Den dödliga flykten del 24

Veckorna gick. Det var nu vi kommer till det verkliga. Bartendern har ansökt vårdnaden av oss och ja, den dagen har nu kommit. Det är idag vi får veta om vi han får vårdnaden eller ej. Jag gick runt i vardagsrummet nervöst och jag var så nervös att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det var tidigt på morgonen. Bartendern gjorde smörgåsar som vi skulle få äta på vägen för att vi hade lite bråttom iväg. Han sa på oss för att förbereda oss på att gå. Jag och Jianah tog oss ut i hallen för att väntade vid dörren. När bartender kom ut ur köket öppnade jag dörren och gick ut med Jianah efter mig. Bartendern stängde dörren och låste. Vi gick nerför trapporna i rask takt.
- Är det långt bort?, frågade jag.
- Det är inte alls långt bort, svarade han när vi gick ut genom porten och gick iväg. Vi gick fort. Det var tidigt på morgonen och knappt några bilar körde på gatan. Solen hade höll på att gå upp och solstrålarna som lyste på fasadernas fönster gjorde omgivningen extra vacker. Jag får syn på en man som sover under en sittbänk på andra sidan gatan. När jag såg honom ligga där så kändes det som om man stack in en kniv i mina ögon. I husen var det släckt för det mesta. Många sov gott med huvud på kudden och kanske till och med drömde om någonting. Men inte vi. Vi började jogga för att hinna.
- Jag är hungrig, sa Jianah och började att jogga långsammare
- Vi äter när vi kommer fram, jag lovar, svarade jag och bad henne att lägga på ett kol.

När vi kom fram så trodde vi att de gick och gå in. Vi var tidiga och de hade inte öppnat än. Jag och Jianah satte oss på trapporna för att äta vår smörgåsar. Vi hade en dubbelsmörgås var med oss emellan. Jag stirrade på smörgåsen stelt.
- Var är det?, frågade bartendern.
- Ehh,,,,,inget, sa jag och tog första tuggan av smörgåsen. Sekunder senare så öppnades dörren. Ut kom en kvinna som var i medelåldern som sa att vi kunde komma in. Vi gick tysta in och följde efter kvinnan som visade oss vägen. Korridoren var lång med gula väggar .Vi satte oss ner i ett väntrum för att vänta på att hon skulle komma tillbaka och hämta oss. De var tyst och jag hörde inget annat än oss själva. Minuterna som följde fylldes av steg av förbipasserande folk som gick åt ett håll, och andra som gick åt det andra hållet. Jianah lade sitt huvud mot min axel. Vi började att dingla med benen bara för att ha något att göra.

Efter en stund kom en kvinna ut för att hämta oss. Vi följde efter. Vi gick in i en sal där några satt och talade tyst med varandra. Jag såg platsen där domaren skulle sitta och ögonblicket då vi får veta vad som kommer att ske härnäst, det var som ett enda stort tomrum. Vi gick till platsen längs fram i salen där bartendern satte sig. Vi trodde att vi skulle sitta bredvid varandra, men där trodde vi fel. Vi fick sitta på var sin sida om mittgången där man gick in och ut från salen. Många människor var där. Det var inte så att det var fullsatt, men det var många. Kanske ett 20-tal personer eller något sånt. Jag och Jianah satt på våra platser, tysta. Bartendern tog hand om snacket. Vi talade så klart på tilltal, men inte annars. Bartendern visste vad han sa. Det var som om han hade varit i den här sitsen förut. Efter ett tag så svävade jag bort från verkligheten och hamnade istället i min egna lilla värld, vilket gjorde att jag inte hörde någonting av det som sades. Det skulle vara en större trygghet och Rokshad var här nu. Om han var här så skulle jag känn mig lugn. Jag var lugn men jag skulle bli ännu lugnare av hans närvaro. Men det var bara att inse sanningen. Han var ju inte här. När jag åter fick koncentration på det som sades, så kastades det ord från alla möjliga håll. Till slut slog domaren klubban i borden och skrek till. Då blev det knäpptyst i hela salen. Ingen sa ett ljud. Bartenden fick ordet och han fortsatte sin ''historia'' eller vad man nu ska kalla det.

Efter att han hade sagt sitt satte han sig ner igen. Efter det blev det helt knäpptyst. Bartendern gav papper till en kvinna som i sin tur gav till domaren, som sen läste igenom dem. Jag hade mina ögon riktade mot honom hela tiden. Nu ville jag att något skulle hända, och jag kände på mig att något faktiskt skulle hända. Inte än, men snart. Varken jag eller Jianah rörde en fena. Jag rörde inte ens blicken. Bartendern sa något men blev tillsagd att vara tyst. Efter en stund slog han klubban i bordet och jag grep snabbt tag i bartenderns arm för att ta reda på vad han sa. Han satt tyst några sekunder.
- Hur blir det, frågade jag och grep tag i hans arm
- Det verkar inte bli något, svarade han med blicken neråt. Jag gav honom en kram och kramade hårt. En socialarbetare som var i rummet kom fram och tog tag i mig. Jag försökte att göra motstånd, men det var lönlöst. Han reste sig och gick. Jag och Jianah försökte att följa efter men det gick inte. Medan vi var fasthållna så såg jag med tårar i mina ögon när bartendern gick ut genom dörrarna.

Författare:

Publicerat

Dela: