De stal min far

Novell
Av: Hakeem Kakaways

De stal min far

En tavla av en kisande kvinna hängde på väggen bredvid kokvrån i det krypin som han kallade sitt hem. Hon bar en genomskinlig rosa klänning där hennes ena bröst kunde skönjas ur dimman som omslöt målningen. Vid fönsterkanten stod en dåligt gjord staty av Lenin och ovanför fönstret var ''Allah'' på arabiska. Gud och Lenin samarbetade i rummet.
En grön bäddsoffa och litet bord var det möblemang som prydde rummet. På kvällarna låg han i soffan och granska kvinnan på målningen som bakom dimman förförde honom med sin blick. Gamla kvällstidningar låg utströdda över- och under bordet. På bordet stod två kaffekoppar fyllda med cigarettfimpar. På diskbänken stod ett diskställ med tallrikar prydligt uppställda bredvid varandra. Sammanlagt kunde rummet röra sig om 20 kvm.
Reza vred om nyckeln och öppnade dörren. Han klev över högar med brev och reklam, tog av sig skorna och satte de prydligt bredvid ett par slitna gummistövlar. Han fortsatte in till toaletten där han satte på kranen, som skakande och stötvis hostade fram sitt vatten. Han tog upp högar med post och ställde de på bordet samtidigt som han sjönk ned i soffan och började ögna igenom jobbannonser: “Stark saneringsperson sökes till rengöring av kloaker”, ”Städpersonal sökes för kvällsjobb”.
“Skit snack! Varför ska jag läsa igenom dessa annonser när jag redan har två jobb? Men om jag kan skaffa mig ett jobb mellan 05.00 och 07.00 skulle det vara utmärkt eftersom det i alla fall skulle täcka dagsbehovet av mat...”.
Plötsligt såg han en annons: “Vi söker en glad och harmonisk person som kan ta hand om vovven Oscar. Tiderna är från 05.00 till 06.30 varje morgon. Fast Oscar är en stor hund är han snäll mot dem som är snäll mot honom.”
“Va! Är det dags att rasta hundar nu?”, log Reza för sig själv.
Han betänkte saken en liten stund och fortsatte sedan sin tankegång.
”Varför inte? Det är väl inte värre än någon av mina vänners jobb, och jag behöver ju pengarna till att hjälpa min far.”
Reza blickade mot kvinnan som hängde på väggen mitt emot honom. Han kände hur hans ögon tyngdes och så småningom slöts av trötthet och han hamnade i drömmarnas värld:
Reza hade en käpp i handen och vallade ett flock får. När han kom fram till en stor äng, där vårens grönska satt sin prägel på naturen, släppte han de fria och satte sig ned på en svart sten. Efter en tid höjde fåren sina huvuden såg mot Rezas håll och började gå mot honom. Fåren spärrade upp sina ögon, morrade och visade tänderna. Saliven rann ned för deras mungipor och droppade på gräset. Fåren hade blivit vargar. De gick till angrepp mot Reza som började skrika och panikartat började slå vilt omkring sig, hårdare och allt mer frenetiskt… Han vaknade, andfådd och kallsvettig.
“Herregud”, sa han tyst för sig själv.
Reza tittade hastigt på klockan och gick ut.
***
Reza stod i hallen och väntade på att börja sitt nya jobb och funderade:
“ Två timmars jobb med hunden, sju timmar att rengöra toaletter, det blir nio timmar och till.
slut åtta timmar inom hemtjänsten, där jag hjälper otacksamma gamlingar som förnedrar mig. Slår man ihop alla timmar så blir det sjutton timmar, det är väl inte så farligt?”, log han för sig själv.
“Reza kom!” sa hundägaren med stressad röst “Här är kopplet! Idag kan du få en kopp kaffe eftersom du är 15 minuter tidig.”
Reza tog emot kopplet och ett par påsar från kvinnan och gick ut genom dörren.
Oskar urinerade på allt han såg: stolpar, träd, husfasader... Reza tröttnade så småningom på att hunden inte besvarade hans ryckningar i kopplet och skrek för full hals: “Din djävla bög!”
Hunden morrade ilsket och visade tänderna.
”Fy fan!”, sa Reza tyst för sig själv.
Då fortsatte hunden att morra ännu mer aggressivt. När chocken släppt och Reza använde en vänligare och mer harmonisk ton besvarade hunden detta med att vifta på svansen och att lyda honom utan motstånd.
“Till och med Oscar är trött på mitt sätt att vara. Enligt Darwin så har jag väl samma ursprung som hunden. Vem är det som säger att jag överhuvudtaget har samma ursprung som dess ägare?. Tänk om det fanns ett stort antal Adam och Eva”, tänkte Reza.
Reza tog upp avföringen med en av påsarna efter att hunden gjort sina behov på trottoaren. Några steg från Reza stod en medelålders kvinna som höll en lite flicka i åttaårsåldern i hand. Barnet ville slita sig från sin mor och springa mot hunden men den vuxnes grepp var för bestämt.
“Släpp! Jag lovar att bara klappa hunden och inte ens titta på honom”, skrek flicka bittert och besviket.
Reza tog upp kopplet, tittade på klockan och gick vidare utan att titta på varken flickan eller dennas mor.
***
Mycket trött och sliten gick Reza upp för sjukhustrappen. Han gick upp tre våningar och gjorde en skarp högersväng mot dörr nr 13. Han knackade hastigt på dörren och gick in utan att vänta på svar eller att någon skulle öppna. Faderns säng var tom och nybäddad. Han kände skräcken krypandes längst ryggraden och på väg ut stötte han på den sjuksyster som haft ansvaret för fadern.
“Vart är min far?”, sa Reza med osäker röst.
“Du förstår att din far har haft cancer, det har jag talat om för dig många gånger. Han har varit döende länge, du förstår…”
“Var är min far?” sa Reza resignerat.
“Han är död nu! Du måste vara stark ”, sa sjuksystern.
”Kom Reza så ska du få sätta dig i väntrummet istället”, sa systern när hon såg hur Reza fumligt och yrt satte sig i korridoren.
Reza tände en cigarett, utan att svara eller se på sjuksystern.
“Du får inte röka här”, sa systern, nu mer med en ton av befallning.
“Förlåt jag tänkte mig inte för. Vart är min fars lik och när dog han?”
“Han är på bårhuset nr 20. Han dog 12.45 idag. Han dog en lugn död utan smärtor med morfin i kroppen”
***
Rezas vänner omringande honom för att framföra sina kondoleanser och ge honom goda råd, alla pratade i munnen på varandra:
“ De pengar som du betalar för en kista skulle dina släktingar klara sig på än lång tid framöver min vän”, sa en av dem.
“Begrav honom på invandrarkyrkogården i stället...”, avbröt den andre.
“Även om du skulle köpa en kista, hur ska du ha råd till en flygbiljett till hemlandet?”
Nu började vännerna att bli ivriga att ge honom goda råd.
“Begrav honom här och låt farsgubben vila i fred!”, sammanfattade de.
Det spelade ingen roll vad vännerna sa eftersom Reza varken lyssnade eller ville lyssna, han hade redan bestämt sig.
* * *
En gammal brun Mercedes av årsmodell -86 körde ned för en lång vänsterkurva och kom ut på en raksträcka. På höger sida av vägen låg människorna avklädda på en fullsatt sandstrand och lät den varma sommarsolen värma deras vintertrötta kroppar. Barnen lekte vid vattenbrynet medan deras föräldrar vakade över dem.
Reza hade båda händerna på ratten samtidigt som tankarna for runt i huvudet på honom.
“ Tänk att en enda kista kan kosta mer än tolv skitbilar som denna. Var ligger rättvisan i det? Det som jag skulle ha betalat för flygbiljett och kista kan jag ge till familjen - dessutom slipper jag Oskar och hans matte. Jag slipper också städa toaletter. Jag skiter om jag blir hängd i folks ögon, det är min fars lik och jag ska ta tillbaka hans kropp. Kära far, jag var inte vid din sida när du dog och nu kan jag inte heller ha dig vid min sida...”
Sommarens nardus kittlade Rezas sinnen och solen värmde hans kropp genom bilrutan i den Bulgariska landsorten. Vägen gick uppför en lång uppförsbacke och den gamla bilen tog sig skrikande framåt. På båda sidor vägen var bönder fullt upptagna med att sköta sina jordar. De såg förvånat på Mercedesen som svepte över vägen med en stor tv-kartong fastspänt på taket.
”Sofia 30 km... ”Sofia 20 km”... ”Sofia 10 km” ...”Sofia”
***
Reza var trött! Han hade varit med om mycket - faderns död hade tagit hårdare på honom än hade trott. Han var snart framme, nu var det inte långt kvar tills han kunde begrava sin far.
En mycket sliten Reza svängde in på ett café längs vägen, parkerade bilen och gick in i det spartanska cafét. Möblerna var gamla och människorna som spelade backgammon och rökte cigaretter såg fundersamt på denna kuriösa person som steg in. Reza beställde in sitt kaffe och satte sig vid en fönsterplats, han ville se ut och vaka över bilen. Han satte fötterna i kors och tände nonchalant en cigarett, han var trött och kunde knappt hålla ögonen öppna, de kändes allt mer som två blyklumpar som vill slutas och inte öppnas igen, för att återigen uppleva en dag i en värld han inte kände sig hemma i.
Reza spärrade upp ögonen! Han hade för en lite tid slumrat till. Han såg åt bilens håll och såg att kartongen var borta: paniken var överväldigande och chocken grep tag om hans hjärta och vred sina klor i det fragila organ som skulle pumpa ut sitt blod i den utmattade kroppen.
Reza sprang ut till bilen och fann mycket riktigt att kartongen vara borta. Han sprang tillbaka in i cafét och skrek att man skulle kalla på polis: ”De har stulit min far, de har stulit min far”, skrek han i stor förvirring.
”Vad är det frågan om”, fråga en man en vid ett hörn längre in i cafét. ”Jag är polis och varför skulle de stjäla din far , bar han ett par guldbyxor?”, skrattade polisen som för tillfället befann sig på cafét.
”Nej förstår ni inte? De trodde han var en tv, han var i en tv-kartong, förstår ni inte?”
Folk började nu trängas vid denna märkliga man som påstod sig ha blivit bestulen på sin far.
”Okej kära vän, varför skulle de tro att han var en tv”, svarade en man i samlingen”.
”Han var död och jag hade satt honom i en tv-kartong för att jag inte hade råd med en kista, det skull bli billigare så och nu har de stulit min far”, svarade Reza.
Folket tyckte att Reza blev allt mer underlig sitt uppträdande och polisen vände sig så småningom till folksamlingen och sa: ”Okej kära vänner! Nu ska vi hjälpa denna man att återfinna sin far som låg i en tv-kartong, detta kan tyckas låta märkligt i våra öron men för respekt för de äldre, i detta fall även död, så ska vi hjälpa honom. Några invändningar?”
Mot detta fanns inga klagomål att framföra, snarare ansågs detta var något som folk långt framöver skulle kunna berätta för grannar och vänner, en historia som var för bra för att vara sann.
Folket och Reza hamnade utanför caféet. Letandet kunde nu börja. Barn som inte gick i skolan anslöt sig till gruppen och lovade att fogligt lyda de vuxnas direktiv. De var både unga och raska och skulle kunna bidra med att återfinna tv-kartongen.
”Okej ungar! Om ni missköter er så kommer jag att dra er i öronen raka vägen hem, förstått? , sa polismannen som ledde insatsen. ”Vad gäller er andra så får ni skrika så fort ni ser något”, fortsatte han.
Reza var nu mycket besviken på sig själv, han gick runt ovetande om vad han gjorde eller sa. Han ropade på sin far, i början viskande och sedan allt mer högljutt. Han ville inte veta av de människorna som letade efter faderns lik, detta var ett misslyckande för honom som person; vad skulle nu folk och släktingarna säga om detta, vad skulle de tro.
”Jag har försummat min far i ett fjärran land och nu letar jag efter hans lik i ett annat, vad är jag för en son”, frågade han sig själv om och om igen.
”Far, far! Vart är du”, fortsatte han skrika allt högre.
”Jag har hittat kartongen”, ropade en av barnen med rödlätt hår.
Folket samlades kring kartongen. Reza som var en bit bort skyndade sig hastigt, men kartongen var tom.
”Undrar vad de kan ha gjort med gubben”, frågar polisen ett par äldre herrar som deltagit i letandet.
”Jag har hittat gubben och han är äcklig som en död gris”, ropade en annan av pojkarna.
Rezas far låg ihopkrupen och nedkastad i en container . Troligtvis hade tjuvarna trott att det var en tv de hittat och när de upptäckt liket hade de gjort sig av med det så fort så möjligt.
”Nu har vi hittat din far främling! Men jag skulle råda dig starkt att inte ha honom i en tv-kartong så att folk stjäl honom igen. Du skulle kunna ha honom i en stor chokladask istället”, sa polisen ironiskt och började gå från platsen.
När polisen gått några steg vände han sig åter om, skrattade och sa: ”Nej, nej! Du kan ju självklart inte ha honom i en chokladask för de äter ju folk upp honom och då skulle du sannerligen inte få tillbaka honom så fin och hel som vi har funnit honom här”
Polisen gick vidare men folket hade fortfarande inte fått nog av Reza utan överöste honom med goda råd.
”Du kan ju alltid ha honom i en spikkartong för då kan det väl inte finnas någon risk att han blir uppäten i alla fall”, fortsatte en annan med ett bifall av skratt från samlingen runt Reza.
Reza blev varken arg eller indignerad av folksamlingens kränkningar, han hade bestämt sig, det var redan klart för länge sedan: han skulle ta sin far tillbaka till sitt land och begrava honom där så att han återigen kunde finna ro i sin själ, en själ utan samvetskval.
***
Reza åkte från platsen och hade sin far fastspänd med bilbälte sittandes i baksätet i den bruna marsedesen. Han hade inte hittat någonting annat att ha honom i och därför hade han tagit till denna nödlösning. Det var inte långt kvar nu, inte långt kvar alls.
Reza satte på hemlandets musik som ekade i de gamla högtalarna och började prata med sin far: ”De har sagt mig att du i dessa trakter kämpat och krigat far. Dödade du många greker? Vad sägs om att jag lämnar dig till grekerna istället för att begrava dig i ditt land, vad spelar det för någon roll, du är ju ändå död. Jag borde ha begravt dig i bland de andra utlänningarna, vad hade du märkt av det?”
Reza höjde musiken en aning och fortsatte att prata med sin far: ”De har ockuperat ditt land! Några analfabetiska bröder och systrar dödar människor utan att veta syftet, varför skulle du döda greker för andras räkning, vad fick du för det?”
Resan hade inte gått lika snabbt som han hade tänkt sig. En vämjelig lukt spred sig i bilen och Reza hade öppnade båda framrutorna helt för att bli kvitt stanken, men det hjälpte föga och han fortsatte att tala med sin far, nu mer irriterat: ”Vad har du lämnat i arv åt mig för att jag ska lida så mycket för din skull? Vad gjorde du för mig som barn förutom att slå och förnedra mig? Du har varit som en börda för mig: med din sjukdom och ditt sätt att begära saker från mig som varit omöjliga att uppnå. Ja! Jag blev inget av det som du ville att jag skulle bli, jag städar toaletter och torkar gamla människors bajs i ett land där jag inte hör hemma. Vad har du gjort för mig för att jag nu ska lida för din skull? I sanningens namn ingenting kära far, ingenting alls. Varför ska jag begrava dig i ditt land så att din själ kan få frid?”
Rezas tålamod hade tagit slut. Han gjorde en skarp högersväng där han såg att vägen fortsatte upp till en hög kulle. Han körde tills han kom upp till toppen och stannade en bit från vägen. Han vände sig om för att försäkra sig om att inga bilar eller människor var i närheten, här skulle ingen se honom.
Reza grävde en grop med en spade som han hade i bilen. Gropen blev inte särskilt stor men den skulle dölja liket väl och han hade inga tankar på att någon skulle finna faderns lik i dessa trakter.
När gropen var färdig gick Reza svettig och andfådd till bilen, spände loss säkerhetsbältet och lyfte sin far. Stanken var överväldigande och Reza var tvungen att hålla huvudet från sin fars lik för att inte svimma eller kräkas. Förruttnelseprocessen var så långt gången att ett stycke kött från faderns arm lossnade när Reza med kraft skulle rätta till honom i graven.
Reza gick mot bilen och vände sig om innan han satte sig i bilen: ”Du fick inte din vilja igenom gamle man. Nu kan du ligga här och vilja begravas i ditt land så mycket du vill men längre än så här tar jag inte dig, må din själ vila i frid!”
Reza var arg och besviken men samtidigt lättat när han satte sig i bilen för att återvända till sin lilla lägenhet med den kisande kvinnan, den gröna bäddsoffan och det lilla bordet. Visst var det litet och instängt men det skulle vara hans hem en lång tid framöver, dessutom var hans börda betydligt lättare nu efter faderns död, visserligen var han inte begraven i sitt land men Reza hade gjort sitt bästa.
En gammal brun Mercedes årsmodell -86 körde ned för kullen där en gammal man var begraven. Bilen tog sig hostande framåt tillbaka samma väg som den kommit och en ung man hade båda händerna på ratten och satt med en koncentrerad blick och körde.
”Sofia...30km” ”Sofia...20km” ”Sofia...10 km” ”Sofia”




Författare:

Publicerat

Dela: