Den bisarra myrens hjortronsproduktion.

Vinden viner i den stora skogen och ugglan lämnar sin kvist när änkemannen Cederholms pigor Märta och Annika går i midnattens mörker upplysta med deras brinnande lykta. Det är sensommar, och denna natt som flertalet nätter denna sommar har Cederholm druckit för mycket. I sitt rus hungrade han girigt efter hjortron till sina älskade våfflor, så han gick för att väcka pigorna i deras kluastrofobiskt små rum för att ge dom de order han hade att ge denna natt.
- Märta! Annika! Upp och hoppa här vankas våfflor med hjortron!
Märta och Annika blir nästan alltid väckta vid den här tiden då Cederholm har druckit upp sin flaska brännvin, och då han inte längre har något otalt med flaskan så är det pigorna som ska störas med hans obskyrt sladdriga stämma. Märta och Annika som ej sov, och hade anat det inträffande rusade upp och klädde sig.
- Herrn, var ska vi finna hjortron så dags? Det är så mörkt, och vargen har ylat ute i natten..
- Märta! Här finns inga vargar! Och mörker? Här finns lyktor till ert förfogande! Nu så, ut och finn mig mina hjortron!

Varje natt var det något nytt påhitt, för att Cederholm skulle fylla ut den ensamhet han måste ha känt efter makans bortgång. Och nu vart det så att Märta och Annika gick uppskrämda av deras rädsla för den mörka skogen för att finna Cederholms hjortron.
- Annika, det är så mörkt och hemskt här i skogen och du har hört samma historier som mig om den, varför byter vi ej husbonde, då våran är galen av ångest efter sin älskade maka och bara släcker den med flaskan?
Annika som var yngre men som dock tyckte sig vara mer mogen till sin ålder än Märta hade en lismande inställning till Cederholm, och även att hon inte gillade att vara ute så här dags i skogens mörka gömmor, så försökte hon uthärda sin rädsla.
- Du vet hur synd det är om honom, och dessa utspel han får efter sitt drickande, det kommer snart att gå över. Hans ångest kan inte vara för evigt, det förstår du väl Märta. Allt kommer att bli bättre, han är innerst inne en snäll man, Cederholm.
- Ja men att vara ute i detta mörket, det är sinnesrubbat!
- Vi är snart hemma igen ska du se, Märta. Om vi har gått rätt så ska ska myren med bären vara alldeles framför oss.
- Men det är fortfarande sinnesrubbat! Att gå och söka hjortron mitt i natten, jag tror för resten att Cederholm redan nu sover ruset av sig. Och hur skulle vi hinna göra någon hjortronsylt åt honom? Vi får vara uppe hela natten med detta arbete! Våfflor mitt i natten... Ja säger då det!
- Vi måste göra som husbonden säger hur galet det än kan vara, Märta! Sylten kan vi nog vänta med att göra tills i morgon bitti - om han nu vill ha någon hjortronsylt i morgon.

Framme vid myren plockade dom på sig bären i deras korgar så hastigt som bara gick. Märta som förståss ville hem, snokade upp bären förvåningsvärt effektivt, hoppade från tuva till tuva, och höjde inte huvudet en gång tills hon hade fått korgen tillräckligt full. Och mitt i all hast så snubblade hon och ramlade framstupa ner i myrens våta famn.
- Haha, så du bär dig åt!
Märta spottade ut det som hade fått i munnen i sitt fall.
- Tvi, tvi! Det smakar metall av den här myren! Järn minsann, usch och fy!
Det som pigan föll över ska visa sig vara något helt annat än det dom hade trott. Så nu stelnade de båda pigorna för upp från myren reste sig en man, för att sedan falla tillbaka som en huggen tall. I fallet hade han försökt säga något, men okvädnings oljudet förstod sig inte pigorna på och de hade samtidigt lugnat sig. De gick försiktigt fram till mannen och såg på honom från ett varsamt valt avstånd. Han var propert klädd; hade en mörkblå kostym, samt en svart hatt och en röd halsduk.
- Hur är det med dig? Frågade dom i kör.
Mannen låg och himlade med ögonen, och det såg ut som han hade blivit träffad av blixten när han nu spasmiskt slängde av sig hatten. Det svarta håret stod åt alla håll. Halsduken var nog ny för den hade färgat av sig på mannens skjorta.
- Uhhhäähh, UHHHÄHHH, MNÄÄÄHH! Ansträngde sig mannen utan nytta.
- Vi måste hjälpa honom, Märta. Vi får försöka att resa honom och stödja honom och gå till Cederholms gård.
- Ja, vi får väl kanske göra det. Här kan han rakt inte ligga kvar i alla fall. Har han något dokument på sig, så att vi kan se vem han är?
- Vi kan vänta med det kanske, han vaknar väl till liv snart.
Och då det är inte var varje dag som dessa pigor hittar en omtöcknad och våt man mitt ute på myren, och då det inte är vanligt att träffa på något folk överhuvedtaget här inne i långskogen förutom Cederholm som bestämt inte vill flytta till en något mer befolkat ort, så tyckte dom innerst inne, speciellt Märta att det hela var spännande och nattens dysterhet hade blivit till ett litet äventyr. Vem är den här mannen, vart kom han i från? Varför låg han här på myren och kväd?
Mannen balanserar sina ben som en elefant som hade fått en komet i skallen emellan Märta och Annika som kämpar för att han ska kunna gå uppstående. Men han är för tung och dom har inga krafter kvar, så han faller ner orklös. Pigorna står och stirrar maktlösa, och får se hur mannen skakar av frosseri, och kräker en röd sörja.
- Nu kräks han! Stackars människa, vad ska vi göra! Han kastar upp sitt eget blod!
Konstaterar Märta och ser tillsammans med sin vän att mannen kryper under granens grenar för att lägga sig, och harkla sig för att ta till orda.
- Jag lägger mig här för att dö, helvetets alla djävlar har rusat igenom mig och trasat sönder min själ. Jag förstår inte hur jag har hamnat här! Och vart är min kusk och ekipage?! Jag är försvunnen, men allt är över nu, för ni talar inte mitt språk. Vart är jag? Vart är jag!!!???
- Nu talar han dock, men vad säger han? Är det utlänska? frågar Märta.
- Cederholm är en lärd man, han kan veta.
Utlänningen ser det hopplösa i situationen, men fortsätter att tala, till sig själv.
- Ah, vårt hjul skadades när vi rusade fram över en kraftig sten i vägen. Ja! Ja, så var det minsann, här faller minnet på plats. Och min ärade kusk försvann i skogen, för att inte komma tillbaka, för att söka assistans, men vad skedde med honom? Hur länge var han borta? Han var fortfarande borta när jag vaknade, och jag hade minst sovit i fem timmar då. Ja, det var då jag begav mig ut i skogen, sinnesförvirrad som jag förståss var när min kära kusk bara så där försvinner, liksom uppslukad av jorden. Och sedan är det blankt, jag vaknade då jag fick ett avstamp på mitt lår, av en dessa damer, men vilka är dom och vilket språk talar dom? Vi har varit resande i veckor, månader om inte år nu, jag och min kusk. Vi skulle egentligen bara till min kusin, men på vägen dit kom kusken plötsligt med ett äventyrligt och ett målande förslag om hur vi kunde resa upp till urskogarna, och jag som är impulsiv av naturen tyckte att det var ett förträffligt förslag, och vi färdades, åt och drack gott så länge. Men mitt minne från resan är ej tillgängligt, det är som om någon har rövat bort mitt minne för att lämna mig att dö där på myren. Mina tankar förefaller mig vardagliga fast samtidigt okända, och allt jag minns är bara fragment. Livets revy pulserar i mina ådror, men vart kommer dessa minnen ifrån; jag minns dom inte, fast nu är dom där som tomma skyltar med riktningar till ingenstans för min minnesbank vill inte koppla. Jag är förlorad, vem har skändat min kropp och själ! Var är kusken!
I och med att han hade spottat ut dessa ord, hostade och harklade han sig för att kasta upp ännu mer blod, och han var träffad av kometen igen och föll ner med ansiktet bland granbarr och kvistar och det rev upp hans ansikte som inte verkade ha någon elasticitet. När sedan Märta hade vänt honom så var han alldeles likblek, och verkade vara livlös.
- Vad i guds namn sker!? Här står han och talar den ena sekunden och faller ner och dör den andra.
- Märta! Vi orkar inte att bära honom nu, vi lämnar han här för att se om vi kan få hjälp av Cederholm!
Märta förstod att hon inte hade någon energi kvar för den livlöse, och brast ut i gråt:
- Varför? Varför? Jag förstår inte hur den här mannen dog, jag är förvirrad ut i fingerspetsarna! Vad gjorde han ute på myren i första taget! Han var klädd så propert så att man kunde ta honom för en adlig herre!
- Vem han än månne vara så måste vi gå till Cederholm nu.
Cederholm var dock inte kontaktbar när de anlände till gården. Hela hans sovrum var indräkt i hans spritandedräkt, och Annika stängde illa kvickt dörren.
- Nej du Märta, nu behöver du och jag sömn, vi har i alla fall plockat hjortronen, och utlänningen i skogen klarar inte du och jag med, han får ligga.
- Ja, jag är så urbota trött så jag vet inte om jag har drömt allt det här eller om det är verkligt, men du får berätta allt i morgon.... Och så slocknade Märta på bäddsoffan.
Den natten drömde Märta om Utlänningen som dom fann. Hon och han talade nu samma språk och förstod varandra, och dom stod på en trädbro som gick över en våldsam fors och kysstes. Men i samma stund som Märta släppte greppet om kyssen, så försvann han, och resten av dom vackra bilderna från forsen och bron, och nu ekade regnbågensfärger framför henne och hon såg sig själv i dom. Hon tappade sig själv i färgerna, och upplöstes som en tavla och dess färger.
Märta hade vaknat tidigt och hade inte kunnat somna om, så hon tog på sig hjortronsyltssysslan. Annika hade vaknat av kastrullerna som skramlade i köket, och gick ut och gav Märta ett leende när hon såg vad hon hade gjort.
- Du är allt snäll du.
- Jag vaknade tidigt, och kunde inte somna om. Jag tycker vi går upp till mannen i skogen nu.
- Har Cederholm vaknat än?
- Nej, han ligger och snarkar ännu.
- Vi får väl gå upp ensamma då, fast jag tvivlar på att vi orkar bära hit honom.
Vad som dom skulle se när dom kom fram var något dom aldrig skulle kunna berätta för någon, för ingen människa i världen skulle tro dom. Väl i slänten till dungen där mannen skulle ligga, fick dom småsnattrande fröknarna höra trumslag, och när dom kom ner fick dom se en man med ett varghuvud dansa efter trummans slag som utlänningen slog på. Ibland mellan den galna dansen, fick vargmannen en aggressiv blick och hoppade på den fortfarande likbleka utlänning för att med sylvassa tänder och klor riva och slita köttstycken från mannen. Nu såg dom panikslagna pigorna att mannen från myren inte hade några händer kvar, fast han fortsatt att slå rytmiskt med sina blodiga stumpar. Mannen som redan var i en illa försatt trance, gjorde så att de båda pigorna skakade och sakta men säkert även dom förslavades av trummans slag. Dom var förstelnade, som deras ben var rötter till jorden kunde dom inte röra sig, fast med ögonen såg dom allt som skedde framför dom, och kunde inte blunda för det. Vargmannen rev sönder bit för bit från myrmannen, och efter varje glupsk tugga han tog så blev han allt mer varglik. Benen blev kortare, och dom kala delarna av kroppen fick mer och mer hår. Nu rände han fram och tillbaka på alla fyra, och morrande slog volter framför myrmannen. Myrmannen hade nu bara huvudet kvar, och det slog vargmannen mot trumman allt eftersom han åt av det, och förvandlades ytterligare. Dansanta rytmer slog igenom vargkroppen, och när det inte fanns något kvar av myrmannen satte sig vargen och ylade och när ylningen tog slut så drogs vargen ner i jorden med svansen före.
Nu låg även pigorna där utlänningen hade varit sovande; på hjortronmyren. Och i deras kroppar hade redan förändringar börjat ske. Sovande djupt i den heta solens strålar, gav de ännu inget livstecken. Cederholm hade vaknat och tyckte att det var besynnerligt att de båda pigorna var borta. Men när han såg hjortronsylten så blev han förnöjd, och kunde ej vänta längre för han var hungrig så han stekte sina våfflor och slaffsade i sig allt och var sedan djupt belåten.
Då sömnen hade gett metamorfen sina fria händer med dom två pigorna var gryningen deras i en småningom ny färglagd scen. Och nu var det så att omständigheterna skulle spela dom ett spratt som var få förunnade: själsbyte med sällsamma drag av vanvett.
- Åh moder jord, denna smärta som har vridit mig sönder och under denna sömn.
Sålunda hörde Märta hennes grymtande viskning.
- Annika, vad sker med oss, jag känner mig tömd på all min energi. Ge mig din hand, och värm mig, jag fryser så fruktansvärt.
Vid anblicken av deras dåtida spegelbild, försvann all jord under deras kroppar, och myren öppnade sig för att sluka dom brutalt. Dom föll med armarna om varandra, kramade så hårt att dom till slut blev omstöpta och föddes på nytt som en dubbelnatur. All smärta var jämkad, och var så bortblåst. Myrens organismer utvidgade sig och bredde så ut sig. I deras kropp pulserade nu myrens söta sav som hade spätt ut dess blod.
Kusken vars egentliga väsen var att agera agent åt myren, hade fört hit människor sedan tidernas begynnelse i skiftande profil, och det var egentligen orätt att dessa pigor skulle ha hamnat här, men då dom fanns på plats samtidigt när förvandingen och förslavandet av hans f.d. lättsinnige herre skulle ske, för att ge honom till hans älskade myr och där han stoltserade med att vara: ARBETARE OCH FANBÄRARE ÖVER AB MYRENS FÖRTRÄFFLIGA HJORTPRODUKTION. Och när dom två pigorna så olyckligt även hade skådat kuskens blotnings ceremoni av den utlänska herrn, så fick det ske som skett, att de båda pigorna även dom skulle slava åt myrens blomstring och utvidgning av dess produkt: HJORTRONET! Denna kusk som var en evigt skiftande kamelont, hade även släpat hit fisfärnämnt uppnosigt arroganta rävar såsom charlatan spelade ignoranta järvar; och då han var ute i världen för att söka blod och kött till sin hjortronodling fick det bli så att det var dom som hade upprört mest i mannens sinne som fick ta sig itu med en smältnings procedur med myren: FÖR DESS ÖVERLEVNAD, FÖR DESS FORPLANTNING, FÖR DESS FRAMTIDA BLOMSTRING OCH FÖR DESS HJORTRON EXPORT. Och så hade kusken vunnit myrens ynnest igen och fick sig en korg med dom åtråvärda bären, och reste på ett nytt strövtåg ut i skogarna med besked!

Författare:

Publicerat

Dela: