Den ändlösa staden

Den eftermiddagen låg det snö på gatan, bara ett tunt lager av vitt som knappt ens skylde den sorgfläckiga mörkgrå asfalten. Hon tyckte för ett ögonblick att det var märkligt att inga fotspår hade sargat det sårbara vita. Allt låg nytt och skälvande öppet, naket, för hennes ögon, de enda som – åtminstone kändes det så – betraktade gatan i just den här stunden, det här ögonblicket. Det var lätt att tänka sig att ingen utom hon just i detta nu – nu – såg på gatan så som hon gjorde. Sedan slog det henne att även om andra faktiskt tittade, och till och med lade märke till vad de i förbifarten betraktade, skulle ingen annan se på den på samma sätt som hon. Hon och hennes betraktelsesätt var unikt. Hon log lite, bara en svag uppåtböj av läpparnas svalröda linjekontur. Rutan kylde ned hennes pannlob. Fönsterbrädet kylde ned hennes handflator. Den annalkande vintern kylde ned stadens puls lika effektivt som den brukade. Det var ingenting hon kunde sätta fingret på, bara en känsla av att allt blev annorlunda. Det var som om människornas själar fylldes av samma gråhet som täckte den ursprungligen blåaktiga himlen, men naturligtvis var det en illusion, det liksom allt annat.
-Du vet att det inte är sant.
Den mörka rösten nådde henne bakifrån, lika len som när vaniljdoftande whisky smekte hennes munhåla och långsamt gled ned genom strupen, värmde henne. Hon lutade pannan hårdare mot det kalla glaset och såg på imman som bildades av hennes andedräkt. Trots att hon inte vände sig om kunde hon se honom, känna honom, i sitt inre, hur han nonchalant hade tagit den svarta lädersoffan i besittning, halvliggande med ett ben i soffan och med en fot på det nakna slitna trägolvet, hur hans outgrundliga svarta ögon betraktade henne såsom de alltid betraktade henne – unikt – hur hans blick följde hennes ryggs krökning under de tunna kläderna, allt detta kunde hon se, känna, utan att behöva vända sig om. Inte ett ljud, ändå kunde hon förnimma en rörelse: han lutade sitt huvud mot handen.
-Om det inte är sant, vad gör du då här?
Hennes röst var stadig och likgiltig, lika nonchalant som hans fots skenbara lojhet i soffan.
Det mörka håret kittlade hans hand och handled, en olydig hårslinga letade sig till och med in under kavajslaget, hon kunde känna det med. Läpparna drogs uppåt igen till ett nytt leende, lika svårskönjbart som det tidigare. Ytterligare en rörelse utan något ljud, hans hand som nästan smeksamt förde det irriterande håret bakom högra örat. Hennes bröstkorg hävde sig till en tyst suck. Utanför började skymningsdunklet förmörka gatan. Det vita såg inte lika vitt ut längre. Illusion.
Den här gången hörde hon rörelsen med öronen. Soffan protesterade knarrande. Hon andades ut nya mönster på fönsterrutan.
-Jag minns sommarregnet.
Mönstret åts upp av den omkringliggande kylan, en oregelbunden cirkelformad fläck som blev mindre och mindre tills den slutligen försvann. Hon ändrade ställning och hans blick följde inte längre ryggens krökning utan det honungsmörka hårets lek över hennes axlar. Den outgrundliga betraktelsen störde henne inte. Illusion. Hennes hår var inte mer honungsmörkt än vad hans blick var gåtfull – om hon bara kunde tyda den. Hon kunde känna hur han log och hur värme strömmade ut ifrån honom. Hon värjde sig, sköt ihop axlarna. Rutans tryck mot pannan ökade, minskade. Hon slappnade av. Den öde gatan suckade. Mörkret tryckte på.
-Det är några stycken ute nu. Några som du.
Hon ignorerade rösten. Istället vred hon huvudet lätt åt sidan. I ögonvrån kunde hon se den svarta lädersoffans ena armstöd. Som alltid fick soffan henne att tänka på vanilj, svarta vaniljprickar i gyllenvit glass, smälter i munnen.
-Som whisky.
Han log. Känslan uppfyllde henne. Precis som whisky.

Författare:

Publicerat

Dela: