Den dödliga flykten del 23

Jag och Jianah gick ner på bakgården för att ta lite frisk luft. Bakgården var stor med en stor gräsmatta, några soffgrupper och ett cykelställ. Det var tyst och vinden var det enda som hördes. Vi gick till gräsmattan, lade oss ner på rygg och stirrade upp mot himlen. Vi bestämde oss att leka någonting. Vi pekade på moln som liknade någonting. Den som hittar mest moln som liknar någonting vinner. Vi hade så kul att det inte längre spelade någon roll vem som vann. Det behövdes inte. Huvudsaken var att ha någonting kul att göra och det hade vi. Vi började att tala om hur innan vi flydde, då våra föräldrar var i livet. Det blev lite känsligt för oss både men vi kunde prata om det som om det inte blev känsligt för oss överhuvudtaget. Vi bara pratade på, som om vi aldrig hade flytt tills Jianah vred sig åt sidan.
- Vad är det??, frågade jag. Hon började snyfta lite grann och hade svårt att sluta att tänka på det som har hänt. Hon hade bevittnat sådant som barn i hennes ålder inte ska behöva göra.
- Inget, sa hon
- Är det säkert, frågade jag och var tveksam till hennes svar. Hon nickade men min tveksamhet hade inte försvunnit men jag bara kände att det bara är samt att pressa henne. Hon vände sig om med blicken mot mig. Jag vände mitt huvud så jag hade min blick mot henne. Hon gjorde en grimas, Jag skattade. Det gjorde hon också. Vi tänkte på Rokshad och pojken som vi hade med oss. Det var ledsamma tankar. Men det finns något positivt kvar, och det är att Jianah och jag är tillsammans. Att vi fortfarande har varandra. Om jag bara hade gett upp så hade jag och Jianah inte legat bredvid varandra nu. Vi var glada att det onda var långt borta men vem vet, det kanske kommer tillbaka men det hoppas vi inte.

Jag satte mig upp och fick syn på en kvinna som kom ut. Hon var omkring 20-årsåldern, hade avklippta jeans och tog fram en cigarett. Hon stod lutad mot väggen och vinkade. Jag vinkade tillbaka.
- Vem är det, frågade Jianah. Jag ryckte på axlarna. Jianah tittade på mig som om hon inte riktigt tyckte att jag mådde bra. Allt stod rätt till, i nuläget iallafall. Det var bara något som fick mig att stelna till men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Det kändes som om allt släckes ner och sen tändes upp igen som ingenting.
- Vad är det?, frågade Jianah och tog tag i min arm
- Ingenting, ja bara,,,,, sa jag utan att avsluta meningen. Efter några sekunder så släppte Jianah min arm långsamt.

Kvinnan som stod vid porten och rökte vände på huvudet och tittade på oss
- Bor ni här, eller?, frågade hon. Jianah och jag tittade på varandra. Jag tänkte ut ett bra svar
- Vi hälsar på våran morfar, ljög jag. Hon ryckte på axlarna och tog ett bloss. Vi gick bort från henne. Det vet det som kändes bäst. Jianah hade svårt att släppa den där kvinnan. Vi gick länge och länge ifrån henne. Vi kände att vi ville vara ifred. Vi satte oss på gräset och väntade på att kvinnan skulle gå.
- Varför ljuger vi för?, frågade Jianah
- Schh, sa jag och bad henne att ignorera henne. Efter en stund fimpade kvinnan sin cigarett och gick. Vi satt kvar en stund och njöt av solen. Det fanns liksom ingen anledning att vara inomhus när det var så varmt och skönt som det är nu. Jianah gick runt i cirklar. Ville hon framföra ett budskap att hon var uttråkad? Kanske. Hon reste sig och började att hoppa och springa omkring. Jag började att nynna på någonting för mig själv. Det fick mig att börja tänka på något, men det försvann efter ett par sekunder. Det var som om något åkte in i min hjärna och ut igen. Jag blundar och tänker att jag inte tänkte på någonting. Jianah kom fram och ställde sig framför mig.
- Kan vi leka någonting?, frågar Jianah.
- Kull, sa jag, touchade henne och sprang iväg. Hon sprang efter.
- Jag kommer att ta dig, sa hon
- Det tror jag vad jag vill om, sa jag och valde att lite kaxig mot henne.

När vi kom upp igen stod bartendern och höll på att förbereda lunchen.
- Ni var ute länge, sa han
- Va?, frågade jag samtidigt att jag valde att ignorera det jag hörde.
- Det var inget negativt, utan jag bara konstaterade det, sa han. Jag gick långsamma steg till bordet och satte mig ner. På spisen såg jag ett långpanna med ris som stektes med grönsaker. Doften gjorde mig inget annat än hungrig. Bartendern tog fram tallrikar och satte de på borden.
- Har ni tvättat händerna?, frågade han lite tveksamt. Vi gick och tvättade händerna på sekunden. Jianah sprang men jag gick. När hon sprang ut därifrån gick jag in i badrummet. Jag kollade mig i spegeln och drog min hand över håret. Sen satte jag på vattenkranen och förde in händerna i vattnet som kom ut ur kranen. Jag stänge av och torkade händerna på en handduk som hängde på väggen. Jag gick ut till köket och satte mig vid matbordet. Jag satte mig ner och tittade på maten som låg på tallriken.
- Ät nu, sa Bartendern. Jag tog gaffeln och tog en tugga. Det var gott. Så gott att jag trodde att jag drömde. Jag hörde en hund som började att skälla nere på gatan. Jag tittade mot fönstren och det skällande ljudet kom ifrån.
- Var det gott?, frågade bartendern. Jag nickade. Jag förde in en gaffel med ris i min mun och lät det smälta. Jag åt som en häst. Jianah åt lite grann, med det var inga mängder. Jag kunde inte fatta var det varsom gjort att hon har tappat aptiten, om det ens var det.

Timmarna gick. Bartendern skulle gå och fixa några ärenden. Vi hade ingen lust att gå ut och ville stanna hemma. Det var okej för honom bara om vi inte öppnar om det ringde på dörren
- Jag tar med mig nycklar, sa han och gick mot hallen.
- Hur länge är du borta, sa jag och tittade på honom
- Par timmar, svarade han och satte på sig en vit keps.
- Par timmar?, frågade jag och suckade. Han gick till mig och satte sig på huk.
- Jag ska göra ett antal viktiga ärenden och när jag kommer tillbaks så hittar vi på någonting. Jag nickade och såg honom gå ut genom dörren. Jianah stod i dörröppningen till vårt rum.
- Vart ska han?, undrade Jianah nervöst. Vi gick in på vårt rum och satte oss oxå var sin sida om sängen. Jag suckade, och Jianah med.
- Tänk om han inte kommer tillbaka, sa Jianah oroligt
- Nu ska vi inte tänka sådana tankar, sa jag och höll om henne
- Men....., sa Jianah. Jag reste mig från sängen och gick ut.
- Kom, sa jag. Jianah följde med ut ur sovrummet.

Vi kom ut i vardagsrummet och satte oss i soffan. Jag tog fjärrkontrollen som låg på ett bord bredvid och satte på tv. Något barnprogram kom fram på tv-rutan. Det verkade spännande, så vi lade oss i soffan och kollade utan att förstå vad som sades. Vi såg många program. Vissa var korta och andra var långa. Vi blev törstiga så jag gick till köket och fixade två glass med vatten. Just då ringde det på dörrklockan. Jag stelnade till och ställde tillbaka glasen i skåpet och stängde luckan sakta, sakta. Jag gick ut ur köket och in i vardagsrummet.
- Jianah, smyg in till sovrummet, stäng dörren och göm dig under sängen, viskade jag till Jianah. Hon nickade och gick in i sovrummet och stängde dörren. Jag gick mot ytterdörren långsamt och tittade ut genom hålet. En beväpnad man stod utanför, och jag tänkte att det bara inte var sant. Jag smög tyst till köket och tog en kökskniv. Jag rörde mig längs bänken till jag var ute ur köket, gick ut i hall och gick längs väggen. När jag kommer fram till dörren så sätter jag mig på huk. Jag undviker att röra vid dörren för att undvika risken att bli upptäckt, men tog mig tillbaka till vardagsrummet igen, för att om jag låste upp skulle jag bli upptäckt på direkten. Jag sätter mig i soffan med ett hårt grepp om kniven. Efter några sekunder hördes det hårda knackningar på dörren. Jag och Jianah var fast. Efter ett tag upphörde alla knackning och blandningar på dörren. Jag valde att stå still och avvakta för att vara på den säkra sidan. Efter en stund fick jag bekräftelsen att han var borta. Jag gick till dörren för att kolla efter. Han var borta.

Jag gick in i sovrummet och såg Jianah livrädd under sängen.
- De är borta, sa jag och såg när Jianah kröp fram och kastade sig i min famn. Tårarna kom ut ur hennes ögon. Jag höll om henne, tog med mig kniven och gick ut till vardagsrummet. Hon satte sig i soffan och jag hämtade ett glass vatten till henne. När jag kom till köket satte jag tillbaka kniven exakt på samma plats där jag tog den. Jag fyllde en glass med vatten och gick ut. Jag gick till dörren för att kolla ifall han var kvar. Vilket han inte var, vilket gav en bekräftelse på att han faktiskt var borta. Jag gick och satte mig bredvid Jianah och kollade på tv tillsammans med henne.

Efter några timmar kom bartendern hem med fulla kassar i händerna. Jag sprang mot honom och kramade honom hårt.
- Var har du varit? frågade jag honom.
- Handlat lite och gjort lite andra ärenden, svarade han och gick in. Han gick in i köket och ställde kassarna på bänken. Jag följde efter. När jag kom in i köket så fick jag en syn på ett kuvert.
- Vad är det?, frågade jag. Han tittade på kuvertet.
- Jag ska visa er efter att jag har packat upp, sa han. Han hade köpt lite mat och lite andra grejer. Jag gick ut i vardagsrummet med långsamma steg. Jag gick till fönstret, satte mig på fönsterbrädan och tittade ut. Vad är det i det där brevet? Det skulle kunna vara vad som helst.

Någon minut senare såg jag när han kom in i vardagsrummet i sin hand. Jag gick och satte mig i soffan. Jag tittade på honom och satte mig ner. Vad skulle hända nu? Han gick mot oss och frågade om han fick sätta sig emellan oss. Jianah satte sig upp. När han satte sig ner lade jag mitt huvud på hans axel. Jag hade blicken riktad rakt mot brevet när han öppnade det. Jag tänkte först hålla för ögonen, men jag lät bli. Han drog fram pappret ur kuvertet och vek upp det.
- Var det för någonting?, frågade jag. Bartendern stirrade ner i pappret
- Vill vi bo här?, frågade han bara sådär. Jag tittade Jianah som satt tyst. När han frågade den frågade så började jag fatta allt mindre.
- Det vill vi men....., sa jag innan han avbröt
- Ni får bo här, sa han bestämt. Just då undrade jag om han verkligen menade det han sa.
- Om ni vill, fortsatte han och reste sig upp för att hämta en penna. Jianah lade sitt huvud på armstödet och somnade nästan. Hon satte sig upp när han kom tillbaka. Han började att skriva på pappret. När han var klar så tog han pappret och gick till en bokhylla som stod i vardagsrummet, och började att leta efter ett kuvert.
- Vad händer nu?, frågade jag.
- Nu ska vi skicka iväg det här och sen är det bara att vänta, svarade han och gick ut i köket. Jag följde efter.
- Hur länge måste vi vänta?, frågade jag otåligt
- Några dagar förhoppningsvis, det är väldigt olika, svarade han. Jag var redan otålig. Han gick ut i hallen och lade brevet på en byrå som stod i hallen. Jag gick in i vardagsrummet och såg Jianah stirrade på programmet som sändes på tv:n.

På kvällen när vi åt middag satt jag tyst helt. Lusten att prata bara försvann. Jag åt lite och sen pillade jag bara på maten med gaffeln. Emellan åt lyfte jag upp blicken mot en klocka som hängde på väggen, och stirrade mot sekundvisaren som flyttade sig framåt, tick-tack, tick-tack, tick-tack. Bartendern sa något men jag hörde inte vad han sa för att jag var fokuserad på den där sekundvisaren. Han klappade ett par gånger för att få min uppmärksamhet. Jag försökte att få i mig någonting, men det gick inte. Jag sa inget. Inte en enda ord.
- Du har ju knappt ätit någonting, påpekade bartendern.
- Jag....., sa jag. Jag sa ett ord och inget mer.
- Jag går och lägger mig, sa jag, reste mig upp och gick med släpande fötter till sovrummet.

Jag låg vaken i sängen, hade sänglampan tänd och jag kände mig inget annat än förvirrad. Jag kände mig helt borta och kände som om jag var i en värld som inte ens fanns. Jag kände mig inget annat än konstig. Efter ett tag blundade jag och somnade.

Författare:

Publicerat

Dela: