Den dödliga flykten del 17

Under den bilfärden så var jag full av skuldkänslor. Jag kände att jag hade inte gjort något annat än att svikit Nadja. Om hon var död, vilket jag trodde så kändes det tydligt att allt vad mitt fel, medan Rokshad övertygade mig att det inte var det. Hans betoning gav mig en liten lättnad och jag tittade utåt mot ödemarken för att försöka att komma på andra tankar. Under tiden så rullades vi fram på den enslig grusvägen.
- Varför tänker du på det där fortfarande?, frågade han. Precis när han hade ställt färdigt frågan så vände jag mig med blicken rakt framåt.
- Jag vet inte, svarade jag och suckade. Jag vände blicken bakåt och såg att Jianah låg sovandes i baksätet. Det hon hade på sig var ett vit linne som var väldigt sönderslitet. Jag log mot henne medan hon sov djupt. Jag kastade åter min blick framåt medan vi rullade fram på vägen.
- Har du någon aning om var vi är, frågade jag. Han ryckte på sina axlar. Lite längre fram så såg vi ett stort buskage på vänstersidan av vägen. Jag bad Rokshad att stanna till. Vi parkerade på vägkanten i direkt anslutning till det igenvuxna buskaget som omgav bilen. Jag tog Jianahs kläder ur min ryggsäck.
- Vad ska du göra?, frågade Rokshad. Jag gick ut ur bilen utan att svara på frågan. Jag öppnade Jianahs dörr och satte mig på kanten av sätet
- Jianah, sa jag och skakade lätt på hennes axel. Hon vaknade fort och gäspade
- Jag är trött, sa hon och gnuggade sig om sina ögon. Hon satte sig upp och stärkte på sig.
- Ska du inte byta kläder så att du slipper det där sunkiga linnet, va?, frågade jag henne. Hon nickade. Hon tog kläderna tacksamt och gick ut och in i buskaget för att byta om. Rokshad stängde av motorn, lutade sig bakåt mot ryggstödet och andades in och ut. Jag gick runt i små cirklar oavbrutet. Det kändes som om jag tänkte på något utan att veta på vad. Jag tittade på Rokshad medan han slog händerna på ratten som om det var en trumma. Jag öppnade bildörren och satte mig i bilen igen. Jag tog fram min karta ur min ryggsäck och vecklade ut den.
- Har du någon aning var vi är, frågade Rokshad med blicken upp mot solskenet.
- Jag tror det, sa jag med en osäker betoning. Han bad att få ta en titt på kartan. Han pekade på en grön prick som var markerad på kartan.
- Det där måste vara det militära högkvarteret där vi var, förklarade han. Det tog mig några sekunder att ta in informationen.
- Du kan ha en poäng där, sa jag som ett erkännande. Efteråt så var så tog jag en tyst minut för att tänka. När Jianah kommer ut ur buskaget så är hon ombytt med det gamla, sönderslitna linnet i handen.
- Ta med linnet, sa jag bestämt. Rokshad kastade sig blick mot mig i samma sekund.
- Va?, undrade han chockartat. Jag nickade med en bestämd min mot honom. Han rykte på axlarna som svar. Jianah hoppade in i bilen och lade linnet på golvet framför sättet bredvid sig, och så åkte vi iväg.

Någon timme senare så kommer vi till en landsväg där det står en skylt som säger att det är åtta och en halv mil till Ankara. Vi stannade precis när vi var påväg att svänga in på motorvägen. Jag gäspade och började att känna tröttheten vilket Rokshad lade märke till direkt.
- Ta och vila lite, sa Rokshad nästan på ett övertalande sätt
- Okej, sa jag och nickade. Jag försökte somna med solljuset rakt i mina ögon. Jag kände hur det rykte till när vi körde upp på motorvägen. Jag kände hur vi färdades genom det glesta landskapet medan jag kände när mitt huvud lätt studsade mot bildörren.

Författare:

Publicerat

Dela: