DE FARLIGA STRAPATSERNA

DE FARLIGA STRAPATSERNA
AV
MARCUS JONATHAN SPONHON
2002-07-21

Martin vaknade upp och kände inte igen sig. Allt runt omkring honom var i ett disigt halvmörker och marken var mjuk, nästan för mjuk. Han tittade ner och fann att han låg i en jättelik dammhög, ja inte bara damm , utan även pappersbitar, små matrester och metallföremål. Hur hade han hamnat där ? Han försökte tänka tillbaka på vad han var tidigare. Innan han vaknat upp i detta märkliga rum befann han sig på en matta i vardagsrummet, ja, så var det. Han promenerade fram där på väg mot mattkanten , men hann inte fram, sen blev allt svart. Det var allt han kom ihåg , inget mera. Han såg sig runt i detta märkliga rum och försökte hitta en utgång. Väggarna var höga ,var gjorda av något brunt, nästan kartongliknande material och det fanns varken fönster eller dörrar. Hade han hamnat i en stor låda ? Han tittade då upp och såg ett stort svart hål som frömodligen var den enda utgång som fanns. Att ta sig upp dit, det rörde sig nästan om fem meter, var omöjligt om inte Martin hade något han kunde klänga sig fast i. Han försökte ändå att se sig om efter något som kunde vara ett gott redskap att använda för att klättra upp. Men det han fann, en avbruten glasspinne, var alldeles för litet. Han suckade och satte sig ner i den väldiga dammhögen och tänkte att detta var nog sista gången han skulle leva. Han mindes tillbaka då han kunde se soljuset igen, han trivdes väldigt bra i naturen, som han oftast brukade promenera i, om han inte som vanligt besökte några bekanta. Han satt där i ungefär en kvart, då det plötsligt började röra sig i dammhögen. Martin for upp och såg att någon höll på att kravla sig upp.
”Usch...vilket stället detta var!!” hördes en barsk stämma och en skalle dök upp bland dammet och pastraskruvarna. Han fick syn på Martin som satt där smått överraskad .
”Oj, jag är visst inte ensam här ?! ” han kröp upp och gick fram till Martin. ”Goddagens” sa han och sträckte fram sin hand ”mitt namn är Sigismund Balder och jag vet inte hur jag hamnat här.”
”Detsamma” sa Martin ”Jag heter Martin, och jag har också hamnat här utan att veta varför.”
”Dystert ställe det här ..” sa Sigismund och tittade sig omkring. ”Och väldigt mörkt, och dammigt.” Sigismund gick fram till en av väggarna och tog på den. ”Intressant material” han greppade tag i det kartonlikande materialet och rev loss en bit. Ett hål uppenbarade sig, men tyvärr var det inte till någon större glädje. Bakom den kartongliknande väggen fanns ännu en vägg av ett hårdare material.
”Jaha” sa Sigismund ”där rök den chansen att ta oss ut härifrån”.
”Vet du överhuvudtaget var vi befinner oss någonstans” sa Martin.
”Jag är inte riktigt säker på vad detta är för ställe, har bara hört olika historier som jag tyvärr aldrig trott på. Att vissa bara försvunnit på jordens yta och sedan vaknat upp i detta dammiga rum.” Sigismund satte sig brevid Martin och såg upp mot hålet i taket.
”Men det verkar som om dessa sagor var sanna. Och vad jag tror har vi ramlat ner ifrån detta hål.” Sigismund pekade upp. Det stora svarta hålet gapade tyst, vilande på en lösning av mysteriet.
”Hur ska vi ta oss ut härifrån ?” sa Martin.
”Ja, vi måste nog klättra upp och ta oss ut genom takhålet. Men det är ju alltför högt och jag kan inte klättra så bra. Jag är dessvärre bättre på att gräva. Men du skulle nog klara av det”, Sigismund tittade på Martin. ”Din kroppsfysik är ju som sagt lämpad för lite större strapatser än för mig.”
” Dessvärre finns det inget jag kan fästa någon lina på, så hade det blivit lättare att klättra upp.”
”Så var gör vi nu då” sa Sigismund.
”Vet inte” sa Martin, ”försöker finna föda och invänta att något sker som gör det lättare för oss att ta oss härifrån. ”
Resten av dagen sökte Martin och Sigismund efter något ätbart i rummet. De hittade några matrester som stillade hungern en aning. Sen så försökte de så gott som de kunde att göra det så bekvämt som möjligt för att övernatta där. Martin kurade ner sig i dammet och Sigismund höll vakt.
”Sover du inte ?” sa Martin .
”Nja, det är sällan jag gör det, har väl blivit en yrkeskada.” sa Sigismund.
”Jobbade du som nattvakt”.
”Ja, det var väl en av mina uppgifter, att hålla reda på vårt samhälle, att se till att inga inkräktare kom in och störde friden.”
”Är ni många i ert samhälle ?”
”Oja” sa Sigismund ”vi var många och de rådde demokrati och välstånd, alla hjälpte alla så att säga. Så jag var ute på ett specialuppdrag, utfärdat av ledningen att söka upp nya marker. Vi var några stycken, det var Olof, Aldrik, Egon och Jag som gav oss iväg, denna tidiga morgon. På vägen genom en väldig skog råkade Olof bli anfallen av ett stort monster som tyvärr åt upp honom. Vi andra flydde och gömde oss i ett buskparti. ”
”Hur såg monster ut ?” sa Martin som fängslades av historien.
”Det var otroligt fult. En stor grön varelse med bölder på ryggen. Du har förmodligen sett den. Brukar iregel dyka upp i närheten av vattendrag.”
”Hur gick det sen ?”.
”Ja, vi stannade kvar där en stund, åt frukter och djur, men bestämde oss sedan att fortsätta med vårat uppdrag. Det var då vi såg huset. Vi bestämde oss för att dela på oss. Aldrik och jag bestämde oss för att smyga oss in, medan Egon vaktade utanför, utifall monstret skulle komma tillbaka. Vi tog oss igenom ett fönster som var öppet och hamnade i köket. Där brukar det oftast finnas något vi kunde ta med tillbaka till kollektivet. Aldrik rotade i skåpen och hittade mest mjöl och bröd, inte dåligt men jag försökte söka efter några sötsaker. Och i närheten av spisen så fann jag en stor bulle. Men längre än så kom jag inte utan hörde ett svagt brummande bakom mig.”
”Konstigt ?” sa Martin förvånat.
”Ja, visst är konstigt” sa Sigismund. ”Ena stunden befann man sig i köket och sedan så hörde jag ett starkt brummande ljud. Och sen så vaknade jag upp här.”
”Hörde du ett brummande ?” sa Martin överraskande.
”Ja, ett svagt brummande, och jag tror också att det kändes som om jag inte kunde hålla mig kvar på marken, det var som om jag lyftes ifrån den. Ja, just så var det, jag lyftes från marken och svävade baklänges in i ett svart hål. Ja , så var det...var det så för dig också” sa Sigismund.
”Troligtvis så upplevde jag samma sak som dig, det är bara det att jag inte kommer i håg det” sa Martin.
”Vad hände med Aldrik ?” sa Martin.
”Ingen aning, har inte sett till honom här, nä det verkar som om vi är fast här. Men vi måste nog försöka att inte ge upp hoppet. I morgon kan vi göra ett nytt försök att ta oss härifrån. Men sov du en stund nu, så håller jag ett vakande öga på hålet.”
Natten förflöt utan några större händelser, mer än att Sigismund hörde en rad märkliga ljud som kom ifrån öppningen. Det lät som om någon pratade och i nästa stund hördes andra märkliga ljud. Men sedan blev det tyst.
*
Martin ryktes upp av Sigismund morgonen efter .
”Jordbävning !!” skrek han. Och det var verkligen det. Hela rummet skakade och Martin och Sigismund följde med. Med en duns hamnade de mot en av av väggarna. Sen blev det stilla.
”Vad hände ??” sa Martin skärrad.
”Det verkar som om rummet av lagt sig på sidan” sa Sigismund förvånat.
”Varför då ?”
”Ingen aning, men se ” sa Sigismund och pekande mot hålet.”Nu har vi chans att ta oss ut här ifrån. Hålet ligger ju inte så långt borta nu.”
Ja, se takhålet låg just nu i rummets marköppning. De började snabbt springa mot öppningen men innan de hann emot det började det ljuda ett förfärligt brummande och en stark orkanvind började blåsa ifrån hålet. Martin och Sigismund kastade sig bakåt och trycktes med våldsam kraft mot den bortre väggen. Inte nog med att det började blåsa kraftigt, det kom en massa skräp och bråte ur hålet. Damm, matrester, pappersbitar och tygstycken som nästan begravde våra stackars fångar. Sigismund hostade till, han hade fått i sig en stor dammtuss och Martin blundade och fick en torkad pastaskruv i ansiktet. Den starka orkanvinden blåste i ungefär fem minuter, och sedan blev det tyst. Martin och Sigismund skakade av sig allt skräp de fått på sig och tittade på varandra.
”Det verkar som om någon vill hindra oss att ta oss härifrån” sa Martin.
”Kusligt” sa Sigismund, ”men ska vi göra ett nytt försök nu?”
Martin nickade och de bägge gav sig nu av i snabb takt mot öppningen. Men precis innan de hann mot öppningen, skakade det till i marken framför dem och ett stort svart monster uppenbarade sig. Den var dubbelt så stor som Martin och Sigismund och stirrade med sina ögon mot dem.
”Å nej.” sa Sigismund. ”Det där är ju Hornmonstret”
Hornmonstret började gå med bestämda steg mot dem och öppnade sina käftar.
”Vad gör vi nu” sa Martin.
”Vi måste kämpa” sa Sigismund. Och sprang fram mot Hornmonstret och grabbade tag i dennes horn. Hornmonstret, som var fysikt starkare än Sigismund kastade honom som en trasdocka runt med honom. Och Martin bestämde sig för att hjälpa Sigismund. Han hoppade upp på Hornmonstrets rygg och grabbade tag i dennes pansarförsedda rygg. Tog fram en lina och lindade den runt kroppen på monstret. Hornmonstret tappade greppet om Sigismund som ruskade på sig och såg på när Martin band fast Hornmonstret., som försökte med all kraft att ta sig fri från sin fångenskap.
”Nu sticker vi härifrån” sa Sigismund.
Och de bägge sprang ut ur öppning och lämnade kvar Hornmonstret som skrek och försökte göra sig fri från repet.
Utanför det mörka rummet gick det en räffrad, rundformad gång som verkade svänga av och an.
”Vad är det här för ställe” sa Martin.
”Ja, bara den leder ut så ”.
Gången fortsatte och verkade aldrig ta slut, på vägen låg det små pappersrester och en stor träpinne som de fick krypa under, för att komma förbi. Men till slut så fann de en öppning som de kröp ut ur. De befann sig av någon märklig anledning i köket där Sigismund försvann ifrån.
”Va, är jag kvar här ?” sa han.
Martin såg sig omkring och fann att den matta han befann sig på låg inte så långt borta ifrån den plats han befann sig nu.
”Vi är på samma ställe som tidigare ” sa Martin. ”Men vad var det då för ställe vi har befunnit oss i tidigare”. De tittade ifrån den plats de kröp ut ur och så en jättelik röd behållare. På vardera sidan hade den stora hjul och var försedd med en jättelik rörformad konstrunktion som satt fast i behållaren.
”Vad är det där” sa Sigismund.
”Ingen aning” sa Martin ”har aldrig sett något liknande, men den verkar vara en farlig sak, så det är nog bäst vi sticker innan den vaknar till liv igen.”
Martin och Sigismund smet ur genom ett fönster och sprang sedan in i skogen.

*
Anna Nilsson kom in i köket igen, efter att hon talat i telefonen med sin bekant. Satte på sin dammsugare igen och fortsatte att städa.

Skriven av: Marcus Sponthon