De som kom tillbaka

Jag somande nästan, det var så varmt och jag hade kört hela natten för att hinna tillbaka innan helgen.
Tillbaka. Jag kar varit borta i närmare sex år. Tillbaka, det är alltså min hemby, där jag och mina syskon växte upp.
Jag log vid minnet, vilka som odjur vi hade varit! Vildare ungar hittar du inte ens om du anonserar efter några, som mamma brukade säga.
Jag har två syskon. En äldre bror, Lukas, och en,syster,Daniella även hon lite äldre än mig.
Som yngst i en familj blir man inte uppfostrad på samma sätt som syskonen, det är iallafall min erfarenhet.
Det är som om det första barnet är testpilot, det är då man gör misstag som förälder. När nummer två kommer vet vad man gjorde fel i början, och det blir rätt.
Och blir det en nummer tre, ja då är man ju redan expert på ämnet.
Kanske var det det som gjorde att jag vågade ta steget och ge mig av för sex år sedan.
Att jag hade fått en så bra uppfostran. Lukas som kom först, blev lite dominant och när han fick en syster, så blev hon överbeskyddad av både föräldrar och bror.
Men när det var min tur så hade det lärt sig att balansera sig, och lyckades riktigt bra.
Ialla fall om du frågar mig.
Daniella blev familjens medlare, när Lukas och jag hade våra stora gräl.
Det var efter ett sådan gräl, som jag tog MC:n och drog. Det var inte meninen att bli borta så länge. Jag jade sagt att jag åkt och campat med några vänner och att vi snart skulle vara tillbaka. Vilket dom trodde på.
Men jag fick ett jobb samma vecka som jag 'flyttat hemifrån'. Jag jobbade som servitör i någon månad, sen sa min vän och kollega Jeffery att han skulle sluta, för att han fått ihop pengar till en biljett till England. Där skulle han bo med sin syster ett tag.
Och jag följde med. Systern visade sig vara något alldeles extra, och när jag nu återvänder sex år senare är jag förlovad med henne. Mariah.
Jag vet inte varför jag återvänder. Kanske för att se hur dom har det. Jag vet att de inte letade efter mig, de visste att jag hade valt att åka. Jag hade förvarnat om att den dagen skulle komma, och på min nittonårsdag gjorde den det.
Kanske ville jag se min hemby, eller träffa mina galma vänner?
Fast egentligen vill jag bara få se reaktionen, när jag kommer in i syrrans lägenhet vid midagdstid och undrar om hon har tid med en fika.
Nu är jag nästan framme.
Men vänta lite. Såg det verkligen ut så här?
Var är skogen? Hallå, vad har dom gjor med den gamla skolan?
Och vägen, var inte det en grusväg förut?
Jag visste inte rikgit vad som hänt, visst hade jag förstått att det skulle var aförändrat, men inte så här.
Men så stannade jag till vid ett cafe, för att tänka efter.
Ut från cafet kommer Lukas.
Jag satt stilla i den heta bilen och bara stirrade.
Lukas hade barn. Herregud. Man åker iväg en dag, och återvänder igen, och allt är förändrat.
Jag tänkte över läget, kanske en halv minut. Sedan hade jag bestämt mig.
Jag startade bilen och körde långsamt om Lukas som gick längs trotoaren. Som inte funnits där förrut.
Jag såg på honom. Han kände förts inte igen mig.
Så jag lade in en högre växel och satte fart tillbaka mot vad som var mitt liv. I England.
Jag körde så snabbt att jag inte han se Lukas leende när han väl kom ihåg vem jag var.
Jag åkte i tron att han inte känt igen mig.
Jag kom hem igen nästa dag. Hem till Oxford.

Skriven av: Fanny Wikström