Dagen efter

Jag ligger i fosterställning, ihoprullad i ett hörn, och gråter över mitt öde att för evigt vara dömd till olycka.

Det är så många tankar som plågar min själ just nu. Det är så mycket jag vill utan att någonting händer. Jag står och stampar och allting står kvar. Orört.

Ingenting har någon förmåga att röra på sig. Ingenting bortsett från att jag då och då tappar de vackra glas jag tycker så mycket om.
Det går att köpa nya glas. Men man får leta. Och även om man hittar nya så är det ändå inte samma sak som med de gamla. De som alltid brukade stå där.

De gamla glasen är oersättliga.
När du tappat ett har du till en början skärvorna kvar. Sedan återstår småsplittret.
När vinden slutligen blåst iväg splittret finns det inte längre någonting av glaset kvar.
Ingenting utom tomhet. En tomhet för det som inte längre finns.

Författare:

Publicerat

Dela: