Den dödliga flykten del 27

Ett par veckor senare, när jag vaknar så tittar jag ut. Det är fint väder och solen skiner. Jag gick upp ur sängen och gick långsamt ut i korridoren. När jag hade gått en bit så hörde jag en stor smäll. Jag blev livrädd och höll för mina öron. Jag kände snabbt att något var på gång och satte mig snabbt ner på golvet. Det fruktansvärda ljudet som ekade ute hördes genom väggarna. Jag hörde andra skrika och då skrek jag hallå för att se om nån hörde mig. Men alla skrek så ingen hörde mig när jag skrek. Jag smög långsamt fram. Några sekunder senare kom Bourah sprängdes i korridoren.
- Bourah, vad är det som händer?, frågade jag. Utan att svara förde han mig tillbaka till mitt rum.
- Jag vet inte vad som händer men ni måste stanna på rummet, förklarade han. Jag gick in i rummet och såg Jianah liggandes i sängen rädd. När jag kom fram till henne så sökte hon min hand. Jag satte mig på huk och hon greppade min hand med båda händerna. Hon blev snabbt lugn i med att hon tog långsammare andetag.
- Jag är här och du behöver inte vara rädd, sa jag till henne och strök min hand över hennes kind. Några sekunder senare så nickade hon försiktigt.

Helt plötsligt så öppnade Bourah hastigt upp dörren och bad oss komma. Jag tog tag i Jianahs hand och vi började springa. Det smällde och dundrade som bara den. Vi följde efter Bourah och höll ett högt tempo. Han släppte in oss på en toalett och bad oss stanna där. Det var trångt. Vi försökte göra så lite ljud som möjligt ifrån oss. Det var det som var det bästa. Jianah satte sig ner på golvet och kröp ihop sig under handfatet medan jag hade min rygg mot väggen. Ljud utifrån kom och upphörde emellanåt.

Vi kunde gå ut efter ett par timmar när vi hade fått klartecken att allt hade lugnat ner sig. Bourah tog oss till hallen där alla andra stod
- Vi måste härifrån, fort, sa Bourah och tog kommandot. Han öppnade ytterdörren försiktigt och kollade att kusten var klar.
- Kom ut snabbt, sa han och vi gjorde precis som han sa. Han stänge dörren och bad oss var tysta. Vi rörde oss mycket långsamt. Skott och smällar hördes väl i hela staden och jag trodde för en sekund att det var kört. Spelet skulle ta slut snart, men om jag och Jianah får livet i behåll, det återstår att se. Om vi fick stanna hos bartendern och inte behövde flytta till ett temporärt boende, skulle vi aldrig ha hamnat i den här situationen. Aldrig. På Bourahs signal så sprang fort till andra sidan gatan och fortsatte längs med den.
- Var ska vi?, frågade Jianah nervöst
- Ingen aning, svarade jag och ryckte på axlarna. Vi sprang in på en smalgata och fick syn på en telefonkiosk. Vi sprang dit så fort vi kunde. Bourah lyfte på luren och ringde. Jag undrade vem han skulle ringa. Till slut verkade det att någon svarade
- Hallå, sa Bourah högt i luren och startade en konversation. Jag lade mitt öra närmare luren. Det var en kvinnoröst. Bourha nickade medan han hörde vad kvinnan sa. Medan han pratade med kvinnan hörde vi massa skrik från alla håll.

När Bourah var klar med sitt samtal så fortsatte vi att springa längs gatan
- Är det långt, frågade jag.
- Par kilometer kanske, svarade han. När vi kom till en korsning så stoppade Bourah en buss som kom körande. Den bromsen in kraftigt och busschaffören öppnade dörrarna.
- Kan du köra oss till närmsta socialkontor?, frågade Bourah
- Hopp in, svarade chauffören och vinkade in oss i bussen. Vi klev på snabbt och åkte iväg.

Efter en stund så kom vi fram till ett socialkontor. Jianah hade somnat med huvudet mot min axel. Jag rörde vid henne få att få henne att vakna. Vi gick av bussen och samlades när vi hade stigit av bussen. Nu såg vi socialkontoret rätt framför oss. Vi sprang in för att ta skydd. När vi kom in så räknade Bourah alla så att alla hade kommit in ordentligt. Det var som att komma in i tystnaden, i lugnet. Vi satte och på stolarna som stod uppradade längs en vägg. På golvet låg en stor matta med olika färger och form. Bourah satte sig på golvet framför oss. Vi var tysta allihop. Ingen pratade med någon. Jianah satt och dinglade med benen.

Efter en stund kom en kvinna ut i rummet. Hon såg ut att vara runt i 55-årsåldern, bar en fin, grön klänning och hade kristallörhängen. Det var den iakttagelsen som jag gjorde direkt när jag såg henne komma ut. Hon gick mot oss och stannade ett par meter ifrån min stol. Hon sa någon ting. Bourah nickade och reste sig upp
- Kom igen, sa han och gav tecken att vi skulle följa efter henne. Korridoren blev smal efter ett tag, och lång. Trots att jag har vilat mina ben så skrek dem efter mer. Vi gick in i ett rum med bord och stolar och satte oss ner. Bourah och socialarbetaren började att prata. Vi alla satt förstelnade med blickarna på antingen socialarbetaren eller på honom. Kvinnan började att bläddra i några papper som låg på bordet.
- Får jag sitta ditt knä?, frågade Jianah tyst. Jag nickade. Hon satte sig i mitt knä och började långsamt att somna. Sekunden därpå tittade Bourah på mig.Kvinnan gav honom ett papper. Bourah satt förstelnad när han läste det.
- Är det något?, frågade jag honom. Han svarade inte. Ahbrendou som satt bredvid mig la sin hand på min.
- Det kommer nog att ordna sig, sa han.
- Tror du?, frågade jag. Han nickade.

Ett tag senare så skrev kvinnan på ett papper och gav det till Bourah. Han reste sig, bockade och öppnade dörren. Han bad alla gå ut förutom jag och Jianah. När alla hade gått ut stänge Bourah dörren och satte sig ner bredvid oss. Hon sa något och Bourah var beredd att översätta. När hon hade avslutat sin mening började Bourah säga vad hon sa.
- Har en person som heter Lorento Ashibahn sökt vårdnaden om er? frågade han. Jag och Jianah rykte på axlarna.
- Det är förmodligen han eftersom det är någon som har sökt vårdnaden om oss, och han jobbar som bartender, sa jag. Bourah översatte. Kvinnan nickade och skrev på ett av papperna framför sig. Hon frågade något.
- Hur har ni kommit hit, frågade Bourah som hade översatt det som kvinnan sa. Jag satt med huvudet riktad ner mot golvet. Jag var tyst i ett antal sekunder innan jag svara.
- Vi har flytt?, svarade jag med svag röst. Jag hade egentligen ingen lust att säga det men jag sa det ändå. Jag kunde förlora på att inte säga det. Det var nu som sanningen skulle fram. Kvinnan frågade något.
- Hur länge sen var det som ni flydde, frågade Bourah efter att ha översatt kvinnans fråga. Jag rykte på axlarna utan att säga någonting. Jianah sa ingenting.
- Vi flydde med anledning av att våra föräldrar hade dödats, sa jag och knöt ihop mina händer. Nu kändes det som att jag inte kunde säga mer. Kvinnan och Bourah sade några ord till varandra innan vi reste oss upp.

Vi gick ut tillsammans ut genom dörren. Kvinnan sade något till Bourah han nickade, satte sig på huk framför oss och tog ett djupt andetag.
- Ni kan inte följa med mig tillbaks, sa han. Det han sa chockade mig totalt. Jag kunde bara inte ta in det.
- Det är bättre att ni stannar här, fortsatte han. Vi stod helt förstelnade framför honom. Jag och Jianah kramade honom hårt.
- Lämna oss inte här, vi vill vara hos dig, sa Jianah högt och började att gråta. Ett par sekunder efter så började jag att gråta också. Jag kramade Bourah så hårt att det kändes i mina armar. Efter en stund så bad Bourah att gå till kvinnan. Vi gjorde som han sa och gick långsamt till henne. Vi kramade henne och hon höll om oss medan Bourah började gå. Ju länge bort Bourah gick, desto mer grät jag. Minuten därpå var han borta. Jag och Jianah gick med kvinnan längre in mot korridorerna.

Författare:

Publicerat

Dela: