Den dödliga flykten del 21

Sent på eftermiddagen så rullade tåget in på stationen där vi skulle kliva av. Regnet öste ner mot marken utanför tågvagnens dörrar. Tåget stannade in men stannade inte riktigt helt, utan de körde långsamt framåt och fortsatte en bit innan vi fick kliva av tåget. När tåget hade stannat gick alla av tåget och trängseln började härja på perongen. Jag följde massan utan att se var jag gick. Alla långa personer som gick framför oss skymde sikten. När det började att lätta och så tog vi oss ut ur folkmassan och sprang mot lägenhetskvarteren. Vi sprang över gatan på ett övergångsställe och sprang in genom en park som skiljde gatan och lägenhetshusen åt. Parken var anledningen till att Jianah var så glad och lycklig.
- Kan vi stanna en stund?, frågade hon och pekade mot parkleken som låg en bit bort.
- Visst, en liten stund, svarade jag och ryckte på mina axlar. Nu när vi hade flytt och flytt så kunde jag inte säga nej, trots regnet. Det var det absolut svåraste i det här läget. När hon sprang iväg så fylldes hon av lycka, och jag var lycklig för hennes skull att hon skulle få tid att leka för att det har vi inte fått p.g.a allt som har hänt. Man flyr, flyr och flyr. Hinner man med någon lek då? Knappast någon lek alls. Fokuset ligget bara på att överleva. Det är det enda fokuset man har, och då prioriteras lekar per automatik allt mindre. Det bara är så. Att Jianah inte har fått vara ett barn som har möjlighet att leka och ha kul, utan är ett barn som flyr för att överleva skuldbelägger jag mig själv för. Det gör jag även att det inte skulle finnas någon anledning till det.

Jag får syn på en mamma och hennes två döttrar går in i parkleken. Det får mig att tänka på min mamma. Jag kännas att tårar börjar bildas i mina ögon men jag gör allt för att hindra dem från att rinna ut. Jag satt och njöt av regnet vilket och såg Jianah dansa runt. Ville hon uttrycka lycka för att det regnade? Hmmm. Kanske något att fundera på. Att jag ser Jianah så här lycklig händer inte ofta. Jag knyter ihop mina händer och ber att vi är i säkerhet, att vi inte ska vara tvungna att fly mer.

Någon timme senare gick vi från parken och in bland höghusen. Vi gick uppför de branta gatorna med raska steg. Vi hade ingen aning om vi kunde stanna i området eller om vi skulle bli tvungna och fly vidare. Vi sprang in på en liten återvändsgata där det låg en bar som var öppen. Vi sprang dit för att fråga om vi kunde stanna där till regnet var över. När vi kom in så stod bartendern och mötte oss med en leende. Jag sa hej ifall han skulle förstå oss.
- Hej, sa han och nickade med ett brett leende. Han såg ut att vara i ungefär sextioårsåldern, hade vitt skägg, ganska långt.
- Får vi vänta här till regnet har upphört, frågade jag. Han såg på mig med en förvånad blick
- Bor inte era föräldrar i närheten?, frågade han.
- Vi missade bussen så vi måste vänta några i några timmar tills nästa buss går, sa jag. Där ljög jag, och det var fullt nödvändigt. Han välkomnade oss och frågade om vi ville ha något att dricka.
- Vi har inga pengar...., sa jag och då sa han något som överraskade oss både rejält.
- Jag bjuder, sa han och frågade oss vad vi ville ha. Vi beställde två cola-cola och satte oss på barstolarna. Stolen såg hög ut för Jianah men hon satte sig på stolen helt utan problem. Han serverade två stora glas med cola med is och några citronbitar i. Jag tog en klunk av colan och kände hur kolsyran irrade runt i min mun. Jag sjönk in i musiken som spelades i högtalarna. Rösten som sjöng var en ung manlig röst som lät som om han huvudsakligen sjöng i en annan genre än vad han sjöng i den låten som spelades. Nästa gång han lade sin blick på oss såg det ut som han tänkte att det var något som var fel, för det var det ju men inte på samma sätt.
- Har det hänt något?, frågade han. Jag tittade på Jianah som vände ner blicken i sitt glas.
- Ja, hurså, sa jag och tittade mot honom. Han funderade på vad han skulle säga. Just i det ögonblicket så hörde vi mullrande åska. Jianah blev rädd och sköt sin stol närmare min och la sin huvud mot min axel.

Han sneglade med blicken mot de blåmärken som jag hade. Han blev orolig och jag likaså. Vi tittade på varandra. Han gick till ytterdörren, stängde den och vände på skylten för att markera att han hade stängt.
- Kom, sa han och gick in bakom baren. Vi följde efter. Vi gick in genom baren och satte oss på huk.
- De här blåmärkena, var kommer de ifrån?, frågade han. Skulle jag säga sanningen eller ljuga. Jianah tittade på mig utan att säga någonting. Jag kände att jag var tvungen att säga någonting.
- Det är bara några killar i skolan, sa jag lite på måfå. Om jag sa sanning så vet jag inte vad som skulle hända så jag tänkte att det var bäst att låta bli. Han blev tveksam på sekunden. Jianah ställde sig bakom min rygg som om jag var hennes sköld och tog tag i min högra hand.
- Är det säker, sa han och kom närmare. Jag räckte ut min hand för jag tyckte att han kom för nära. Han stannade upp kvickt. Jag kastade blicken bort mot fönstren och tittade på regndropparna som landade på rutorna.
- Ja, svarade jag. Det var nu det var som man gick på en landgång över ett djupt hav. Jag fick precis den känslan.

Några minuter senare kom två män som knackade på fönsterrutan. Männen var maskerade och det syntes på håll att de var tungt beväpnade. Jag och Jianah blev förlamade av skräck att vi inte visste vad vi skulle göra.
- Flickor, göm er, sa han och dirigerade oss till köket. Köket var litet men det fanns ett skafferi där vi kunde gömma oss.
- Dörren längs fram, sa han och pekade mot dörren. Jag gav honom en nick och sprang med Jianah in i skafferiet. Dörren gick inte och låste så jag drog in dörren för att det skulle kännas att den var låst ifall dem skulle komma hit och försöka öppna dörren. Jianah låg under en hylla på vänstersidan men huvudet ner mot golvet. Utanför dörren hördes höga skrik och stampade fotsteg som kom kontakt med golvet. Jag fick syn på en regel vid dörrens nedre kant. Jag trycket ner regeln med foten och kände efter på dörren. När det kändes säkert tog jag ett steg bakåt. Slagen och skriken utanför gjorde att jag höll för mina öron. Jianah rörde sig inte ur fläcken och det försökte jag också att göra. Helt plötsligt så hörde vi steg som närmade sig oss. Jag försökte och vara så tyst som möjligt. Jag försökte till och med att andas så tyst som möjligt. Hårda betoningen hördes genom springorna. Jag hörde att många saker hände på en och samma gång. Bland annat att ett glas gick i kras. Jag hörde att bartendern sa något och direkt efter det så hörde jag ett slag mot någons huvud. Efteråt blev det knäpptyst och sekunder senare så hör jag någon som går bortåt mot utgången och försvinner.

Bartendern öppnade dörren och när vi kom ut så var det som en röra på golvet. Jag och Jianah ställde upp alla barstolar såg låg på golvet.
- Har det här hänt förut?, frågade jag var väldigt förvånad över det som hände.
- Det har hänt alldeles för många gånger, svarade han och tog upp glassplittret som låg på golvet.
- Jag märker det, sa jag och suckade. Jag undrar varför någon kan göra så här mot någon annan.
- Är ni hungriga?, frågade han.
- Utsvultna, svarade jag med vidöppna ögon. Han nickade och gick in i köket. Jag gick och kollade runt på tavlorna som hängde på väggen. Tapeterna var gammeldags. Vad kan det vara? 70-tal? 80-tal? De var fina iallafall och det är egentligen huvudsaken. Jag tittade ut genom fönstret och såg några regndroppar som föll ner mot marken på gatan som var upplyst av gatulamporna
- Jahdia, sa Jianah. Jag gick och satte mig på barstolen bredvid henne.
- Vad är det, frågade jag. Hon tittade ner i bordet.
- Var ska vi sova inatt?, frågade hon. När hon hade ställt frågan som kändes det som en tomhet i mitt huvud. Vad skulle jag svara?
- Var inte rädd, det kommer att lösa sig, sa jag tröstande. Just då såg Jianah på mig med tveksam blick och la sitt huvud i mitt knä.
- Jag vill inte har det så här, sa hon med en svag röst.
- Jag vet, sa jag och strök över hennes kind med min hand.

Efter en stund så kom han med maten på en vagn av trä och rullade ut till bordet.
- Dags och äta, sa han. De orden har jag verkligen längtat efter att få höra. Vi satte oss vid ett avlångt bord med en duk med alla möjliga färger. Svart, rött, grönt, lila och lite gult också. I skålarna som sattes på bordet så var det kyckling, lamm, grillande grönsaker. När han hade ställt ner allting på bordet började vi att hugga in. För ett tag så kändes det här overkligt. Flera gånger trodde jag att jag drömde. Men så var det inte. Allt var på riktigt. Jag stoppade lammbiten som sedan smälte i mun.
- Tänk om Rokshad hade varit här, sa jag till Jianah, Hon nickade med ett leende
- Vem är Rokshad, frågade bartendern. Jianah och jag tittade på varandra. När hon skulle börja svara spå avbröt jag och fortsatte hennes replik.
- Det är våran kompis, sa jag och stoppade in en till lammbit i munnen. Bartendern nickade. Jag lutade mig mot ryggstödet och njöt av smaken så irrande runt i min mun.
- Det här är nog det godaste jag någonsin ätit, sa jag och tittade upp i taket. Bartendern ställde sig upp och gick till bardisken. Jag såg när han bytte skiva i skivspelaren som satt på en vägg. När musiken startade så blundade jag för att leva mig in i musiken.
- Vet ni vem det här är, frågade han
- Jag är inget vidare på musik så säg, sa jag
- Johann Sebastian Bach, sa han med inlevelse. Han hämtade några läskflaskor och kom för att sätta sig vid bordet igen. Han serverade oss mer för han tyckte inte att det såg ut att vi hade blivit tillräckligt mätta än.
- Ät mer vet jag, sa han.
- Varför ska man säga nej om man kan säga ja, sa jag och log mot honom
- Eller hur, svarade han. Jianah Instämde helt.

Efter ett tag kom det någon och knackade på fönstret igen. Jag suckade och fick onda aningar,
- Inte igen, tänkte jag. Bartendern tog kommandot snabbt och bad oss att gå och gömma oss. Vi gick in i skafferiet och gjorde samma sak som förut. Jag stängde dörren och bad Jianah gömma sig under hyllorna, precis som förra gången. Det var minst lika obehagligt som förra gången. Det blev som en mardröm i repris. Men till skillnad från förra gången så hördes ingenting, absolut ingenting. Efter en stund så hörde jag när entrédörren stängdes igen följt av några fotsteg. Dörren öppnades och bartendern stack in sitt huvud.
- Det är lugnt, sa han. Jag reste mig upp och gick till bardisken.
- Jag har inte berättat sanningen för dig, sa jag
- Vadå då, frågade han och torkade av bänken.
- Vi har inga föräldrar, sa jag nedstämt.
- Vadå eller vad menar du, frågade han. Han hade knappt fattat ett ord vad jag sa.
- Vi är på flykt och har förlorat allt, till och med våra föräldrar, sa jag. Jag gick mot mig och satte sig på huk
- Men kära barn, varför sa du inte bara det från början?, frågade han och gav mig en kram. Då fick jag känslan att jag hade någon att lita på. Att ha en vuxen att lita på hade jag inte haft sen jag mötte den där Fabian där jag för sista gången såg den där pojken i livet. Det påminde mig om Rokshad. Jag var påväg att gråta men jag höll tillbaka tårarna för att visa att jag var modig.
- Jag ska hjälpa er, sa han.

Författare:

Publicerat

Dela: