Den dödliga flykten del 1

Jag sitter på golvet med ryggen lutad mot väggen och tittade upp mot det gamla trätaket. Från köket hör jag min mamma nynna på en melodi medan jag tittar ut mot den vackra öknen. Området vi bodde bestod av några gamla småhus ganska tätbebyggda vid en återvändsgränd, resten runtomkring bara åkermark, men om man tittar riktigt noga ser man skymten av en industribyggnad. Sen ser man inte så mycket mer.
- Jahdia, ropar en röst från gatan. Det är så jag heter. Jag gick ut för att kolla vem det var som ropade på mig. Det var Rokshad, en kille som bor i huset intill mitt och hade utmärkelsen som kvarterets coolaste kille, men jag bryr mig inte så mycket om det om jag ska vara helt ärlig. Jag svarar att jag gärna vill leka och säger till mamma att jag går ut. Jag var en av dem äldsta barnen som bodde i ''byn''. Men den här byn var jätteliten. Nio stycken små enplanshus på en återvändsgränd och inget mer. Lugnt var det och vi lekte och umgicks varje dag. Det sker ofta att våra familjer hälsar på varandra på grund av vi hade det rätt fattigt och ibland fick det bli en dag utan mat på bordet. Dessa dagar var inga favoritdagar direkt. Papporna som jobbar tjänar nästan ingenting. Ingen av oss gick i skolan till exempel, och alla våra mammor var bara hemmafruar som skulle passa oss på dagarna. Jag och min mamma funkade alltid ihop, oavsett situation. Det var bara vi två i vårt hushåll. Vi brukade var uppe sent på kvällarna och berätta historier för varandra. Det gjorde vi varje kväll och vid varje historia som berättades så skrattade vi så mycket att vi höll på att flippa ur nästan. Varje kväll var vi de sista som släckte för att vi var kvarterets nattugglor. Då var det en varsin kopp te som gällde kombinerat med skönt avslappnande musik. Vi bodde rätt så litet. En liten hall, litet vardagsrum och ett litet sovrum, punkt. Jag bodde för det mesta i sovrummet och mamma sov ofta på soffan, men ibland blev det tvärtom. Men det bästa att bo så här det är att vi har en egen odling. Alltså det är en stor odling där de som bor här får en egen del av själva odlingen. Vi har tur för att det växer rätt mycket och vi får ganska mycket grönsaker om man jämför med andra.

Nån gång ibland som hör man grannhunden skälla lite då och då men det kan man leva med. Alla vi barn älskar och klappa honom, vara med honom också vidare. Han är med andra ord den gulligaste hunden som finns, tror jag. Just nu sitter jag i dörröppningen och lyfter upp huvudet som lyser rätt över oss.
- Vill du inte vara med och leka, ropade Rokshad till mig.
- Jag kommer, svarade jag och såg att killarna satt och spelade kula på gatan. Jag tyckte inte att spela kula var riktig min stil så jag valde och titta på
- Kull, sa Rokshad när har touchade mig när han sprang förbi. Jag sprang efter.
- Jag ska ta dig, sa jag upprepade gånger och följde efter.

Efter en stund ropade mamma och ropade att det var dags för lunch. Jag sprang hemåt och sa att jag kommer ut senare. Det var en doftade rotfruktsgratäng som stod serverad på matbordet och doften svävade genom hela huset. Doften fick mig att känna att jag var ett paradis där jag kände doften av ugnsbakade rotfrukter. När jag satte mig vid borden kändes det ungefär som om ens bästa dröm blev sann. Min mamma gjorde alltid god mat, ''alltid''! Jag stoppade den ugnsbakade morotsbiten i munnen och kände hur den bara smälte. Vi hade en vedugn på baksidan. Vi lagade alltid mat på den. Vedugnen var ju orsaken till att maten blev så god. Grannarna blev faktiskt lite avundsjuka första gången de såg den. Men nu ska jag inte gå in på deras avundsjuka, utan jag villa bra säga att maten är så god tack vare den.

När jag kom ut igen så stod min kompis Hatice som också bor i området på gatan och hejade på mig med ett leende. Jag sa hej till tillbaks
- Ska vi hitta på någonting, sa hon och jag stannade upp helt plötsligt
- Tja, okej, svarade jag. och gick hand i hand med varandra och följde grusvägen bort från byn. Vi pratade så mycket så att vi inte tänkte på hur långt vi hade gått. Vi gick mitt i den varma öken med dem heta sanddynorna.
- Ska vi tävla, frågade hon och smålog mot mig. Jag sa okej och det gick fort när hon sa klara färdiga gå. Vi spring över ökensanden och jag pekade på trädet som stod avskilt. Det var jämt mellan oss. Det kanske skilde en sekund eller två.

Vi fortsatte rakt fram och kände när våra fötter sänktes ner i den varma sanden. Helt plötsligt hörde vi ett skott långt bort, men vi hörde inte var ifrån det kom. Hatice var rädd, men det var inte jag. Jag stod med arg min mot det håll som jag tyckte skottet kom ifrån. Vi sprang tillbaka och vi sprang fortare och fortare.

När vi kom hem så sprang jag in i mitt hus och hon till hennes. Jag försöker få fram något, men det går inte. ett tag senare hörde jag samma pangande ljud igen, fast närmre oss. Jag blev hysterisk och stängde in mig i mitt rum och krälade in under sängen och så tänkte jag: här är jag säker, här är jag trygg. Jag hörde mamma gå ut genom dörren och jag tänkte följa efter, men på grund av rädslan jag hade så stannade jag kvar där jag var. Jag tog mig längre in mot hörnet eftersom jag tänkte att det var säkrare där. Jag satsade på det med mitt liv som insats. Det var tyst och det var bara en svag vind som hördes. I det läget var det obehagligt att det var knäpptyst tyckte jag för att det kunde vara en skytt i närheten. jag krälade långsamt ut för att ta mitt mod att kolla efter. När jag nästan hade krupit ut som hörde jag ett skott närmare. Jag tog mig hastigt tillbaka och började känna hjärtat dunka snabbare. Jag vågade inte säga något för jag ville inte att jag skulle upptäckas. Till slut hörde jag nån gå in i huset och omkring i vardagsrummet. Jag visste inte om det var mamma eller någon annan. Men när jag hörde stegen närma sig dörren var jag förlamad av skräck. Handtaget öppnades sakta, sakta.
- Nu dör jag, tänkte jag men när jag såg att det var mamma så pustade jag ut, kröp fram och sprang mot henne för att krama henne. Det var som den största lättnad jag nånsin känt när jag fick reda på att det var mamma. Vi gick ut men precis när vi kom ut, då slog det till. Taket var påväg att braka ner över oss och mamma tog hastigt mig in i sovrummet igen och puttade in mig under sängen. Efteråt kom den där läskliga tystnaden igen. Mamma bestämde sig att gömma undan mig så noggrant så möjligt, så hon tog lådor och ställde för så det skulle synas att det var lådor som var instoppade under sängen. Hon sa åt mig att inte röra mig ur fläcken och gick ut och stängde dörren. Där låg jag en ganska lång stund och inte kunde gör någonting utan att jag rörde till något. Jag låg gömd under sängen jättelänge. Det kändes att jag låg förlamad i ett litet krypin i flera timmar. Ett besked som sa att jag kunde komma ut skulle vara rena lättnaden men det beskedet kom aldrig.

Plötsligt så hörde jag en knackning till vid ytterdörren och min rädsla blir större och större. Vem det nu än var så gick han sin väg som tur var, tack vare att jag låg väldigt diskret så trodde han inte att det fanns någon i huset, så han gick ut igen. Jag kände mig som en lyckans ost just då i det ögonblicket. Jag låg kvar där jag låg med huvudet ner mot det hårda trägolvet. Sen hörde jag nån gå på baksidan, förmodligen samma person. Jag vågade inte ens se efter hur personen såg ut eller om det var en terrorist, en annan sort galen person eller en helt vanlig medborgare som jag. Jag rörde inte en fena och jag väntade på att personen skulle ge sig av, oavsett var det var för person så ville jag bara att den personen skulle ge sig av. Jag ville hämta min nalle som låg på sängen men jag vågade inte för jag tänkte att det var någon som väntade tills jag skulle kom fram som en måltavla. Så himla korkad är jag faktiskt inte. Mina nerver började skaka av rädsla till jag till slut hörde steg bort från huset
- Yes, tänkte jag men låg fortfarande kvar. Jag tyckte att personen var påväg att rätt håll när han gick bort från huset.

Nu tänkte jag på de andra. På Hatice, på Rokshad, på hela gänget. Jag visste ju inte hur de mår, om de redan har flytt eller om de var oskadda. Jag visste ingenting förutom att jag låg gömd under min egen säng, så långt förstod jag. Runt huset hördes inte en ljud förrän några steg hördes från dörröppningen. Stegen fortsatte in i huset och jag blev ännu mer rädd. Jag kunde höra var han gick, varenda steg som togs.
- Det här kommer vara min död, tänkte jag och blundade. Nu hörde jag dörrhandtaget dras neråt och dörren öppnades. Det lät som om han laddade något vapen, för jag vet inte var det var för jag kunde bara gå på hörsel. Det var det enda sättet att läsa av personen som nu befann sig i mitt rum. Det var inte mamma, för det visste jag klart och tydligt att det inte var. Han började gå fram och tillbaka i rummet och efter en tag hördes det att han var svettig och trött så han satte sig på sängen. Det var precis det jag inte ville att han skulle göra. Det ända jag kunde göra var att stå ut. Jag hade ju inget annat val om man säger så. Efter en stund så reste personen sig.
- Äntligen, tänkte jag och hörde när han gick ut, då kändes det att en del av paniken av mig försvann men det var bara en ''liten'' del.

Helt plötsligt så brakade hela taket och föll ner på golvet och det dundrade helt fruktansvärt. Rummet var nu i en enda stor röra där det varken gick och ta sig in eller ut.
- Nu är jag fast, tänkte jag när jag låg helt instängd som en fånge under min egen säng. Fint

Fortsättning följer!







Författare:

Publicerat

Dela: