Cykelrundan

Han stängde dörren efter sig men stannade när hans ögon fick syn på cykeln. Dess mörka, blåa färg hade ersatts av en brun, rostliknande nyans men de trogna postkorgarna på var sin sida av pakethållaren satt fortfarande kvar.
Han hade lovat att byta cykel då frugan tyckte att han skulle visa att han hade klass, och det hjälpte inte att han påpekade att hans jobb talade om för andra att han inte hade något sådant.
Hur det än var så gillade han sina tidiga cykelrundor och fast cykelns hjul kanske var lite slitna så hade dem hjälpt honom de senaste tio åren, och det tänkte inte han ändra på.
Han la i posten för dagen i korgarna efter att ha sorterat dem och så småningom började han även trampa iväg och såg inte längre det röda huset, som han just lämnat bakom sig.

Cykelturen gick snabbt, det var bara uppförsbackarna han tyckte kunde vara jobbiga, men nu när det var sommar tog han sig upp för dem mycket lättare, än när det var halt och slaskigt, som på vintern.
När han kommit upp för den sista såg han hur ett gäng ungdomar stod och hängde längre bort på vägen och han fick genast en klump i magen. Det var samma gäng som stod här varje morgon och var det som förstörde hans tidiga cykelrunda.
Han såg framemot att cykla på morgonen, allt var så tyst och fridfullt. Han kunde se hur naturen vaknade till och han kunde andas in luft utan avgaser från bilar. Det var bara detta som störde honom, de och deras konstiga utstyrsel.
Han intalade sig själv att allt skulle gå bra, som det alltid gjorde, medan han cyklade vidare och stannade en stund längre än nödvändigt vid varje brevlåda i hopp om att dem skulle ge sig av.
Han började trampa igen och ungdomarna vände sig om efter det välbekanta ljudet som uppstod av tramporna och deras flin spred sig i hela ansiktet.
Han började bli rädd igen och undrade vad dessa ungar gjorde ute så här tidigt på morgonen. Klockan kunde inte vara med än halv 7, gissade han, men han visste att han aldrig skulle få veta svaret, och ärligt talat brydde han sig inte så mycket om det. Han ogillade bara att de var här, på hans runda, det var allt.
Han la i post efter post och snart var han jämsides med gänget och tittade skräckinjagat på deras svarta läderkläder, bruna, höga stövlar med klack, nitar och långa kedjor som hängde här och där. Deras långa, slitna, toviga och smutsiga hår hade någon blandning av brunt, svart och lila. Han hade aldrig fått kläm på vilken hårfärg det var eller vem som var vem. Han visste dock att det var fem personer och ibland sex när minstingen var med.
Han fortsatte sitt arbete och visste att snart, snart kommer det. Den konstiga kommentar han alltid fick om sin cykel. Han väntade och väntade när han passerat dem, men den kom aldrig.
Det gick någon minut, sen började han undra och vände sig om av ren nyfikenhet. Men de var inte där. Konstigt, vart har de tagit vägen? Tänkte han, men behövde inte fundera speciellt länge innan han fick syn på dem framför honom, en bit bort.
– Kan jag få prata med dig? Undrade den längsta, han med ringen i tungspetsen.
– Vi undrar en sak, fortsatte en annan som hade rakat bort sina ögonbryn för att istället
kunna rita dit två, tjocka, svarta linjer, men missade varje gång han gjorde det vart ögonbrynen en gång hade suttit.
– Jag har sett dig cykla här massa gånger och försökt att snacka med dig. Har du inte
hört att jag berömt din cykel? Flinade den långa.
Han skakade på huvudet till svar, fast han visste att den långa killen syftade på den kommentar han alltid sa när han cyklade förbi. Han kunde knappt tro att det faktiskt gick att prata med dessa underliga figurer. Hans hjärta lugnade ner sig ett snäpp och svettpärlorna i pannan slutade att produceras lika fort.
– Jag ville fråga, fortsatte den långe, om jag kunde få din cykel? Jag tycker den är jättesnygg och skulle vilja få göra om den. Jag gillar att laga och måla om gamla saker och göra dem snyggare. Reparera, kanske det heter.
Han började slappna av, de ville kanske inte göra honom illa, de kanske inte ville råna honom och slänga honom i ett dike. Kanske var dem bara ute efter cykeln?
– Så vad säger du? Frågade han som var utan ögonbryn.
Han förklarade för hela gänget, utan att skapa ögonkontakt med någon, att hans postbolag måste ha in cykeln om han skulle få ut en ny. Cheferna måste veta att alla brevbärare verkligen behöver nya cyklar, postkorgar eller vad det kan vara, så att dem inte ges ut i onödan.
– Jag förstår. Sa den långa. Men säg till om du inte behöver lämna in den.
Han cyklade iväg för att börja dela ut resten av posten, men den här gången gjorde han det med ett leende.

Efter några timmar var han nästan hemma igen och när han fick se huset pustade han ut. Som om han trott att de bara hade skojat med honom och skulle komma efter honom så fort han cyklat därifrån. Därför hade han cyklat, så diskret som möjligt, hem som en dåre.
Han visste att hans fru skulle stå och laga frukost när han kommit hem, hon skulle stå med sitt rutiga förkläde och le mot honom, på det där sättet som bara hon kunde le på, vid spisen. Hennes ljuslagda, självlockande hår skulle vara uppsatt i en lös knut i nacken, och de gröna ögonen skulle tindra mot honom, som dem alltid gjorde. Hon skulle fråga hur dagen varit och all hennes vänlighet och tillgivenhet skulle synas i de gester hon gjorde när hon serverade honom hans frukost.

Han drog bort dem gamla, dammiga, rutmönstrade gardinerna från fönstret i köket och tittade ut. Han fick syn på grannen mittemot som kommit hem efter hans dagliga cykelrunda.
Stig skakade på huvudet och tittade samtidigt på klockan. Samma tid nästan varje dag!
Hur orkade han fortsätta som brevbärare? Tänkte han. Det var inte alls något respektfullt arbete och han såg alltid så skrämd ut när han kom hem. Men något var annorlunda idag, vad va det? Han tittade närmare och lade märke till att brevbäraren inte alls såg rädd ut, utan snarare glad. Han log till och med.
Vänta du bara. Tänkte Stig. Du delar fortfarande ut Larssons post till mig fast jag sagt åt dig så många gånger! Snart har du inget att le för längre.
Hans hemlighetsfulla leende spreds sig snabbt när brevbäraren öppnade ytterdörren och stängde den efter sig.

Författare:

Publicerat

Dela: