Dåren

Det plingar till i fickan och jag plockar upp mobilen med skakiga fingrar.
”So this one’s delayed until 16.45...”
Det är nästan som att jag mår illa när jag läser de upplysta orden på touchskärmen och oron växer i mig. Tänk om han inte tycker att resan är värt besvären?
Tåget var sammanlagt försenat två timmar och så skulle han byta i Kristinehamn. Jag ramlar ut igenom dörrarna på tågstationen och kippar efter luft. Värmen äter upp mig inifrån och jag känner hur magen krymper ihop sig samtidigt som fjärilarna vill få mig att spy.
Tänk om han inte tycker om mig när han väl är här?
Jag hade träffat John en gång i Stockholm när jag var där på festival för en månad sen, men nu hade jag själv köpt en biljett till honom för att han skulle kunna besöka mig i Karlstad. John är inte svensk, och han talar inte heller språket. Han har bott i Sverige sen i Juni och vet inte heller om han kommer stanna kvar här. Att jag skulle tvinga honom på ett tåg långt ifrån hans lilla trygghet i Stockholm känns oerhört nervöst.
Tanken var att tåget skulle anlända klockan halv tre, men på grund av förseningarna står jag nu här på perrongen halv sex och jag känner hur ögonen vandrar runt på varenda människa. Jag försöker fästa blicken på något runt. Runda objekt är lugnande har jag hört.
Mobilen lyser upp och jag håller redan ett fast tag om den. Drar luren åt sidan och svarar.
”Hej det är Agnes” svarar jag misstänksamt eftersom jag inte hunnit läsa på skärmen vem det var som ringt mig.
”Where are you? I can’t see you?”
”Where are you?” Svarar jag hastigt tillbaka.
”I just got off, I’m standing infront of Pressbyrån” svarade han
”I’m coming!”
Jag kilade snabbt igenom hela tågstationen. Typiskt att jag ställt mig på helt fel sida. När jag kommer ut på gatan ser jag honom. Han kommer emot mig med sitt stora bländande hollywoodleende och i kortbyxor.
Jag börjar halvspringa och kramar hårt om honom. Jag pratar in i hans jacka och han förstår inte ett ord.
”Pardon?” Frågar han och jag skrattar bara.
Bagage hade han inget, bara en blå ryggsäck som redan är slängd över ryggen och jag tar hårt tag i armen på honom som vi går mot bussen hem till mig.

Ord flödar runt i skallen på mig och till slut så är tankarna helt på engelska, Svenska existerar inte längre. För den enda jag pratar med är John. Han är från Wales. Hans pappa är engelsman som träffat en svensk ”lady” på en kryssning, de blev kära och han flyttade sen till Stockholm med henne. John kom eftersläntandes efter att ha slutat skolan för att pröva på den svenska lyckan. Hittills så kan han räkna till tio och säga lätta fraser på svenska. Han har skaffat sig ett par vänner och har någorlunda förstått den stela svenska kulturen.
”It’s not easy to make friends in Sweden! I tried going to the pub and everyone looked at me like I was crazy for talking to them”

John ser sig omkring hela vägen från busshållsplatsen överlycklig över hur många färgglada trähus vi har i Sverige. Det är roligt att något så vanligt för mig är så extraordinärt för någon annan. Vi kommer närmre mitt lilla tegelhus och jag ser min bror byta däck på bilen. Han ser upp på oss. När vi kommer fram räcker John fram högerhanden direkt ”Hello I’m John. Lovely to meet you!”. Danne ser förbryllat på honom och ler mot mig.
Vi fortsätter in genom ytterdörren och jag tar av mig skorna. Självklart så förstår inte John det och klampar in med skorna hela vägen in i mitt rum, slänger ryggsäcken på golvet och sätter sig försiktigt i sängen bredvid min katt som ligger och sover. Han börjar direkt klappa på den och ser sig om i rummet.
Jag stod mest som paralyserad och försöker komma på vad det är som händer. Här sitter killen som jag följt på internet i ett och ett halvt år, som jag träffat en gång i Stockholm och egentligen bor i Wales och klappar MIN katt i MIN säng.
Jag tar det lugnt och tar av mig koftan och sätter mig bredvid honom på andra sidan katten.
Vi småpratar om katter och alla djur vi haft. Det är otroligt lätt att prata med John.

Kvällen går och vi äter pannkakor till middag vilket är underbart för John. ”Breakfast for dinner, this is so strange!” Alla hans utlåtanden om vår kultur gör mig mer och mer patriotisk.
Klockan är snart nio och vi ser avslappnat på tv. Någon komediserie är det nog. Jag är inte så fokuserad på tvn just nu. Jag ser John i nacken och följer blicken nedåt med hans arm. Jag väljer att börja fumla med fingrarna på hans underarm där han har en dolk tatuerad. Han fortsätter se på tv men jag kan se att han tycker att det är skönt. Jag placerar mig närmre honom och kramar om honom. Det kanske lättar min stämning i kroppen, och han kramar gladeligen tillbaka. Hela mitt huvud blir tryckt mellan hans huvud och kudden som vi fallit emot. Hans doft är nog den underbaraste jag känt. Jag drar fingrarna igenom hans hår och suckar djupt. Även fast jag inte har några romantiska känslor för John än så känner jag att jag trivs så himla bra med honom, och att ha en ovanligt lång kram är inte alls pinsamt. Bara betryggande.
Sekunder går, minuter går, och jag ligger fortfarande nedtryckt av Johns huvud. Jag kanske ska resa mig upp? Jag känner hur mitt öra blir varmt av lättnaden och jag ser på honom. Vi säger inte så mycket.
”I just want to try something” säger jag och han ser undrande på mig.
Jag ger honom en snabb puss på kinden och ser sedan ned i knät. Jag väljer att ta upp huvudet och pussa honom ytterligare en gång på kinden fast denna gång närmre läpparna.
John sitter helt stilla och andas tyngre och tyngre vilket triggar igång mig. Jag väljer att slå på stort och helt enkelt… Kysser honom på läpparna, länge. Kanske för länge.
Han ser på mig med sina stora bruna ögon och tar tag i mitt huvud och trycker sina läppar mot mina.

Jag vaknar mitt i natten av Johns varma kropp bara centimeter ifrån min. Han har sparkat av sig täcket och jag känner att han ändå är kokande varm. Själv fryser jag så jag kryper närmre. Det här med personliga gränser orkar jag inte respektera då jag redan är så bekväm. Och vi har ju ändå kysst varandra så vad gör det om våra beklädda kroppar ligger skedande med varandra. Tankar flyger runt i mitt huvud. Tankar om det som varit och det som kan bli. Men jag blir blank då John vänder sig mot mig och jag får chansen att se hans vackra ansikte. Han sover så djupt så han märker inte att jag tar bort hårslingor från ögonen, rättar till hans septumsmycke i näsan och ger honom en mjuk kyss i pannan.
Jag smeker hans öronsnibbar medan jag själv sjunker in i sömn igen.
Jag vaknar av att John lägger sin haka i min nacke och vickar på huvudet. Jag försöker öppna ögonen och spänner ut benen.
”Do you know what time it is?” Frågar han med humor i rösten
”What?” Min röst är nyvaken och knarrig.
Han hoppar upp och sätter sig gränsle över mig och skakar på mig.
”It’s tea time!”
”Oh you fucking brit!” säger jag bara och skrattar samtidigt. Han flyger upp ur sängen och drar på sig en trasig tröja ur den blå ryggsäcken och i sina grå pyjamasbyxor med mupparna på går han självmant ut i köket och finner vattenkokaren på en gång.
Jag hör hur han rotar i skåpen tills han tillslut skriker ”Don’t you have any real tea?”
Riktigt te? Ja vi har väl earl grey och allt det där tjafset.
Jag rör mig som i slowmotion när jag klär på mig ett par tights och ett linne med något bandtryck på.
Går stapplande ut i köket där John står lutad mot köksbänken med skåpet vidöppet.
”You have tea there” säger jag och kisar mot honom och sedan mot det öppna skåpet.
”I mean non-flavored tea. I can’t drink this shit!”
Vadå ingen smak? Det ska väl vara smak på teet om man ska ha te? Tillslut så kom jag på att över kylskåpet står ett paket med te min bror köpte med från Skottland.
Jag öppnar skåpet och stället mig på tå för att nå den fyrkantiga boxen. Jag räcker den mot John.
”Will this due?”
”P&G! Awesome. It’s like being home!”
Bra. okej. Han är nöjd.
Jag rostar fyra brödskivor till oss båda och brer dem med smör och hallonsylt.
Vi sätter oss ute på verandan i den kalla solen med en varsin temugg och ciggarett. Vi blåser såpbubblor på varandra och fyller dem med utandningsrök, döper dem till Ghostbubbles.
Efter frukost lägger vi oss i sängen igen med vidöppet fönster. Det är kallt men vi ligger under täcket och fnittrar tills vi somnar igen. När vi vaknar är det mörkt ute och de myggor som finns kvar i luften har nog allihop samlats i mitt rum vid det här laget.
Klockan är elva och jag föreslår att vi går ut och går. Vi har inte varit utanför huset sen jag hämtade honom på tågstationen. Vi klär på oss varmt och John får låna en vindjacka. Ute så regnar det, men inte för mycket så man inte kan gå på en nattpromenad. Men ciggarettpaketen i högsta hugg får jag höra om hans historier om familj, vänner och bekymmer. Jag nickar bara med eftersom hälften kan jag inte förstå på grund av viss kulturkrock. Han berättar om hur han blev mannen i familjen när han var fjorton år och hur han fick senare bo i en etta med hans pappa i ett år. Hur han reste igenom Amerika med sin klass och alla dessa fyllehistorier. Jag går som ett frågetecken angående om hur John bara kan vara 20 år och har levt så mycket. Själv bor jag hemma med mamma och pappa och har precis tagit studenten. Det största som hänt mig var att flytta från mitt barndomshem två år sedan.
Vi kommer närmre min gamla skola och vi går in genom grindarna. Jag berättar fjantiga saker som jag gjorde när jag var åtta år och visar vart och hur det hände. John ler mot mig men jag tror att det är av artighet. Jag förstår hur tråkigt det måste vara att lyssna på. Jag är inte en hälften så intressant som John från Wales.

Jag vet inte hur många dagar det har gått nu sen John kom in i mitt liv. Men redan känner jag något som växer inuti mig. Jag känner hur hjärtat vill hoppa ur bröstet varje gång jag ser på honom. Varje gång han lyfter sina ögonbryn mot mig och liknar vid en hundvalp. Varje gång jag får röra vid hans hud. Hur hans skrattrynkor lyfter upp mitt liv och jag tänker; Hur levde jag innan denna unga man äntrade min säng.
Om han lämnar mig nu. Hur ska jag kunna fylla det tomrummet som han kommer ge.
Flera gånger om dagen ringer hans pappa på mobilen och frågar hur han har det och om han vet när han ska kommer till Stockholm igen. John svarar skämtsamt med sin pappa och ingen får något speciellt svar.
Någon gång ringde han och sa tillslut ”When are you two getting married?”. John skrattade och jag på något sätt kände mig hoppfull på att detta kunde kanske bli något.

John och jag sitter uppe hela nätterna. Vi behöver nödvändigtvist inte prata. Att kyssas räcker mycket mer än väl. Dagarna flyter ihop men allt jag vet är att jag känner mig så lycklig i denna stund. Att jag har John med mig vart jag än är. Att jag är så otroligt.. ja.. jag kan säga det. Kär. I denna Walesaren, Min vackra walesare. Nätterna är något jag aldrig tyckt om innan jag träffade honom. Jag får ångest och tänker för mycket. Men med John är nätterna den bästa tiden på dygnet. Det är då vi är som känslosammast, som djupast. Vi lyssnar på Motown och ligger nakna bredvid varandra och berättar världen. Kysser andan ur varandra och är så fruktansvärt romantiska att det känns som ur en film.
En film där flicka ser pojke,
flicka träffar pojke,
pojke charmar flicka,
flicka kysser pojke,
pojke kysser flicka,
de blir kära. Slut.
Men problemet med mig och John är att han måste lämna mig. Att han kommer antingen lämna mig för Stockholm eller Wales. Det vi båda förstår är att vi kommer inte ha dessa stunder någonsin igen. Trots allt detta så ligger vi under himlen och berättar nakna sanningar, framtidvisioner. Och vid det här laget så har vi båda hoppats på att vara föralltid. John väckte mig en natt bara för att säga ”I’m in this for the long run”. Vilket innebär att han vill ha mig, lilla Agnes. Han vill ha mig för den jag är – föralltid.
Jag drömmer redan om dagen vi flyttar ihop och kan gå omkring i vår lägenhet i bara underkläder och duscha tillsammans varje morgon. Att i slutet av varje dag lägga oss i sängen med armarna runt varandra och hoppas på att vi vaknar nästa dag lika nära.
Jag är löjligt förälskad och jag vet hur krossad jag kommer bli. Att jag aldrig lär mig.

Vi har fått bekräftat att John åker till Wales nästa onsdag. Det är alldeles för snart. Jag hade räknat med föralltid. Men med hopp så kommer jag låta honom åka för att komma tillbaka till Sverige om en månad.
Vi sitter i mitt rum och jag pillar på de blommiga tapeterna och John reser sig ut sängen. Jag ser hur hans nakna kropp lyses upp av månskenet och kan kluddar på fönsterrutan. John ’hjärta’ Anges står det.
”The next time your window gets foggy, you’ll see this and think of me”
Han kysser mig I nacken när jag lutar mig framåt och fortsätter
”I’m going to get a citizenship and you have to help me with my Swedish. Then I can get a job and we can live together. I don’t even care where we’ll end up”
Jag bryr mig inte heller. Allt jag vill är att vara med John. En tår trillar ned för kinden och John är snabb med knogen att torka upp den och höjer ögonbrynen. Han ser mig djupt i ögonen och säger ”Silly Agnes”

Onsdagen är här och vi sitter hela morgonen i varandras famn och sjunger låttexter för varandra. Fruktar tiden vi måste passa för att han ska kunna hinna med tåget. Vi sitter nästan som om världens ände var nära och vi måste hålla hårt i varandra. Jag kysser John i nacken samtidigt som han sjunger högt ”Settle down with me, cover me up, cuddle me in…” Hela Ed Sheerans album går förbi och vi sitter fortfarande i samma ställning. Men nu måste vi faktiskt ställa oss upp för att klä på oss. Jag tar tag i systemkameran som ligger uppochned i hyllan och börjar prata till honom som om jag vore en riktig modefotograf. John lyssnar lydigt och rör kroppen som i en dansande rörelse och skrattar. Hans vackra rynkor spricker fram och hans underbara ögonbryn höjs upp och jag stannar upp endast för att få kyssa honom igen.
Väl på tågstationen sitter vi på en bänk mitt i perrongen med en varsin cigarett. Hans blå ryggsäck står på backen vid våra fötter och jag släpper nästan aldrig blicken från digitaluret på väggen.
Tåget rullar långsamt in och jag känner hur mitt ansikte blossar upp och tårarna försöker tryckas fram. Lämnar han mig nu så kommer han aldrig tillbaka. Paniken träder fram och jag snyftar frenetiskt. Han kommer aldrig tillbaka. Jag kommer vara ensam föralltid. Alla onda tankar i världen kryper in i min hjärna och jag känner mig så värdelös. Jag vill hålla hans hand föralltid. Glöm inte bort mig.
Jag vägrar släppa taget och jag följer tillochmed upp i vagnen och han måste lirka upp mina fingrar för att kunna komma loss. ”Please don’t leave me” vädjar jag och tårarna rullar. Jag känner mig patetisk och försöker rädda allt med ett fejkat skratt. Jag kysser Johns hand och går av vagnen.
Han ser på mig och säger ”Silly Agnes”. Hans catchphrase nu, jag är otroligt silly.
Han går in och sätter sig och jag slår mig ned utanför på en elkabellåda och ser ned i marken. Jag klarar inte av att se på honom genom fönstret.
Jag hör hur rösten ropar upp att tåget avgår nu och jag känner en vibration i fickan. Tar upp mobilen där jag fått ett sms av John.
”Smile J”
Jag höjer huvudet mot hans fönste, skrattar lite och höjer upp mobilen mot honom. Som en skål. Som en honnör. Vi ses snart igen vackra walesare. Glöm inte bort mig.

Författare:

Publicerat

Dela: