Den dödliga flykten del 20

Jag och Jianah kände hur tåget skakade åt höger och vänster medan vi färdades i den långa tunneln. Alla människor som stod intrycka i tågvagnen pratade med varandra för att fråga saker och ting. De fanns vuxna, barn och kanske till och med barn som var föräldralösa. Jianah hade tagit sina armar och greppat tag i mig med ett stenhårt grepp. vilket inte var något annat än rätt. När skulle vi komma fram? Jag tror att alla skulle fråga sig samma sak. Det gnisslade så mycket att man nästan fick ont i öronen. Belysningen i vagnen blickade. Man kände ryckningar åt både höger och vänster. Jag slog i ryggen i dörrarna varannan sekund oavbrutet. När vi kom ut ur tunneln så blev jag bländad av solen som sken så starkt. Det gick liksom inte att se på den. Vi färdades fort genom glesbygden. Man såg byar som var belägna bland de höga bergen så syntes en bit bort. Massor av bilar for förbi på motorvägen som gick parallellt med järnvägen. Jag tänkte bara att här var jag säker. Jag bara tänkte så, fast att det inte var något som sa att vi var säkra.

Efter ett tag så hälsade någon på oss. En kille som var ungefär i min ålder.
- Hej, sa han och smålog.
- Hej, sa jag. Jag höll blicken mot hans ljusa hy. Jag visste knappt vad jag skulle säga. Vi åkte in i en ny tunnel och hörde små gnissel utifrån.
- Vad heter du?, frågade han.
- Jahdia, svarade jag. Han nickade och log mot mig nickande.
- Och jag heter Jianah, sa Jianah med ögonen riktade upp mot honom. Pojken tittade bort och kastade tillbaka sin blick mot oss igen.
- Vad heter du, frågade jag. Några sekunder senare så öppnades hans blick upp hastigt.
- Nadohr, svarade han. Jag nickade med ett leende. Jianah suckade otåligt och tittade ut.
En flicka stod bakom hans rygg och gömde halva huvudet.
- Vad heter du?, frågade jag. Hon tittade upp mot Nadohr utan att säga någonting.
- Det är min lillasyster Fahrim, sa han
- Är hon döv?, frågade jag och tittade på honom. När jag hade ställt frågan så kändes det som om jag hade sagt något dumt.
- Hon talar inte. sa han. Jag nickade. Tåget skakade vilket gjorde att flera skrek till. Skulle det gå bra eller skulle det går åt helvete? Jianahs rädsla växte i samband med att tåget ökade farten.
- Är du rädd, frågade Nadohr. Sekunden därpå visste jag inte vad jag skulle svara, eller hur jag skulle göra det.
- Jätterädd, sa jag och började att darra. Nadohr hade förståelse för det. Han var nog också lika rädd som jag. Jag såg mig omkring. Det gjorde jag i princip hela tiden. Jag började känna att min högra hand började skaka och rycka. Det kändes som om det var kramp, eller det kanske var kramp som jag fick.
- Nadohr, vart går det här tåget någonstans?, frågade jag. Han rykte på axlarna och såg ut som ett frågetecken i ansiktet. Fahrim kramade honom hårt.
- Ursäkta att man frågar men hur gammal är din lillasyster, frågade jag
- Tio, svarade han rappt strök sin hand över hennes axel.

Jag kunde knappt andas längre. Den dåliga luften svävande runt omkring i tågvagnen. Jag började att känna obehaget med att stå upp så jag satte mig ner på tåggolvet. Jianah tog tag i hand och var orolig.
- Är vi trygga när vi kommer fram?, frågade Jianah och började att gråta. Jag kände mig pressad att svara men det kunde jag inte.
- Jag vet inte, sa jag och tog tag i hennes hand. Hon satte sig på huk vid mig och visade att hon ville ha en kram. Jag gav henne en kram för att ge henne energi. Vi visste inte någon av oss vad som skulle hända när vi skulle komma fram. Det var med andra ord ett tomrum.

Författare:

Publicerat

Dela: