De röda dropparna har en lugn inverkan

Hon försöker smita, smita från smärtan som inte syns och som hon ej kan lägga om för att läka, hon springer från någonting som följer henne hela vägen, det går inte att komma undan och oavsett hur snabbt hon springer så kommer smärtan ifatt henne, tillsammans med blodsmak i munnen och trötta ben. Hon tror på en flykt men någonstans inser hon att det inte går att springa iväg från sina känslor, oavsett om de tär henne inifrån och ut.

Utanför fönstret har mörkret fallit men Elin sitter i sitt mörka rum där hon suttit hela dagen. Hon stirrar ut mot ingenting och man kan tro att hon inte tänker eller reflekterar men inom hennes huvud snurrar alla tankar och känslor så mycket att hon knappt orkar vara vaken, det är som en storm i hennes huvud, en storm av känslor, av tankar och ångest som hon inte vet hur hon ska hantera. Armarna och benen är fulla utav ärr, ärr som hon gjort under de gånger då ångesten varit för stark för att uthärda. De gångerna hon velat sätta smärtan på sin kropp istället.

Det är jul, vanligtvis brukar Elin vilja baka, klä granen, julpynta och sittdansa åt julmusiken som spelas på radion men denna julen ligger det ett mörker ovanför henne, ett mörker som sagta tagit all plats i hennes liv, flyttat undan det lilla hon en gång kunde glädjas åt, det lilla som en gång fått henne att le.
Någonting får henne att sitta i hörnet på sitt rum, i timmavis. Hon håller rakbladet mot handleden, blundar och drar till. Det hjälper henne att fokusera på blodet som sagta dalar ner från hennes arm istället för det som ständigt trycker på i bröstet inifrån som får henne att kvävas.
Tiden går, sekunder blir till minuter och minuter blir till timmar. Dygnet har ingen början, och inget slut för Elin. Ingenting har någon betydelse, för även om omgivningen förändras så finns hennes tankar kvar, hennes tvång, hennes vilja att ännu en gång dra rakbladet för att få se sitt blod rinna och hennes kaotiska röra i hennes huvud.

Snöflingorna som för längesedan fick Elin att vilja springa ut och hoppa av lycka faller sagta till marken och lägger sig som en vitt tjockt täcke på marken, men idag och som de andra senaste gångerna känner hon att hon är närmre tårar än ett leende, hon blir ledsen när hon tänker på hur snön en gång kunde göra henne glad och få bort andra onda tankar, för när snön kom tyckte Elin att ingenting var jobbigt. Idag slåss hon mot jobbiga och påträngande självmordstankar och självskadetankar. Ingenting kan få henne att resa sig upp.

Hon försöker smita, smita från smärtan som inte syns och som hon ej kan lägga om för att läka, hon springer från någonting som följer henne hela vägen, det går inte att komma undan och oavsett hur snabbt hon springer så kommer smärtan ifatt henne.
Någonting får Elin att le för en sekund, och hon kommer på sig själv med rakbladet i handen och blodet sippra ner för hennes arm och landar som små ovala droppar på golvet, hon ler, hon känner sig lättad.

Skriven av: Amanda