den lilla landsortsbanken. Den enda nackdelen med den banken var att den nästan aldrig var öppen. Men detta med öppettider på landet brukade jag justera på mitt eget sätt. Jag brukade bara dunka på bankdörren tillräckligt hårt och länge och fick på så sätt banktjänstemannen att komma rusande till min hjälp. Han bodde nämligen på övervåningen i bankhuset och hans fina fru blev alltid så arg när jag dunkade på dörren. Banktjänstemannen ville inte ha en arg fru så han sprang allt vad tygen höll för att ge mig service, oavsett tidpunkt på dygnet. Här i stan skulle inte den varianten fungera hade jag förstått så det var bara att klura ut en ny variant. Jag ville ha service nu, jag skulle ha ut lite kontanter till mat och dryck och bensin till min ystra springare och också ändra lite på mina fondkonton för att få ännu bättre utdelning.

Medan jag funderade på hur jag skulle få snabb service på stadsbanken började jag fumla med mobiltelefonen igen. Det var en ful vana jag hade att alltid söka stöd i revolvern och att pilla på den i hölstret när jag funderade. Men nu hade jag bara telefonen där på sidan. I nästan samma sekund jag tog i min mobiltelefon började folk att skrika och springa mot ytterdörren. Antagligen trodde de att min telefon var en puffra och att jag skulle göra ett så kallat uttag utan kvitto. Kassörskorna stirrade gapande på människorna som sprang ut och fattade ingenting. De hade varit upptagna med sitt och inte sett vad som orsakade paniken. Eftersom jag blev ensam kvar i lokalen så gjorde jag en snabb rusning till första lediga kassa och fick äntligen mina ärenden uträttade. Nu skulle vi få pengar till allt jag hade tänkt mig och lite till.

Nu återstod spritbutiken, bensinstationen och käket till Istvan och mig. Sen skulle jag förstås fundera på killen. Jag tror att jag skall hitta honom, jag har en liten aning om var jag skall söka honom om jag skulle komma på sådana tankar.

Istvan och jag gick i sakta mak till stadens största spritbutik, här skulle bunkras. Den dryck, ”skogsstjärna”, som brukade bjudas på ute på landet var inte speciellt god tyckte jag. Jag hade lite annan smak än bondfolket. Som vanligt här i staden så fick Istvan stanna utanför affären, på landet följer han med in och pekar vad han vill ha handlat och snackar sedan lite med kassörskan. Men jag tror inte att det gjorde honom så mycket att han fick stanna utanför, han var ändå inte speciellt förtjust i starkvaror och snorkiga storstadskassörskor som inte bevärdigade honom med en blick ens. Jag handlade rejält för att fylla upp förråden. På landet hade jag ju ett helt stort skafferi att fylla så det behövdes några flaskor. Jag gillade också tanken på att ha mycket drickbart hemma, bara för att ha ett rejält förråd, inte nödvändigtvis för att dricka ohejdat. Dryckerna är även bra att tvätta såren med när man trampat på gamla spikar eller sågat sig i ivern att arbeta hårt. Tyvärr hade jag glömt att när jag handlade rejält på den här affären så var det mycket svårt att släpa allt till min ystra springare. Och eftersom den ystra springaren var en bil och inte en häst så kunde jag inte vissla på den och få den att komma hit så att jag slapp bära alla påsar med flaskor. Alltså fick jag släpa och slita för Istvan var inte till någon speciellt stor hjälp en sådan gång. Han bara fnyste och gick sedan en meter före mig och låtsades att vi inte kände varandra. Mina armar var aplånga innan jag äntligen var framme vid bilen och kunde lasta in alla godsaker. Jag måste hitta på ett sätt att få min jeep att komma till mig på befallning. På något sätt skall jag lösa detta men inte just nu!

Jag släppte in Istvan i bilen och satte mig vid ratten. Just då ringde telefonen. Det var mamma som undrade var jag höll hus och vad jag gjorde utan henne. Hon hade fått besök av morbror Eskil och hans anhang, ett gäng fula gubbar i övre medelåldern, och nu undrade hon när jag tänkte dyka upp. Morbror Eskil ville titta i mitt skafferi och se om jag hade något gott där eller något att bota hans onda ben med men mamma kunde inte hitta nyckel till mitt hus. Tror sjutton det, jag har gömt nyckeln på ett nytt ställe där hon aldrig skulle komma på tanken att leta. Jag sade till mamma som sanningen var, att jag inte tänkte dyka upp på ett tag. Först skulle jag handla och roa mig, sedan fick vi se. Jag ville inte säga till mamma att jag nu bestämt mig att jag skulle på jakt senare på kvällen för hon skulle bara missförstå det. Bytet var den snygge killen som kollat tidigare. Men var sak har sin tid och nu skall vi fixa käk till Istvan och mig och mitt matförråd. Med ett dovt muller fick min jeep fart under hovarna och vi begav oss i raskt takt till ett stort mattempel, jag tror att det hette ICA-någonting. I alla fall fanns där mat i överflöd för både husdjur och människor. Jag handlade och lastade jeepen. Nu var bilen proppfull med varor. Det var bara framsätet kvar till mig och Istvan. Men det räckte ju till för oss två.

Nu var det bara min ystra springare kvar att mätta. Strax var vi på en bensinstation och där fick jeepen dricka sig mätt på bensin. För att lyxa till det för min kära jeep så putsade jag vindrutorna och lyktorna också. Efter att jag betalat, det är dyrt med bensin, och uträttat mina behov på bensinstationens toalett klev jag in i bilen. Nu hade jag mat, till mig och Istvan, och dricka till mig och bilen. Och pengar på fickan. Vad kunde jag ha glömt? Inget, tror jag. Jag lutade mig tillbaka i sätet och stängde ögonen. Man funderade så bra på det sättet. Vad skulle jag göra nu? Leta reda på killen eller leta reda på ett rum för natten eller kanske ändra mitt tidigare beslut att jaga ikväll och köra hela långa vägen tillbaks till landet med all mat och dricka? Men i så fall skulle jag inte få roa mig något. Och förresten var ju morbror Eskil och de fula gubbarna hemma på min gård och dem ville jag inte träffa just nu. Jag ville träffa någon som var snyggare och lite yngre än fulgubbarna. Det var ett knivigt beslut. Jag funderade fram och tillbaka och hit och dit. Till slut kom jag fram till att det bästa var att skaffa ett rum för natten till Istvan och mig. Sedan skulle jag duscha och äta en bit mat. Kanske skulle jag slumra till en liten stund. Efter det skulle jag ta bilen och leta reda på den snygga killen Liam, han med telefonmeddelandet. Så fick det bli.

Eftersom baren jag var på tidigare var ett litet kul ställe beslöt jag att leta mig ett rum strax i närheten av den. Det kunde ju hända att jag blev törstig igen och behövde ett eller annat glas så det kunde ju inte vara helt fel att sova där i närheten. Istvan mumlade något till svar när jag funderade vad han tyckte och det tolkade jag som att jag fick göra som jag ville och det var ju det jag gjorde också. Efter att ha letat en liten stund hittade jag ett litet hotell med lämpligt läge. När jag installerat mig och Istvan i rummet tillsammans med maten och drickat som jag inte vågade lämna i bilen ute på gatan började jag titta mig omkring. Jag upptäckte att jag kunde se baren jag var i tidigare, både bardörren och barverandan, från mitt hotellrumsfönster. Nu kunde jag ju hålla utkik efter mitt förmodade jaktbyte.

Det var varmt fortfarande, mycket varmt, så det skulle bli skönt att ta sig en dusch. Men först skulle Istvan duscha, jag kände att han stank av fotsvett igen. Men Istvan ville inte duscha, han stretade emot i dörren och gnällde ömkligt så att jag talade honom tillrätta. Han skulle inte ens få en tugga mat innan han duschat. Jag tyckte att han kunde gå in i duschen frivilligt eftersom jag var tvungen att stå där och hjälpa honom att duscha. Jag hade försökt att lära honom duscha själv men han ylade bara att han varken ville eller kunde lära sig duscha. Enda gången han ville göra sig ren var när vi under den varma årstiden gick till sjön, då var det ett plaskande och slaskande utan like. Det var knappt att det gick att få Istvan ur vattnet när vi skulle gå tillbaks hem. Det bästa knepet att äntligen få Istvan att kliva ur plurret var att rusa hemåt för då blev han rädd att bli lämnad ensam kvar och då skall ni tro att han fick fart i benen. Då skubbade han så att han var torr och fluffig i pälsen redan efter femtio meter. I alla fall så duschade jag Istvan, som efter en hel del gnäll och gny gav med sig, och sedan fick han gå och lägga sig på ryamattan och vila. Själv duschade jag omväxlande kallt och ljumt länge och väl. Det var skönt att få strila bort svetten för det hade varit en mycket varm dag.

Magen började knorra mer och mer högljutt. Nu var det verkligen dags för mat. Det hade inte blivit så mycket av den varan under denna dag. Snabbt klädde jag mig i rena kläder, ljusblå cowboyjeans och vit tröja fick duga. Kepsen skippade jag för den var så svettblöt. Istället tog jag rejält med hårgelé och spretade ut mitt korta mörka hår rakt ut åt alla sidor á la igelkott. Det fick duga, nu var jag presentabel.

Jag grävde fram Istvans torrmat ur mina matpåsar och öppnade hundmaten. Istvan grimaserade och fnyste men åt sedan med god min. Men det ville han inte låtsas om inför mig. Egentligen ville han ha en stor stek eller något liknande men något sådant skulle det inte bli idag. Det hade jag redan tidigare gjort klart för honom. Han skulle få ligga under bordet i matsalen sedan när jag åt och var strängeligen förbjuden att tigga. För om han tiggde så skulle vi bli utkastade båda två. Jag hade nämligen tänkt smyga med Istvan in i matsalen för att han skulle slippa vara ensam på rummet. Detta hotell hade en massa olika tvkanaler och jag var rädd för att Istvan skulle zappa runt bland kanalerna och kanske hitta någon porrkanal och det ville jag inte utsätta hundstackaren för. Det räckte med att han såg grannens löpska tik emellanåt på långt håll. Det kunde hålla hans tankar sysselsatta i veckor efteråt. Oftast slutade tänkandet med att Istvan kutade upp i någon av björkarna på gården och sedan inte kunde komma ner igen. Jag törs nästan inte tänka på vad brandkårens tankar om Istvan var sedan de fått rädda honom ur björken efter att han tänkt på tiken. Snacka om att de måste undra vad vi sysslade med på gården.

Jag öppnade min rumsdörr försiktigt och kikade ut, kusten var klar, ingen hotellanställd som kunde se att jag tog med mig Istvan i smyg. Vi gick genom korridoren och slank in genom dörren till matsalen osedda och jag kunde utan bekymmer styra in Istvan under bordet. Jag hade tidigare sett att det var långa vita dukar som räckte ner till golvet på alla borden. Precis när jag hade satt mig på stolen och hyssjat på Istvan så dök en servitris upp och ställde sig vid bordet. Hon hade svettdroppar i pannan, flottigt hår och ett solkigt förkläde ovanpå en svettblöt klänning av gammelmormors årgång. Hon grymtade något som jag inte kunde översätta men jag tolkade det som att hon ville att jag skulle beställa så jag studerade matsedeln ingående. Eftersom det var så varmt fick det bli något kallt. Tonfisksallad verkade bra, det fick det bli. Och till salladen skulle det sitta bra med en kall lättöl. Nöjd med svaret vinglade servitrisen iväg på skyhöga klackar mot vad jag förmodade var köket.

Jag märkte att Istvan flåsande bökade runt under bordet och morrade svagt till honom så att han skulle komma ihåg att han lovat att vara tyst och stilla under bordet. Efter en liten stund slutade han att böka och lade sig på mina fötter. Herre jistanes vad varmt det blev om fötterna. Hunden verkade ju koka i hettan, undra på att han flåsade och krånglade. Tur att jag beställde kall mat när jag hade detta värmepaket på fötterna. Istvan hann inte mer än lugna ner sig under bordet förrän servitrisen kom vinglande med salladen och ölen. Hon satte ner tallriken och ölflaskan på bordet och mumlade något som jag tolkade som varsågod så jag sade tack och började äta. Servitrisen torkade svetten ur pannan med förklädet och vinglade iväg igen och jag fick äta i fred. Efter maten smög jag först obemärkt ut Istvan i hotellreceptionen och låtsades sedan att jag precis ätit färdigt när servitrisen kom ut ur köket. Jag bad henne att sätta upp måltiden på rumsräkningen och hon nickade, pustade och torkade sig på det lindrigt rena förklädet igen.

Slumra till en stund nu eller inte, det var frågan, men jag kände mig så pigg att jag beslöt att sova senare i natt. Jag gick sakta ut i hotellreceptionen och Istvan, som under tiden uppvaktat en äldre herre med en pytteliten pudel, kom glatt springande och följde mig ut i sommarkvällen. Ute var det fortfarande varmt men inte lika stekhett som tidigare. Det luktade sommar, grönt gräs, grönskande träd och blommor. Livet lekte. Istvan hoppade och skuttade glatt vid min sida när jag sakta med händerna i fickorna släntrade neråt mot baren. Det vanliga sorlet hördes även ut på gatan, det verkade vara rätt mycket folk inne i baren. Jag tittade lite försiktigt runt för att se om killen som tagit kontakt tidigare fanns i närheten. Jag trodde nämligen att han skulle hålla sig runt här och kolla ifall jag skulle dyka upp i kväll. Men utanför baren var han då inte. Jag bad Istvan att stanna på verandan utanför baren och klev själv in. Där inne var det mycket folk och varmt som i en bastu. Man var tvungen att bana sig väg fram till bardisken om man ville ha en öl eller något annat. En öl ville både jag och Istvan ha så jag trängde mig fram till disken och beställde. När jag tittade upp fick jag syn på killen från tidigare idag. Han tittade rakt på mig. Jag fick mina två ölglas, tittade mot Liam och nickade mot verandan och började göra mig väg ut i friska luften igen. Väl ute satt jag mig på golvet hos Istvan, lutade mig mot väggen och så drack vi ur varsitt ölglas. Det satt bra med en öl nu i den ljumma kvällen. Det tyckte nog Istvan med för han såg lycklig ut och flinade med hela sitt hundansikte.

Strax kom Liam ut från baren. Han också med ett ölglas i handen. Han hoppade smidigt upp och satte sig på verandaräcket mitt emot oss, höjde ölglaset till en skålning och blinkade med ena ögat. Jag nickade avmätt, höjde mitt glas en aning och studerade honom ingående. Han såg inte så oäven ut. Lång, kanske huvudet högre än mig. Mörkt hår, isblå ögon och mörk skäggstubb. Snyggt. Fin och lagom muskulös kropp. Inte tjock och inte smal, bara kramvänligt stoppad. Han hade också blå jeans och vit tröja och var läckert solbrun. Vi pratade lite lätt om vädret och hur skönt det var med sommar. Istvan tyckte nog också att Liam var bra för han började uppvakta honom efter en liten stund, eller kanske var det ölen som stigit Istvan åt huvudet, jag vet inte. I alla fall resulterade Istvans uppvaktning av killen i att han klev ner från verandaräcket och satte sig på golvet bredvid mig. Där slängde sig också Istvan ner och ville absolut bli klappad och kliad av oss båda. Vi klappade och kliade och pratade om Istvan, världen i övrigt och en massa saker till som jag inte kommer ihåg.

Under tiden passade jag på att titta ännu mer på Liam och kände att detta skulle nog kunna bli något kul. Det pirrade i hela kroppen och det snurrade i huvudet. Jag vet inte om det var ölet… eller Liam… eller kanske båda delar. Tur att mamma inte kunde se mig nu tänkte jag, för detta med attraktion kunde hon inte förstå. Hon blev rejält förbannad om jag jagade killar. Och hon blev lika rejält förbannad om jag jagade tjejer. Och inte blev hon mindre förbannad om jag jagade älg, hare eller rådjur. Jag hade försökt fråga henne vad som var tillåtet att jaga men då tog hon fram björkriset och viftade med det och morrade och skrek i högan sky. Och när hon skriker och morrar brukar jag köra ut henne i ett av uthusen på min gård där hon bor i ett rum och kök. När jag får besök brukar jag låsa hennes dörr utifrån om hon morrar och bråkar om vad jag skall göra eller inte. Det tycker hon inte om. Jag tycker att det är dags att mamma flyttar hemifrån nu och startar sitt eget liv. Hon behöver ut och jaga själv, hon. En gång jagade jag en man åt henne. Det var ett himla bestyr. När jag kom hemsläpande med honom blev hon generad, drog den korta kjolen längre ner över låren, hissade upp behåbanden lite högre. Därefter smet hon fnysande in i sitt krypin och lämnade mig ensam utanför med en ful karl jag inte ville ha. Det är tacken det när man hjälper sin gamla mor! Och den fule karlen trodde då att det var fritt fram med mig eftersom mamma låste in sig. Då funderade jag allvarligt på att emigrera till ett annat land.

Jag beslöt att sluta tänka på mamma och hennes idéer om jakt. Här skulle jag jaga, utan henne. Plötsligt hoppar Istvan upp, tittar på oss och ställer sig med benen i kors och vindar med ögonen. Den signalen går inte att ta miste på. Han är kissnödig efter ölpimplandet. Liam reste sig upp och sträckte handen till mig för att hjälpa mig upp. När jag tog hans hand drog han till lite för hårt så att jag hamnade i hans famn. Där blev vi stående i ett antal evighetslånga pirrande sekunder innan Istvan återigen började hoppa och skutta med benen i kors. Jag drog mig loss, höll fortfarande kvar Liams hand i min och så började vi följa honom på hans kissrunda. Det hade börjat skymma nu och kvällen var ljum. Vi gick en lång runda tillsammans med en yster Istvan, först hand i hand sedan med Liams arm om mina axlar och pratande om ditt och datt. Emellanåt avbröts pratet och promenaden av långa intensiva kyssar. Alldeles för fort kom vi tillbaka till utgångspunkten, baren. Jag frågade Liam om vi skulle fortsätta hem till honom eller mig och vi valde att gå hem till honom.

Liam bodde i en stor gammaldags elegant lägenhet precis runt hörnet bakom baren. Eftersom Istvan inte ville lämna oss i fred en enda sekund gav jag honom min mobiltelefon och bad honom att svara om det ringde. Sedan knuffade jag resolut in honom i badrummet och ställde en stol utanför dörren så att han inte kunde ta sig ut. Därefter följde en lång natt som var hetare än en rödglödgad järnspis och det berodde inte bara på att det var varmt både inne och ute. Att det inte blev mycket sömn den natten kan jag skriva under på. Den sömnen får jag väl ta igen en annan gång, sova kan jag göra när jag blir gammal. Emellanåt stördes vi av Istvan som bankade på badrumsdörren och ville ut men ju längre tiden gick desto mattare blev hans försök att komma ut. Jag visste ju att det inte gick någon nöd på honom där han var och jag ville vara i fred med Liam.

På morgonkanten vaknade vi svettiga och tätt hopslingrade efter en kort slummer. Jag hörde att det ringde och ringde på min mobiltelefon och att Istvan inte svarade. Bäst att kliva upp och släppa ut hundrackan, tänkte jag. Jag skulle tillbaka till landet Längesedan i Väster idag och tänkte ta med mig killen. Jag släppte ut Istvan från badrummet, Liam och jag duschade tillsammans och så slängde vi på oss kläderna. Sedan packade Liam ihop lite av sina grejor för att följa med mig till min gård. Strax därpå gick vi till mitt hotellrum och släpade ut all packning jag hade där, lastade in den i jeepen och så betalade jag den svettiga damen för mat och husrum. Klockan var redan åtta på morgonen denna dag som lovade att bli lika varm och solig som den i går. Min ystra springare mullrade glatt igång och jag kommenderade Istvan att lägga sig på golvet och så knöt jag fast min nyfunne vän med bilbältet och med en rivstart var vi på väg hem till landet Längesedan i Väster. Jeepen galopperade i raskt takt åt nordväst och med löddrande nos och hjul svängde den in hemma på min gård. Där stod mamma i egen hög person på väg till hagen med oxen. Gissa om hon var förbannad och började peka på mitt jaktbyte med ett av ilska skakande finger. Hon började gapa om att jag hade jagat igen, men jag struntade i det och tänkte att hon fick säga vad sjutton hon ville. Och det gjorde hon minsann, hon lät som en hel armé med smattrande kulsprutor.

Jag satte pekfingret mot munnen till tecken på att Liam skulle ignorera mamma och stanna kvar i bilen och gick fram till mamma. Med ett fast grepp om morsan lyfte jag raskt upp henne på oxens rygg. Snabbt sprang jag in i hennes lilla krypin och rafsade ihop lite packning och gav knytet till henne. Mamma tittade storögt på mig med gapande mun, hon hade kommit av sig totalt och sade inte ett knäpp. För att få fart på mamma och oxen daskade jag sedan till oxen allt vad jag kunde över rumpan så att han spratt till och började skena mot byn närmast söderut. Mamma höll fast allt vad hon orkade i oxens horn och kunde inte annat än galoppera med honom. Nu var hon äntligen på väg ut i världen och flög på egna vingar, eller rättare sagt på oxens rygg. Jag hoppades att det skulle dröja innan hon ville hälsa på mig och att hon då hade lugnat ner sig. Själv skulle jag ta hand om mitt jaktbyte Liam och min hundbuse Istvan.

…

Det tog närmare ett år innan mamma dök upp hemma hos mig igen. En regnig kväll stod hon utanför min dörr tillsammans med en lång blek gänglig man och presenterade honom som sin älskare Emret Månskugga. Jag kan inte påstå att den gängliga räkan till karl hon hade fått tag på skulle var något att hänga julgranen men tydligen har vi ju olika smak. Han kanske hade andra fördelar än sitt utseende. Nu hade mamma kommit på detta med att jaga men kunde inte riktigt förlika sig med att man skulle jaga älg och harar och sådant. Men killar gillade hon nu att jaga. Hon påstod att hon hade tänkt om. Och inte ett ont ord sade hon om Liam och mig eller om våra jaktturer som pågick både i stan och på landet titt som tätt. Men med lite olika villebråd.

Av resan ut i världen på oxens rygg hade hon lärt sig att äldre damer skall hålla sig med älskare. Jag kan inte påstå att jag vet vilken värld hon varit i, jag såg ju bara att oxen styrde iväg söderut när jag skickade iväg dem i full galopp. Men det var ju detsamma. Huvudsaken var att jag fick jaga ifred för henne när jag ville oavsett om det var killar, tjejer, älgar, harar, rådjur eller vad som helst. Fast helst jagade jag ju killar. Liam hade jag kvar, han var min trogne följeslagare i alla väder. Vi kunde fortfarande inte vara från varandra längre stunder. Ibland jagade vi tillsammans och ibland var och en på sitt håll men sedan kom vi snart tillbaks till min gård igen och fortsatte vår rödglödgade passion som var hetare än en vulkan.

Istvan? Ja han levde lycklig tillsammans med oss och följde oss på de flesta jaktturerna. Emellanåt fick han se en skymt av grannens löpska tik och blev då så till sig att han sprang upp i en björk igen och vi fick ringa brandkåren för att få ned honom. Men inte lärde han sig något av detta inte. Så snart han fick vittring på tiken igen så var det klippt, med raska språng var han uppe i björken och så var det dags för brandkåren och deras stege återigen. Istvan påstår att han inte vet hur han hamnar i björken, att det är totalt tomt i huvudet. Och när vi talar om att han strax innan såg löptiken så stirrar han på oss som om vi kom ifrån en annan planet. Att han inte tål att se tiken vill han absolut inte gå med på.

Skriven av: Henrik Johangården