Den dödliga flykten del 2

Jag försökte putta ut lådorna men det var inte så lätt på grund av att allt låg i vägen. Det man såg var massvis med gamla bräder som var en del av vårt kära tak, men nu var huset under bar himmel i stället på grund av att en fräck typ hade släppt ner någonting på taken så att allting brakade ner. Jag fick putta flera gånger innan jag kunde knuffa ut låda och kröp ut. Jag tog en djupt andetag och tittade mig omkring.
Jag började titta bland den stora trähögen. Nästan hela huset var borta. Det ända som var kvar var en söndersprucket golv med en vägg som såg ostadig ut. Det var som om att nio stycken hur blev nio stora högar av träplankor och betongblock.
- Mamma, skrek jag hysteriskt flera gånger men fick inget svar hur många gånger jag än ropade. Jag såg mig hastigt omkring men såg inte ett livstecken nånstans

Efter en stund hur jag små ljud ur en av trähögarna och jag såg nåt som rörde sig. Jag grävde hastigt mig djupare in i högen och fick syn på en arm. Jag tog den och drog allt jag hade. Det var Jianah, Rokshads lillasyster. Hon hade sår på både ben och armar, ett flertal märken i ansiktet och ryggen var full utav blåmärken. Hon grät och jag tröstade henne så gott jag kunde.
- Mamma, borta, sa hon förtvivlat och kramade mig hårt. Hennes gråtande satte mig nästan också i tårar, faktiskt.
- Jahdia, ropade Rokshad som sprang mot mig och tog sin lillasyster i famnen och log mot mig. Vi tittade skärrade på varandra och började gå för att kolla om det fans fler liv att rädda. Längre fram på vägen låg min kompis Hatice på marken med armarna rakt ut. Jag försökte få liv i henne, men jag insåg att det var försent. Att se min bästa vän helt död på marken precis framför mina ögon var att jämföra med en obehaglig smärta som aldrig vill försvinna, Jag ville gråta och i samma stund inte. Rokshad kom också och satte sig på marken och grät med sitt huvud på Hatices bröst. Jag såg mig om och kollade det kanske fanns fler liv att rädda.
- Rokshad, kom och hjälp mig här, sa jag och när han kom rusade mot mig lyfte vi bort det översta för att kolla om vi kunde hitta något, vilket vi gjorde också. Jag grävde och lyfte bland rasmassan.
- Hittat nåt?, frågade Rokshad
- Inget än så länge, svarade jag men så plötsligt såg jag något så jag grävde djupare.
- Kom hit, sa jag när jag såg en död man beväpnad. Vapnen som jag såg gav mig en idé.
- Om du kollar om du finns fler överlevande så kollar jag vapen och ammunition, sa jag och tittade på Rokshad. Jag såg på honom att han tyckte att det lät oväntat,
- Vad ska du ha det till?, frågade han
- Jag har en plan men spring och kolla om det finns överlevande i området, sa jag
- Okej, sa han och började gå bortåt. Jag förde undan med träplankorna för att komma åt den döda soldaten och gjorde rum utrymme för mig så jag kunde hålla på med mitt. Jag förutsatte att han hade något på sig, vilket han hade också. Han hade två vapen med rätt så hyfsat med ammunition. Jag gick in och hämtade en speciell låda och lägga kulorna i. Jag tömde båda vapnen på ammunition och lade de i asken och lade ner den i väskan.
- Bra, tänkte jag och testade att hålla det som om jag skulle sikta. Var rätt bekvämt och hålla i
- Rokshad, ropade jag och vinkade hit honom. Jag gav det till honom för att han skulle få känna hur det kändes
- Vänta, tänker jag samma sak som du? frågade Rokshad. Jag nickade.
- Du tänker att vi ska fly? frågade han igen.
- Vill du bo kvar här, frågade jag lite högljutt.
- Asså...., funderade Roskhad
- Jag tolkar det som ett nej, avbröt jag och gick för att kolla om det fanns något kvar som jag kunde ha användning av. Jag grävde mig fram till kökslådorna och dätr hittade jag en kniv i ett skinnfodral. Jag tog det.

När jag tog mig ur den stora trähögen så hörde jag när Rokshad bad mig att komma.
- Vad är det?, frågade jag pustande när jag såg en pojke som såg livlös ut men Roskad hade fått liv i honom.
- Jag hittade honom i högen därborta, sa han mot den närmaste trähögen som låg utspridd. Pojken skrek av sina smärtor, högre och högre. Jag gick till hans hus och började gräva i trähögen om jag kunde hitta något förband eller något liknade. Jag hittade en gammal trasa och sprang till brunnen och tog upp i hink vatten och blötte trasan, vred ur den och sprang mot Rokshad.
- Här, sa jag utpustande och räckte över trasan. Rokshad tog trasan och lade på armen. Pojken lugnade ner sig och satte sig upp. Efter en stund kom Jianah fram till Rokshad
- Jag är törstig, sa hon och tittade bort mot brunnen.
- Jag tar hand om pojken, sa jag med ett leende
Rokshad och hans lillasyster gick bort till brunnen medan jag försökte trösta pojken.
Han frågade vad som hände så jag berättade vad som hade hänt. Jag gick inte in på detaljer för att jag ville inte göra honom ännu mer rädd.
- Rokshad, kan du ta över lite, frågade jag och Rokshad sprang mot mig med Jianah efter sig. Rokshad satte sig och fick ta hand om hon medan jag sprang in och hämtade en madrass. Just då hörde jag några bland buskarna så jag vände mig snabbt. Jag tog fram kniven och närmade med busken. Der var bara en liten ekorre som tittade mot mig och sen sprang kvickt iväg. Jag pustade ut och lade ner kniven i det bruna skinnfodralet. Jag gick tillbaka upp till Rokshad och frågade hur det går
- Jodå, svarade han och nickade med ett leende
- Det är så varmt, sa jag pustande och skakade på min tröja.

Timmarna gick och det började att bli mörkt. Efter att vi hade fått i oss något att äta så nattade vi pojken och Rokshad lillasyster som fick sova i mitt gamla tält. Rokshad och jag ritade en karta på grusplanen för att snacka ihop oss och planera en hur vi skulle ta oss härifrån. Vi satt länge och diskuterade i timmar framför en brasa.
- Vi börjar med och vandra till grannlandet och sen får vi ta nästa steg därifrån, sa Rokshad.
- Men vi kan ju inte fly oupptäckta för att det är ju öppen mark, sa jag. Rokshad nickade. Han satte ner i pinne i sanden som en markering
- Hit ska vi ta oss, sa Rokshad
- Och sen?, frågade jag
- Vi får hoppas att vi kan ta oss över sjön på något vis, sa Rokshad. Jag tittade runt på kartan om det fanns några andra vägar
- Den här vägen kommer troligen att bevakas, men det är den enda vägen, sa jag
fundersamt. Rokshad rynkade lite på pannan.
-- Det är bara en magkänsla, sa jag återligen.
Rokshad började att gå bort och jag följde efter. Han började att gråta lite grann
- Vad är det?, frågade jag
- Inget, svarade han ganska direkt
- Saknar du dina föräldrar, frågade jag
- Ja, nickade han och jag strök min hand över hans axel.
- Vila lite, sa jag till honom. Han nickade och sa godnatt
- Vid gryningen?, frågade han
- Vid gryningen, svarade jag och försökte koncentrera mig på att släcka elden

Fortsättning följer.

Författare:

Publicerat

Dela: